Valborgsmeny: Blåöga och revbensbrott

Allt kommer av att jag har för bråttom.. Om jag kunde anpassa min energi med min ålder och förmåga.. Om jag kunde minska min impulsivitet och spontanitet.. Men vad blir då kvar av mig.. mitt ursprungliga jag?

Visst har jag en stor skadehistorik, jag har krossat tummen, den högra som är så viktig då jag är högerhänt.. minns hur jag fick försöka skriva med den vänstra ett tag. Jag var nio år. Jag har skadat mina fingrar och händer på knivar och yxor och fått sy men jag har ännu alla fingrar i behåll och fungerande.

Jag har brutit åtskilliga tår.. frakturer på stortår och andra tår.. farit fram.. slagit i.. en gång tappade jag pappas tunga städ på min fot i hans verktygsrum i källaren mot stengolvet.. (väldigt spännande rum med alla verktyg som han hade superkoll på, allt hängde på sin plats och alla knivar slipade) Vi fick tidigt en kniv i handen och fick lära oss tälja. Knivar ska vara vassa, sa far, att skära sig med en slö kniv är värre, var hans ord.

Jag cyklade ..fort fort.. på grusvägar förstås, utan hjälm, och har plockat och tvättat bort grus åtskilliga gånger från mina blodiga sönderskrapade knän. Som kvinna skulle man eftertrakta vackra ben, fick jag höra som ung flicka.. Det var kört från början, då jag föddes så hjulbent att jag slet ut ytterkanterna på skorna. Så småningom rätade dock mina ben till sig men mina knän.. fulla med vita stora ärr. Du har fotbollsknän, sa mina bröder. Men pojkflickan i mig tog det mer som en komplimang än kritik.

Vet inte hur många berg jag hasat ner för, blöta berg, innan jag lärde mig läsa av dem.. klippor och berg med lava på efter regn =stor halkrisk!! En gång föll jag så illa att jag trasade sönder ett muskelfäste under vänster skinka, som jag fortfarande har sviter efter. Måhända var det samma skinka som landade på en svarvad stolknopp när jag hoppade ner från en våningssäng mitt i natten för ett besök på dass. Det kändes minsann, långt långt efter… men ändå..vilken förmåga kroppen har att återhämta och reparera..

Och var gång jag tillfogats en skada (självklart självförvållat) får jag en tankeställare.. Det kunde gått värre!! Men det är som om jag oftast ligger ett steg efter.. inte före. Att jag inte kan förutse skaderiskerna. Och självklart är jag tacksam att det inte gick värre, att jag fortfarande kan dansa på båda mina brutna fötter (vid olika tillfällen) och vicka på mina höfter, trots att ena lårbenet kapades och ersattes med en höftprotes i titan. Utsliten höftkula var domen.. höger sida! Oftast högersida som skadats.. även höger knä efter en korpfotbollsmatch som var mixad och jag sprang fram och tog bollen från en storvuxen kille. (Vi hade inte värmt upp.. pang på bara) Något brast under knät och jag haltade fram en tid tills det sakta läkte, men läkaren sa att om det förvärrades skulle vi operera. Överörliga leder..instabila.. men tänker att eftersom jag alltid sprang, cyklade, gungade, hoppade, simmade, rodde, klättrade, byggde kojor.. så tränades musklerna att hålla dessa överörliga leder på plats. Det tänkte jag inte då..men nu! Och jag måste förstås fortsätta träna och röra mig för att hålla allt på plats, nu när artros och utslitna leder kommer med stigande ålder.

Det som kommit med åldern som jag haft svårast med att hantera är smärtor i fötter.. de är ju synnerligen viktiga att fungera då de tar mig framåt och belastas hela dagarna. Den smärtan brukar glömmas när jag dansar.. ja, alla krämpor glöms och mildras av dans som är så helande på många sätt. Sjukgymnasten har försökt tejpa min onda fot och ge råd men det har inte blivit bättre.. jag stretchar och masserar senan hårt under foten.. ont ska med ont förgås..ibland fungerar det men dagar med ont i foten är långt fler än dagar utan.

Den här helgen, Valborghelgen, hyrde en vän och jag en stuga på en hästgård nära Tullgarn slott. Vi bokade dessutom bastun nere vid sjön som värdparet värmde upp med ved. Klockan 18 travade vi iväg ner mot bastun iklädda tofflor och morgonrock. Det var en vacker kväll med sol över sjön och vi passerade hästhagar på vägen ned mot bastun. Jag ville dokumentera den vackra vyn så jag filmade med mobilen i höger hand och en kall öl i den vänstra. Medan jag filmar och dokumenterar vår promenad med små kommentarer så kommer vi till en passage med en liten bro och därefter behöver vi passera ett häststängsel. Jag väljer att fortsätta filma och kliva över undre lågliggande stängslet, medan jag fortsätter att prata och filma. I nästa stund hör jag mig själv högt skrika då jag faller raklång med bakre foten ihakad staketet, framåt med ansiktet ned i stenplattorna.

Tänk om jag hade kunnat stanna upp och avsluta att filma innan jag skulle passera där och sen haka av stängslet med de krokar som fanns… men inte Karin.. hon ska fortsätta filma och ta sig fram i alla utmaningar. I mina drömmar brukar jag köra bil och det blir svårare och svårare terräng att ta sig fram eller på gator som smalnar och verkar omöjligt att ta sig fram.. men jag vill inte stanna upp..inte sakta farten utan kör bara på!

Man hör på videon från mobilen att jag mumlar med ansiktet mot stenplattorna ”det här gick illa”.. smällen mot ögonbrynet och pannbenet var bedövande och kroppen och jag i mindre chock. Jag spräckte nånting, säger jag och sätter mig upp, och påpekar för min vän att mobilen fortfarande är på. Som om det vore det viktiga att ha fokus på nu.. mina fokus och val i livet bör nog ses över .. mina prioriteringarna på i vilken ordning saker ska göras..om de nu måste göras alls!! Min vän säger åt mig att ta det lugnt och jag svarar ”jag är lugn”.. och det var jag.. men blodig över ögat och omskakad av smällen.. lättare hjärnskakning troligen. Jag tar en av de petflaskor med kallt vatten vi har med till bastun och håller mot mitt öga för att kyla ned smärtan. Den kalla ölen ligger kraschad i bitar och min vän plockar upp dem. Jag vill fortfarande gå till bastun trots min väns skepsis men jag har åter gjort min prioritering. Bastun ligger så lockande vid sjön och det ryker inbjudande ur skorstenen. Bryggan intill undrar om vi kommer att våga oss ut för ett dopp.

Väl inne i förmaket till bastun lägger jag mig ned på en bänk och sköljer över ögat med kallt vatten och torkar försiktigt med min handduk. Jag förstår att något gått sönder vid ögonbrynet. Min vän går tillbaks till vår stuga för att hämta något att kyla med.

Jag fotar mitt öga och tycker det ser hyfsat okey ut. Jag är ju en fighter, så jag ställer in mig på bastubad. Men börjar nu ana att smärtan under armhålan in mot bröstkorgen beror på en fraktur i revbenen..

Min vän kommer med kalla omslag och papper och två kalla cider på burk som kyler skönt. Jag lägger mig på laven i bastun hållande den kalla aluminiumburken mot ögonbrynet och kyler ned svullnad och blodet börjar stanna av och sluta rinna.

Smärtan runt revbenen tilltar, det är väl chocken, som uppstår i kroppen vid såna här trauman, som lägger sig så kroppen kan börja signalera smärta. Min vän häller vatten på stenarna så det ångar varmt och skönt. Efter en stund när vi druckit upp varsin cider har vi samlat mod för ett dopp., det blir dock bara min vän som fullföljer. Jag vänder upp igen efter två trappsteg och får bli badfegis.. jag får väl skylla på mina skador men njuter av att se min vän modigt plaska i den kalla sjön sista april.

Vi fullföljde bastubad trots incident på vägen dit och går tillbaks till vår stuga där hunden Nova väntar. Nu får jag se hur jag ser ut i badrumsspegeln och tvättar och torkar bort inlagrat blod. Jag tejpar ihop svullnaden kring sprickan som löper längs ögonbrynet ca 2-3 cm med avklippta bitar från ett plåster. Har alltid med plåster..utifall att.. och det har varit användbart många gånger.

Så Karin, snart 62 år, är det så här du vill fortsätta din ålderdom? Är det värt det? Ja, det är nog den väg jag kommer fortsätta vandra. Förhoppningsvis slår jag ner lite på takten och tar lärdom. Jag har alltid hävdat att jag är en ”learning by doing”. Jag gör mina misstag och försöker lära mig av dem. Nu fick jag åter min paus i livet. Hade sänt flera signaler till Universum om en önskan att trappa ned. Arbetet som boendestödjare äter på min energidepå, även om mina lediga onsdagar ska ge möjlighet att hålla balans. Men jag fortsätter svara på Mail och sms och samtal även när jag är ledig.. Den ansvarsfulla Karin släpper inget och vill göra klart. Men jag har bestämt mig att plocka en dag till. Gå ner 25 % och börja ta ut pension så som jag har rätt till nu när jag fyller 62.

Jag längtar till att bli pensionär på heltid. När hunden Nova och jag får planera våra dagar och ta oss iväg på små äventyr, kanske med kameran och en fikakorg…kanske ta med en vän. Det är livet ju. Vi har nu klivit in i sköna Maj.. denna vackra grönskande månad då man borde vara ledig var dag och upptäcka alla små mirakel i naturen. Följa naturens rytm och känna dofter..ligga och lyssna på fågelsång kl 5.00 på morgonen och njuta av dess kakafoni av toner.

Jag tackar min kropp att jag åter fick en läxa och möjlighet att sakta ned och pausa den arbetskarusell som jag snurrat med i nu ett tag. Universum vet alltid vad jag behöver..och vad det inte jag som sände ut signaler om att pausa.. Så här ligger jag nu med Nova intill mig och lyssnar på känslofyllda texter av Melissa Horn. mitt blåöga läker för var dag och revbenen börjar nå sin kulmen av smärta.. ca en vecka efter fraktur kommer den inre blödningen pressa på revbenen så de ömmar än mer, sen klingar det av. Var det värt det..Jaaa,det är klart det var!! Jag har synen i behåll och snart dansar jag igen.. lite försiktigt 😉

Knirr och knorr

Kära sextiettåriga kropp, jag skriver till dig då du ju försöker kommunicera med mig… genom att knorra och knirra.. magen knorrar; jag tolkar att den försöker säga att jag ska lyssna mer till den.. vad vill min mage äta om jag tog mig tid att välja.. den vill ha bättre mat.. äta lugnare.. njuta och tugga den väl. Kära kloka kropp.. du vet när du ska säga stopp.. och skicka varningssignaler.. men lyssnar jag?

Leder knirrar.. även de försöker säga mig något.. ”ta mer tid till dig själv” rör dig mjukt och medvetet .. leder är till för att böjas och röras.. ”men mjukt så vi hinner med i svängarna”.. tycks de säga!! Och kosten Karin, tänk på vad du äter och matar dina leder med. Undvik socker och vitt mjöl.. De gör dina leder lätt inflammerade och stela.. men Karin slarvar ibland.. på jobbet.. där godis finns.. Karin är lite trött och lite hungrig och stoppar i sig några bitar då och då.. kan väl inte skada nån gång ibland.. men Karin har kommit över sextiostrecket och sockret bäddar in små mjuka valkar runt mage och lår.. vissa jeans stannar redan strax över knäna.. beviset för att omfånget ökat..

Jag vet ju att allt är en växelverkan mellan kropp och själ.. och just nu ropar båda på uppmärksamhet.. på behovet av att lyssna mer inåt.. och mata mig med positiv energi.. växter som är giftfria och växt i solljus.. och dricka rent vatten.. i den mån det går att få tag i.. ”Rena med kristaller”..säger kroppen till mig. Om du mår bättre i kroppen blir själen glad och tvärtom..

Det känns som om jag befinner mig i en tvistefråga om var jag ska bo och hur jag ska leva.. även om jag bor till synes bra, med ett bra jobb.. så är jag inte helt nöjd.. Stigarna omkring mig lockar inte längre.. och doften från den rykande soptippen irriterar mig mycket.. stackars kära Moder Jord som får utstå så mycket våld på din kropp.. orsakade av oss, dina inneboende.. vi som bara ser till våra intressen och inte begriper att det vi gör mot dig, gör vi mot oss själva! Jag kan bara be och hoppas att vi vaknar upp.. fler och fler!! Börjar lyssna.. på vår kropp och på den stora kropp som föder oss; Moder Jord!!

Sommaren har hur som varit helt fantastisk och fyllt mig med vackra minnen som jag tar med mig inför den annalkande hösten och vintern!! Att lyssna mer inåt och vårda min kropp bättre får bli min läxa.. endast då kan jag visa vägen för mina medmänniskor.. Att leva som jag lär!!!

Minnesbanken

För många år sen.. efter jag hade gett ut tre böcker.. så fick jag till mig att jag skulle skriva en fjärde; den skulle heta Minnesbanken, 103 uttag!!

Den blev aldrig skriven, och jag vet inte var jag fick just siffran 103 ifrån, men jag tyckte det lät bra! Siffror har olika klanger, i min hjärna i alla fall, och 103 klingade bra! Min hjärna fungerar även så att minnen ploppar ut lite när som, vid olika tillfällen på dygnet.. ibland kommer de snabbt..från just ingenstans.. ibland kommer de mer logiskt som följd av en annan händelse.. och hjärnan kopplar vidare ungefär som ”det påminner mig om den gången”… Ibland kommer minnena när jag hör en låt på radion eller det kan vara en doft, en smak eller en känsla… ja, olika sinnesförnimmelser som triggas.. det kan även vara en sekvens ur en film.. Hjärnan är ju bra fantastisk med sin hårddisk, eller snarare mjukvara skulle jag säga, med sin förmåga att minnas och tänk att alla dessa minnen ligger inbäddade i hjärnans veckiga formation..

En gång när jag var på Tom Tits i Södertälje, som är en experimentverkstad för barn (och för vuxna..åtminstone vuxna med barnasinnet kvar) så hade de en avdelning som hette Kroppen. Jag var där med mina barnbarn, och det var verkligen en sinnlig och kunskapsutvecklande utställning. Jag minns att de hade en mjuk brun skinnpåse upphängd. Den vägde lika mycket som vikten av en hjärna och när man klämde på den så skulle det ungefär vara som att känna på en hjärnas konsistens.

Däremot är inte alla minnen mjuka, det finns hårda minnen.. som man skulle önska man kunde slipa bort hårdheten på och mjuka upp.. hm, det borde jag testa. Att visuellt fila bort de hårda kantstötta minnena, smörja in dem med mjukgörande salva av solvarm ringblomssalva blandat med bivax. Redan när du läser orden jag just skrev i den förra meningen så ställer hjärnan in sig på ord som ”mjukgörande” och ”solvarm” och bildar känslan av mjuk och varm.. och ord som ringblommor och bivax.. då kommer minnet av hur ringblommor ser ut i olika gula o orange toner.. och doften av bivax.. och känslan när man tar på bivax.. allt det registrerar hjärnan.. förutsatt att du har erfarenhet av detta från tidigare tillfällen.. Då börjar vi visualisera.. det sägs att det du kan visualisera.. kan du uppleva och attrahera.. Och skapa.. med andra ord kan du omskapa dina minnen.. eller åtminstone fila lite på dem.

Vi minns saker olika också. Jämför du dina minnen med tex dina syskon eller vänner som var med den gången när ni pratar om ”kommer du ihåg..” så minns du på ett sätt och din bror kanske minns det på ett annat trots att det var vid samma tillfälle.. Ibland kan man hjälpa varann att minnas.. som ett pussel.. Du minns kanske ekan ni fick låna och ro ut i vid torpet ni hyrde, medan din bror minns att det låg en huggorm intill båten som han nästan trampade på.

Det finns minnen att skratta åt och det finns minnen att gråta åt.. eller åtminstone minnas att man grät..just då. Personligen tror jag att det är lättare att plocka fram roliga minnen som man kan skratta åt både en eller flera gånger.. än minnen som orsakat mycket tårar.. man minns tårarna men de är uttömda och färdiggråtna.

Nu minns jag plötsligt en boktitel av Kerstin Thorvall (vars son jag brukade stöta på när vi var på Hultsfredsfestival för många år sen).. Boken hette ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig”. Det var en väldigt lång boktitel, men ganska häftig tyckte jag. Jag läste aldrig boken men jag vet att författaren med åren drabbades av demens men innan dess hann skriva ett otal böcker och denna var en av dem där hon delade sina minnen av olika älskare.. hm, kanske jag läste den för min hjärna signalerar lite små minnen av rader.. Kanske jag öppnade den på ett bibliotek och gjorde en snabbscanning och bedömde att jag inte ville läsa hela. Men jag hoppas det var härliga minnen för författarinnan och väldigt modigt att skriva om medan hon hade minnet i behåll.. och hon visste nog inte då hur hennes hjärna skulle bli sjuk och ta ifrån henne sina minnen. Jag minns att hennes son inte var lika glad i mammans böcker, men hon var en uppskattad författare. Och jag minns att hennes barnbarn var god vän med min dotter.. och fortfarande är. Jag minns att sonen var snygg.. jag minns också några av mina älskare.. Mmm.. men jag tänker inte dela de minnena.. med någon annan än mig själv.. och hoppas att min hjärna tillåter mig minnas när jag ”sitter på hemmet”. För något roligt ska man ju ha. Och det som är så bra med minnen är att man kan samla dem hela livet., och se till att man skapar många roliga minnen. Så att du får en rik minnesbank, med mindre och större uttag. Du behöver inte snåla alls.. du kan ta ut dem.. minnas dem och frottera dig i dina minnen och sen sätta in dem igen. Du kan dela upp dem i olika bankfack med etiketter som sommarminnen eller semesterminnen.. skolminnen eller festminnen.. Minnen av olika husdjur du haft eller kanske bilar.. eller kanske pojkvänner ..

Jag minns häromdagen hur jag och min bästis brukade räkna upp tragiska öden som hänt några killar vi haft någon fling med.. Så här efteråt som vuxen var det ju inte alls något muntert men som tonåringar kanske det var ett sätt att gömma de rätta känslorna.. Vi sa ganska okänsligt ”En hängde sig” (det var en kille som min väninna hade vänslats med en sommar i ett tält på Öland)..som inte mådde så bra i själen. En gasade ihjäl sig (ytterligare en sommarflirt min väninna hade).. vi fick sen höra att killen hade det tufft hemma.. den tredje i vår ramsa var ”och en gick ända hem.. med betoning på GICK. Det var en kille som inte fick sova över hos mig och blev sur och gick hela natten ända hem till Virserum. Det var ca 3 mil och han slet ut ett par skor.. men han överlevde i alla fall. Jag blev faktiskt imponerad, minns jag.

Nu kom några rader till mig från en låt av Anna-Lena Löfgren, som heter Lyckliga gatan! Jag tror den börjar; ”Minnena kommer så ofta till mig.. nu är allt borta, jag fattar det ej.. Borta är Murgrönan, där vi stod och klängde.. Borta är grinden, där vi stod och hängde.. Ja, saker och ting kan försvinna..rivas eller förmultna.. men minnen kan aldrig förstöras.. eller glömmas.. bara tillfälligt.. de kan ligga i ett väl doldt bankfack.. du kan ha låst och kastat nyckeln.. men så plötsligt kommer nyckeln fram.. du vrider om och där ploppar minnet från den där fotbollsmatchen upp.. när jag fick följa med Kvillsfors damlag och spela bortamatch. Vi åkte ända till Berga. Jag var bara 12-13 år.. Plötsligt var jag framför målvakten.. med bollen.. jag hade värsta målchansen.. men snubblar på bollen.. jag glömmer det aldrig.. Det är såna minnen man ville låsa in och aldrig öppna igen.. men nu knappt femtio år senare, kan jag ta den unga Karin i handen och le åt den där pinsamma situationen.. Jag var ju ung.. hade inte mycket fotbollserfarenhet.. men springa kunde jag.. men bollfan gjorde ju inte alltid som man ville. Jag var kanske lite kär i den snygge tränaren.. och ville väl mest sjunka genom jorden.. tror jag hamnade rätt snabbt på avbytarbänken efter det.. Inte mycket att göra åt det minnet.. annat än att le. Väldigt ofta är de där minnena när du upplevde höjden av pinsamhet, inget som någon annan minns..

Vi har alldeles för lätt att minnas eller förstora saker så minnena får ta alldeles för stora bankfack. Nä, byt plats med något annat minne, där du faktiskt gjorde fantastiska saker.. som när du räddade den lilla blåmesen som flugit mot rutan och var chockad. Eller när tröstade din vän som cyklat omkull och skrapat upp knäna på grusvägen. Låt de fina minnena ligga i de mer lättåtkomliga bankfacken.. och låt gärna nyckeln sitta i.. en guldglimrande nyckel av mässing.. Och vårda dina minnen.. de är ju du!!

Livsflödet

Första blogginlägget 2021!! Jag har ”fattat pennan” flera gånger sedan årsstarten men inte kunnat bestämma något tema eller inriktning på vad jag vill fokusera på och förmedla. Det känns som om jag har hållit på med rannsakan, gått igenom händelser och minnen och milstolpar som passerat under mina levnadsår. Jag har ställt mig frågan ”hur kom jag hit” och ”vad hände på vägen”?

Ett medium sa till mig en gång (ja, jag har träffat flera medium under resans gång, och de har alla varit träffsäkra) att jag behöver fokusera mer framåt och inte fastna i bakåt. Vi skapar ju själva våra liv och om jag hela tiden går igenom vad som hänt blir det mindre fokus på vad jag vill ska hända. En nystart på året är en bra tid att sätta intentioner för vad jag vill attrahera i mitt liv. Dessutom var det en kraftfull nymåne nu och planeterna visade att vi nu verkligen gått in i Vattumannens tidsålder, så desto viktigare att tydliggöra sin mission och önskan! Jag gjorde en ”mindmap”.. ritade upp vad jag behöver fokusera på i mitt liv, fyllde den med färg och symboler och tydliga mål. Den ligger på mitt altare med laddade kristaller (nej, inte insmorda i isbjörnsfett, som Ola Salo skämtar om när han tröstar Amanda i ”så mycket bättre”) men jag tror på kristallers kraft och fått lära mig att vi kan rena och programmera dem.

De ligger där och ”gör jobbet åt mig”, förstärker mina ord och symboler, medan jag är fullt sysselsatt med att vardagssysslor som ibland är som ett ekorrhjul, vakna, gå ut med hunden..frukost.. göra sig i ordning för att gå och arbeta.. Men så började jag rensa i lådor och hittar en hög med foton som tagits under livets gång; svartvita från min barndom, några från ungdomsåren och sen från tiden jag blev mor.. och jag blev ju mamma när jag själv var ett barn. Jag tyckte förstås att jag var vuxen, men med facit i hand så var jag inte uppgiften mogen även om jag tog min mission på fullt allvar och hade både utbildning (tvåårig barn och ungdomsvård) och hunnit arbeta två år på förskola. Så när jag ser dessa foton på den unga Karin så här 40 år senare, jag blev mor vid 20 års ålder, så fylls jag av blandade känslor men också förståelse över hur livsvägen blev. Jag kan känna ömhet för den unga mamman jag ser på bilderna, den vuxna kvinnan i mig ler lite och viskar till den unga ”du gjorde så gott du kunde”.. dina val var inte alltid de bästa, men det var de val du gjorde…för att du förstod inte bättre, och hade inga andra verktyg i din verktygslåda då. Du hade inte väckts upp ur den programmering som samhället och dina föräldrar inplanterat i dig. Men du gjorde en del uppror ändå, mot dåtidens dogmer och moral, uttalad som outtalad, och det ska du ha cred för. Du talade om för dina föräldrar när du kom med ditt nyfödda barn på besök att ni får röka utomhus hädanefter. (Själv växte du upp med en piprökande far i tv-rummet, och en mor som rökte i bilen, med kronisk luftrörskatarr som följd) Du födde dina barn utan smärtstillande för du visste att det går och förlossningen blir bättre för mor och barn, trots att din mor rådde dig ta lustgas.. men hon berättade också att hon hade haft lätta förlossningar, solm skapt att föda.. Du ammade dina barn (födda -81 och -82) utan uppehåll i över två år, trots att din mor sa att dina bröst var, liksom hennes, för små och hon hade ammat som längst 3 mån. Du visste sedan din utbildning att det hade inget med storleken på brösten att göra.. efterfrågan och tillgång.. intensivamma och vila. Du gjorde politisk revolt mot dina föräldrars inställningar och när din mor uttalade sig om husockupanter i Sthlm i ordalag som ”hippies och kommunister) så visste du att det var en sån du var, och så ville du leva!

En liten rebell med andra ord, det hörde ju 60 och 70-talet till.. 80-talet var svårare.. du letade efter din identitet samtidigt som du skiljde dig från mannen du blev kär i vid 16 års ålder och mor 4 år senare.. Du ville något mer och du sökte.. Du bodde i en småstad, en håla, enligt många, där man visste allt om alla och dömde och delade in i olika fack. Men du började göra en del viktiga upptäckter om dig själv, frigöra dig ur klyschorna, samtidigt som svåra minnen som du lagt lock på, kom ifatt.. och samtidigt vara mor till växande tonåringar som själva hade det tufft i skolan. Du gick i terapi för att bearbeta och du började parallellt hitta mer av ditt andliga sökande jag.. Du upptäckte mer av dina kreativa gåvor och började måla och dansa frigörande dans. En annan typ av människor kom in i din väg och breddade ditt perspektiv. Människor med andligt synsätt, s k New age, och du visste att det var en del av dig du längtat efter.

Ja, här skulle jag kunna fortsätta skriva om 90-talet och Millenieskiftet och mina val men tillbaks till nuet… det som jag alltid får påminna mig att vara i. Karin idag. Karin Nu!! Och jag vill ändå uttrycka min tacksamhet för alla de möten och livshändelser som format den Karin som Är idag. Idag hade jag gjort annorlunda i mina livsval och prioriteringar och agerat annorlunda, men Acceptans är en annan viktig grundplåt i livet, annars blir man en ältare.. och i värsta fall, en bitter ältare. Nu är jag trots allt, eller tack vare, en visare Karin som behållt barnasinnet och inte tappat bort den lilla flickan i mig som hade kontakt med väsen i skogen. Min syster frågade mig en gång om jag inte var rädd när jag gick ensam i skogen, och frågan tycktes mig besynnerlig, då skogen var mitt hem. Det är det än idag. Jag är aldrig så lycklig som när jag vandrar i skog och mark, naturen är mitt tempel, min återhämtningsplats. Man har sagt mig att jag är en jordälva, min mission på jorden är att hjälpa människor att hitta tillbaks och knyta an till naturen. Jag gör det dels genom mina naturfoton och via min konst.

På nittiotalet målade jag mycket kvinnor, gudinnor, ofta nakna.. de var så klart alla jag. Jag sökte min kvinnliga essens, min urkraft, som jag hade tappat kontakten med. På en utställning i Gamla stan, kom en besökare in och efter att ha tittat på mina tavlor sa; ”Du är dansare va?” Rytmen och rörelserna lyste igenom alla tavlor och som dansare får man god kroppsmedvetenhet och kan återge dem i målningarna. Jag har lätt för att måla kroppar, men gick ju också två år på folkhögskola och gick på varenda krokilektion jag kunde. Jag älskade det, även om det blev en hel del svett och slängda teckningar.. och en barsk ungrare som var krokilärare som många hade respekt för, men han lät mig vara i min process.. han såg att jag sökte och gav mig inte förrän jag hade funnit svaren. Då gav han mig cred ”nu flödar det!”

En annan gång hade jag hängt upp mina målningar på klädnypor på en tvättlina långs en husvägg på en utomhusmarknad. En besökare studerade mina målningar och tittade sen på mig och sa ”de är alla du”. Och så är det nog, vi lämnar såklart egna avtryck i det vi skapar, det vore konstigt annars. Trots några år som antikristkommunist i unga år, påverkad av min dåvarande fästman (jag har aldrig varit förlovad) så har jag alltid haft en tro på något högre, något som håller ihop världsalltet. Den där dömande Guden i kyrkan, köpte jag aldrig trots att far sjöng i kyrkokören och vi följde ibland med. Min mor brukade stanna hemma och säga ”Min Gud möter jag i skogen, inte i kyrkan”. Med åren har jag förstått att vi är Guds avbild, hens förlängda arm, skapade för att skapa. Och för att hela oss själva eller varandra. För det är ännu en av mina gåvor på livsvägen, att vara en healer, som ger healing., och med tiden har förstått att min förmåga att hela mig själv är stor. Att vi alla har den förmågan, men vi har tappat tron och kunskapen på den. Kyrkan och vetenskapen har gjort sitt till och som min bror brukar säga ”Karin, hade du levt på 1600-talet hade du blivit bränd som häxa! Det blev jag också.. bakbunden mot en björk tände en man på mig som en fackla.. jag hade räddat hans hustru mot att förblöda, och han ville inte ha henne.. så det var tacken!!! Det var ett av många liv jag haft.. detta var i Dalarna.. som jag återvände till några hundra år senare och bodde i Falun med en dalmas, vars mor var naturlig healer och hade en otrolig kraft i sina händer. Hon arbetade som frisör så hon helade folk hela dagarna. Hon visade mig en gång hur man letar upp vattenådror ur marken med en trädklyka.. jag försökte men kände inget där jag gick och sökte med klykan i mina händer. Då kom IngeGerd och ställde sig bakom och lade sina händer på mina armbågar.. och rätt som kände jag kraften stråla genom mina armar och klykan böjdes ner pekandes mot marken.. där under fanns en vattenådra. Den kvinnan hade lärt upp mig i samma gamla tidigare liv i Dalarna.. och nu möttes våra vägar igen.

Det är så livsflödet fungerar, vi får hålla oss öppna för möjligheter att möta det som vi behöver, och även om vi inte är öppna, så brukar Universum hjälpa oss på traven, på olika sätt. Som jordälva på jorden (känner mig ibland som en besökare då Plejaderna är mitt ursprungliga hem) som jag återvänt till gång på gång, försöker jag väcka folks minnen om vem de är och varför de kommit hit. Jag gör det försiktigt, dels för mina minnen av bestraffningar när man träder fram med sin gåva, håller mig tillbaka och dels för att människor själva inte ska bli rädda utan vakna i sin egen takt. Att hitta sitt livsflöde kan väckas på olika sätt, genom t ex musik eller dans.. då kroppen bär på många cellminnen och de kan väckas genom att vi sätter dem i rörelse och låter de intuitiva rörelserna komma fram.. Släpp den logiska vänstra hjärnhalvan som vill förstå och vara med och kontrollera och låt den kreativa högra hjärnhalvan leka.. eller ännu bättre, dansa från hjärtat, från magen, eller baschakrat.. nedre delen av ryggraden. Vår kropp är en oändlig källa av energi som ligger slumrande.

”Sätt människor i rörelse så helar de sig själva” sa Gabrielle Roth, vår kända dansikon inom frigörande dans. Hon kallades för korpen, som hon nu återförenats med. Som jag också kommer att återförenas med en dag. Få djur berör mig så mycket som korpen, som ofta gör flygpiruetter över mig när jag är ute i skogen, och deras melodiösa läten. Både att sjunga och dansa är otroligt frigörande och sätter fart på livsflödet. I min dansgrupp jag håller varje söndag uppmuntrar jag till att vidga sitt rörelsemönster och våga låta lite då och då.. ”tjoa och jojka” eller vad som behöver komma ut ur strupen. Vi håller tillbaks alldeles för mycket i vårt halschakra, vårt kreativa centrum.

Nu avslutar jag årets första blogg om livsflödet! Vi bär alla vår egen resa med oändligt många hållplatser på vägen av minnen och bagage men den viktigaste hållplatsen är den du befinner dig på NU!!

Önskar dig en god och upplevelserik resa! Låt dina livsandar leka och fyllas med kärlek och kraft!! Aho!!

Lekstugan, jag med min giraff i knät, 6 år
Syskonskaran och mor och far, jag minstingen!
Torpet Ekelund i Skirö, sent 60-tal, jag räfsar. Undebar tid med minnen av skog o vatten,,
Jag i lila dress, nykär tonåring i mannen som blev far till mina två barn.
Nybliven mor till Emma, fick ta taxi själv 2 mil i snöstorm och föda fredagen den 13e, fick en fin lätt förlossning och lyckligast på jorden.
Andra barnet, Albin, tog lite mer tid på sig att födas, men även den en fin naturlig förlossning utan hjälpmedel.
Semester i Dalarna, med Emma i bärsele 6 mån och en varghundsvalp med i bilen upp.. hela tjocka släkten i en stuga!
Typisk 80-talsbild.. jul i Kvillsfors i Småland, där jag växte upp och mina föräldrar bodde kvar till 2000-talet
På sjön Flen, i Småland, åker flottbåt!
Tillbaks på 70-talet., flätor o taxar, mor o Anders, i Kvillsfors!
Tillbaks till lekstugan, Anna o jag, vi klädde ut oss..
Min bror Peter kör upp till Stockholm, julen -80 för att hämta hem mig som är höggravid och ska flytta tillbaks till Småland och barnens far, vi har hyrt stort hus i Simnatorp, utanför Vetlanda.
Mina barn och jag, julen i Fröderyd, Småland, där min syster bodde fram till sin bortgång -2009
Och många år senare, jul i Umeå, där dotter och son bor.. mormor håller om sina älskade barnbarn Alvi och VideLi!
Livets flöde, livets trappa., utflykt till vackra Gnesta, sommaren 2020!

Den nya tiden…

När börjar den nya tiden?

Vad är den nya tiden?

Mitt ämne för månadens blogg; Att starta det nya.. att kliva in i det nya .. Nytt blad.. nytt år.. ny tid.. Jag tog mig en funderare så här i eran av vad som sägs vara ett skifte från Fiskarnas tidsålder till Vattumannens tidsålder..som pågått ca 2000 år.. Planeterna visar att nu är det dags.. ”Aquarius”.. sjöngs det om redan på 60-talet, då New Age-trenden växte sig stark.. sen kom filmen Hair på sjuttiotalet med samma låt.. ”When the moon is in the seventh house, and Jupiter aligns with Mars”..

Eller börjar det nya med nymånen, eller med nyårsafton ”Gott Nytt År”.. ?? När vet man när det nya börjar.. Är det inbokat i en kalender eller står det skrivet i stjärnorna? Jag bestämde mig för att mitt svar på det är att det nya börjar när du själv är redo för det. Du är redo att avsluta något som inte längre gagnar dig. När du kört i samma hjulspår eller trampat samma stig så länge att du inte längre lägger märke till vägen.. du utvecklas inte.. eller något håller dig tillbaka.. eller i ”Status Quo”läge.. du har stagnerat. Och något inom dig längtar efter förändring, en inre röst som är som en inre kompass som visar att det är dags att ta ut en ny kurs.

För det är så livet fungerar; vi ömsar skinn.. växer ur våra kläder, våra celler byts ut hela tiden, förnyas.. som ett naturligt kretslopp av förändring.. som Naturen självt som släpper taget om växtlighet på hösten, går in i viloläge för att samla energi till pånyttfödelse när våren på nytt kommer i takt med jordens bana runt solen. en s k Solvända..

Och kanske ditt undermedvetna eller ditt högre jag börjar skicka signaler, via drömmar som är budskap till oss själva. Nattens dröm som du kanske minns vagt när du vaknar har i fragment sått frön i dig, som pusselbitar till helhetsbilden av ditt nya jag som ska ta form.. en process som får ta tid.. som bör ta tid.. som inte kan skifta från en dag till en annan.. Det kan i och för sig vara individuellt, vissa får ett plötsligt uppvaknande, i form av en fysisk förändring, som t ex en plötslig sjukdom eller kanske en bilolycka eller vad som behövs ibland, för att vi ska lyssna på den inre kompassen som stått på en helt annan kurs medan vi går runt i ekorrhjulet..

Många trivs i sina banor, av trygghet, av lathet.. vad vet jag.. eller arvet vi föddes in i säger att så här ska vi leva våra liv.. för så har har vi alltid gjort.. Men vissa människor är banbrytare, de visar vägen.. Plötsligt säljer någon allt den äger och ger sig ut på en resa.. som leder till att något helt nytt kommer in i dess liv..

Eller man kanske skriver dagbok och inser att man skriver liknande händelser dag från dag.. vilket får mig att tänka på barnbok som hette ”ur en kos dagbok”.. Kon skrev liknande dag för dag där den stod i sitt bås; ”såg en fluga”.. ”åt ett halmstrå”.. Och kanske är jag också likt en ko i ett tryggt bås, som dag från dag ”åker buss till jobbet”, åt en paj till lunch” och får min lön var månad..

Har kommit på mig själv att längta efter pensionen och hörde en kollega som är jämngammal säga att hon har 2 och 1/2 år till pension.. Och det gladde mig.. jag tänkte att jag får ”stå ut” 2 och 1/2 år till.. Sen ska jag…………., Ja, vad är det jag ska göra Dåå.. som jag inte kan göra Nuu… ???

Varför inte börja förändringen redan nu, våga drömma och förtydliga drömmen som om jag lever så redan NU!! Fler och fler visionärer och coacher inom sport och företag m m påtalar vikten av att se för sitt inre vilket mål man vill uppnå och göra det så tydligt för sig som möjligt, som om man redan är där.. Känna det tillståndet som förändringen skulle innebära.. Så för min del skulle att gå i pension innebära Tid; tid att måla massa tavlor, tid att vandra i skog och mark, tid att dansa när helst jag får lust, tid att träffa nära och kära, umgås med vänner, tid att resa.. tid att träffa nya vänner som berikar och utvecklar.. Tid att ta hand om min kropp och hälsa.. tid att äta sunt och må bra i kropp och själ.. Tid att se barnbarnen utvecklas och ge dem än mer kärlek.. Och se min son och dotter leva det liv de mår bra av. Tid att åldras med välbehag och tid att visa att det går att leva enkelt utan att belasta jorden så den kraschar ..eller vi kraschar..

Ja, såklart.. den största drömmen vore att få dela ett uppvaknade med mina medvandrare på jorden att vi börjar leva så enkelt att vi inte belastar Moder Jord så hårt så hon inte kan återhämta sig.. och börja låta djur och natur återta sin plats och naturliga tillstånd.. leva mer i symbios.. Att våga visionera och drömma stort är fantastiskt., Det finns inga begränsningar.. Vad händer om vi börjar drömma liknande dröm.. ?? Kanske Pandemier och liknande sjukdomar vi själva skapat i osunda onaturliga förhållanden försvinner.. Vi blir alla medskapare till en vacker värld med kunskap om att hela Jorden och oss själva.

Men nu drar jag iväg med mina visioner på Global nivå, men det är tillåtet.. Men jag tror att varje medmänniska behöver börja med sig själv.. odla och nära sitt eget frö, sin önskan om förändring.. det kan du göra Nu!!

Du behöver inte vänta till pensionen, eller till planeterna är i konjunktion med varann.. eller till ett Nytt år står för dörren och avge nyårslöften.. Du kan göra det nu.. Skriv det!! Känn det!! Se det!! Sjung det!! Måla det!! Dansa det!!

Och se.. det kommer slå in!!! På ett eller annat sätt.. för det är så Universum fungerar.. det svarar på dina drömmar.. så håll drömmen levande!!! När den i ditt hjärta med stor kärlek!!! Den NYA tiden är här!! Välkommen in i mitt liv.. som börjar NU!!!

En gåva att förvalta!

Kära åldrade händer.. den här bloggen är riktad till er! Ömheten väller upp i mig när jag ser på mina händer.. märkta av så mycket minnen!

Tänk om mina händer med teckenspråk började berätta.. Teckenspråk, det där vackra rörliga språket som liksom dansar fingrarnas dans.. Jag tittar på mina 60-åriga händer..så tacksam att alla tio fingrarna sitter där..böjliga och kan greppa.. kan smeka.. kan skapa.. kan laga.. kan känna.. Det är ingen självklarhet.. jag har vid otaliga tillfällen utsatt mina fingrar för farliga situationer, ogenomtänkta, dumdristiga situationer..och de är märkta.. av hundbett, av knivar, av kläm och krossskador, av yxhugg, av saxar, av förslitning, av ålderdom och atros.. av brist på brosk.

På ovansidan, den s k handryggen, löper tydliga ovanliggande blodådror.. barnen på förskolorna brukade trycka med sina fingrar på mina ådror.. de ville känna.. En gång när jag sågade något åt barnen, råkade jag skada min vänstra tumme så det blödde. Jag gick för att plåstra om, och barnen följde efter och frågade förskräckt om det var min fula tumme som blivit skadad.. De frågade med oro för de tyckte den ”fula tummen” inte skulle bli skadad mer..det var ju fullt tillräckligt med hur den såg ut.. en gång illa klämd och benet klövs i översta tumleden. I dag en fungerande tumme, men märkt av ett långt ärr på baksidans mitt och toppen omges av två sidoärr som går ihop vid den korta kluvna nageln.. den är bred och kortare än den ”fina tummen”, men som sagt fullt fungerande. Utan tummar blir det svårt att hålla, skapa..fixa.. men jag har inget brosk kvar i mina tummar och de har inte den kraften jag en gång haft..

Jag minns hur mina händer burit tunga saker… greppat..varit stolt över mina starka händer som tyckte om att arbeta hårt.. klyva ved, gräva, skotta snö, skulptera med gamla rostiga ståltrådar och vad jag kunde hitta.. jag bände och vred.. jag bar och jag bar.. Barn.. så många barn mina händer burit..snutit, klätt på och klätt av., klappat och tröstat.. så mycket matkassar de burit hem.. Så många fyrfotingar jag borrat in fingrarna i pälsen på och kliat magar..

Ja, älskade händer..ni minns.. det sitter i cellminnena.. och det går nästan läsa av mina händer den historia de berättar.. genom att studera dem. Märken av saxar, vassa plåtar.. jag arbetade en tid på pappersbruk och en period på Metallfabrik.. Men främst har jag arbetat med barn.. och skapat med dem.. klippt och klistrat, fixat och donat.. Plocka fram och plocka undan.. hänga upp och hänga ner..

Men framförallt tänker jag på alla de tavlor och alster som fötts fram ur mina händer.. det är otaliga verk under årens lopp.. Så många olika tekniker..material.. Jag ler.. gnider mina fingertoppar mot varann.. och vips kommer en barnramsa, en sång, fram ur mina fingertoppar: ”tumme möter tumme..pek möter pek..det tyckte pek var en rolig lek”.. Så hamnade jag där igen.. i barnens värld.. Den som jag lämnade för några år sen, just för att mina tummar inte orkade längre.. det höga tempot, de stora barngrupperna.. Jag ber mina fingrar berätta om färgerna..om formerna.. och de börjar nästan som Piff o Puff på julafton, ivrigt berätta… Penslar dansar, färger skvätter.. trasor gnider och svampar trycker.. rollern som rullas över pappersarken som en rolig lek över strängar av färg.. en sträng med pariserblått blandas med en sträng av gult och några klickar med vitt.. Händerna sköljer ur rollern som glatt rullat runt som ett barn i nysnö.. och på med ännu ett lager.. kanske några duttar turkos och lite ljust lila..

Det är en lek att skapa.. det måste vara det, förklarar händerna.. men de minns också många alster som svettats fram.. Det var min konstlärare på krokilektionerna som använde uttrycket ”för mycket svett”.. när jag överarbetade.. när jag inte var i flödet.. i leken.. i lusten.. Han brukade låta mig vara i min skaparprocess, för jag grymtade om han kom för nära.. men då och då hörde jag honom viska ”för mycket.. eller ”nu flyter det”.. Med åren har jag försökt komma ifatt min energi och lärt mig lite bättre när det ”blir för mycket” och att sluta måla på en tavla i tid.. Jag förlitar mig på min fingertoppskänsla och mina händer visar vägen.. Lita på oss säger de.. Kom, ska vi ha kul..leka med färgerna..

I nuet finns inga frågor (sista delen av sommarsagan)

Vilja tittade lite under lugg på Vidar som satt bredvid henne. En mygga surrade irriterande intill hennes öra men hon satt kvar utan att röra ett finger. Vilja försökte ta in det erbjudande Vidar just gett henne. Att få lära känna honom fullt ut genom att låna hans kropp en stund.. En svart fjäder fångade hennes uppmärksamhet.. den kom flytande på vattenytan intill Viljas fot. Hon kvävde impulsen att plocka upp den vackra fjädern.. kom den från korpen? Var det ett budskap?

Vidar satt även han tyst bredvid henne..väntade han på ett svar eller var han lika närvarande med naturen som han såg ut att vara… Han hade riktat blicken lite längre fram över bäcken där två trollsländor dansade runt över vattenytan. Hans fötter vickade lite fram och tillbaks, i otakt. Även Viljas blick drogs bort över vattnet.. hon följde fjäderns guppande färd. Den skimrade vackert och fångades då och då upp av solens strålar. Då stod det plötsligt klart för Vilja, hon blev med ens varse vad hon skulle svara Vidar.

”Det var ett generöst och fint erbjudande, och modigt”, tillade hon.. Hon drog efter andan.. fjädern var nu utom synhåll. Den hade påmint henne om vikten att vara i nuet, så som djuren är. Att färdas lätt utan bagage, att leva här och nu. Hon fortsatte i ett nytt andetag: Men jag avböjer, sa hon mjukt men bestämt.. ”Jag har lärt mig så mycket av naturen och mina fyrfota vänner här, liksom av de bevingade.. svalan fångar en fluga i ena stunden och i nästa dyker den ner i boet.. eller ekorren som lekfullt hoppar från gren till gren.. eller räven som smyger fram i skymningen och spetsar öronen efter något att fylla magen med..” Inte bryr de sig om varifrån de kommer eller vart de ska.. De förlitar sig helt på att det finns en plan för själva varandet..” Vilja tystnade lite och sökte Vidars blick.. Hans ansiktsuttryck manade henne att fortsätta. ”Ja, jag menar ju helt enkelt att det spelar ingen roll var du kommer ifrån, vad du har gått igenom innan du hamnade här.. Du är här och jag är här.. i detta Nu.. Vi är de vi är, tack vare allt vi gått igenom, men om vi skulle bry oss med allt som hänt skulle vi inte sitta här..tror jag, skyndade hon sig att tillägga. Vi skulle inte ha gåvan att kunna uppleva, så som vi kan uppleva med våra sinnen här, om vi släpade på det förflutna som ett ok.. Vilja gjorde en längre paus. Nu får du gärna säga något, försökte hennes ögon säga Vidars! Han log mot henne, innerligt och varmt. Men han sa inget. Det var som om han ville ta in det hon sagt.. Färgen på Vidars ögon hade skiftat från de himmelsblå till samma mörkgröna färg som bäcken.. Återigen kände Vilja det som om hon sögs in i hans ögon som om de vore en portal. Hon kom att tänka på ett talesätt hon hört en gång, som kom från från Dakotaindianerna, ”In lakesh”. Det betyder Jag är en annan Du. Vidar lyfte plötsligt handen och förde den bakom örat på Vilja och höll sen fram en svart fjäder i handen.. Hon brast ut i skratt: ”Så du är en trollkarl!”.. Du kanske rentav är korpen själv, skojade hon med Vidar som satte fjädern bakom sitt öra! ”Ourrp, ourrp var det enda svar hon fick.. i nästa stund förvandlades Vidar.. han krympte till en svart fjäderskrud och fällde ut vingarna och flög iväg. Hon såg några lekfulla flygpiruetter innan han försvann helt ovan trädtopparna.

Vilja stängde sin gapande mun och lade handen för munnen men ett fniss letade sig ut och följdes av ett porlande skratt. Bäcken svarade som om den ackompanjerade henne.. Där satt hon nu kvar ensam på stenen.. var det skönt eller kände hon sig övergiven..? Nä, ingetdera, svarade hon sig själv lite morskt! Jag får sluta analysera och ställa frågor, intalade Vilja sig. Jag höll ju nyss en föreläsning om att vara i nuet.. I nuet finns inga frågor.. ”I nuet ÄR man”, så hade hon ju sagt! Hon skrattade igen och lyfte blicken uppåt skyn.. En svart fjäder singlade sakta ner rakt mot henne.. hon fångade den precis innan den hade fångats upp av vattnet.. ”Nädu, den är min”, sa hon triumferande till bäcken! Hon höll fjädern varsamt i sin hand.. hon anade var den kom ifrån.. den skiftade lite från svart till en vackert mörk grön nyans. Plötsligt visste hon precis vad hon skulle göra.. ”Ja, men såklart, sa Vilja högt! I nästa stund kraxade hon endast ”Ourrp” och fällde ut sina vingspetsar..hon lyfte och flög rakt upp över trädtopparna!!

Botten opp!! (Del 3 i sommardagen)

Vilja kunde inte slita blicken från råbockens ståtliga nacke och de välväxta hornen som fortsatte gnida sig mot ekens bark. Hon kände plötsligt hur geten satte sig i rörelse mot bocken..Nej nej, försökte Vilja men hon verkade inte kunna påverka de bestämda stegen och hoppade snabbt ur rådjurets kropp. Vilja började att backa samtidigt som hon ville se hur mötet mellan de två skulle utvecklas. Råbocken upphörde plötsligt att gnugga sig mot trädet. Han hade fått vittring av honan som hade stannat upp några meter ifrån, som om hon tvekade.. Vilja fortsatte att backa, det började kännas privat att vara åskådare. Nu gick bocken mot honan med högt huvud, som om han ville visa upp sina nyputsade ståtliga horn.. han gick ett varv runt honan som stod kvar. Just som Vilja noterade att bockens röda kön syntes under dess buk gled Vidar Vidstige ut ur bockens kropp. Han hann bara kliva åt sidan när bocken gjorde ansats att bestiga geten som verkade ha bestämt sig för att stå kvar..

Oups, vad gör jag nu, tänkte Vilja villrådig och började spana efter något lämpligt värddjur att låna kropp av för att som vanligt dra iväg.. Hon hörde korpens kraxande i närheten högt upp ovanför trädtopparna.. det lät som den skrattade! Förbaskade korp, tänkte Vilja. Vidar kom gående mot henne med ett litet fånigt leende. ”Vi hamnade visst i något intimt”, sa han urskuldande men med en glimt i ögat. Vilja kunde se det komiska i situationen. Hon valde att stanna upp.. inte ta till flykten.. varken hon eller Vidar hade ju kunnat förutse att detta skulle uppstå.. Båda hade ju bara varit ute på en vandring i varsitt värddjur. Hon kände sig märkbart varm och lite påverkad av parningsriten som pågick under ekens lövverk. Bocken hade nästan trasslat in hornen i en av ekens grenar då han stod på bakbenen med geten under sig men verkade inte bry sig.. akten fortsatte och Vilja vände aktningsfullt ryggen till men vred på huvudet mot Vidar. Hon hörde sig själv säga ”Jag skulle behöva skölja strupen. Jag vet en bäck i närheten, får jag bjuda på en slurk?

Vidar log brett, fortfarande med lite generad min och svarade ”Tack, det låter onekligen gott!!” De slog följe som om det var helt naturligt att de just hoppat ur två brunstiga djur som nu stod sammankopplade som en kropp!! Vilja ansträngde sig att inte tänka på det och valde att gå lite framför Vidar eftersom hon erbjudit sig att visa vägen till bäcken. Hon misstänkte att Vidar hittade lika bra som hon här i skogarna! Vidar Vidstige.. han hade väl utforskat varje stig härikring, tänkte Vilja.. Nåväl, jag trampar upp mina egna, tänkte hon kaxigt, och försökte gå avslappnat men var hela tiden medveten om Vidar som gick bakom på en armlängs avstånd.

De kunde höra ljudet av det rinnande vattnet och Vilja ökade på stegen. Bäcken som var lite grundare just här fylldes av mycket stenar, några var flata och inbjudande att sitta på! Om man följde bäcken en bit nedåt fanns ett litet vattenfall och en liten fördjupning lagom att sänka ner kroppen, om man behövde ta ett bad. Men nu behöver jag bara dricka, och släcka törsten, tänkte hon och kände sig torr i mun. De föll på knä samtidigt och kupade händerna till en skål. Nu lade hon märke till Vidars händer för första gången, de var proportionerliga och välformade, precis som hans fötter.. ”Ja, Skål då” hörde hon Vidars glada stämma och såg honom i ögonen igen. ”Skål”, svarade Vilja, lika glatt. Det hela var faktiskt lite komiskt! ”Botten opp”, tillade hon!

De drogs automatiskt till den flata stenhällen i mitten av bäcken, där solens strålar kastade en spot genom grenverket av höga alträd. De balanserade sig fram på mindre stenar i riktning mot den. Vilja mindes när hon var liten, hur det hade varit ett av hennes favorittillhåll, att vistas vid kvillerna och hoppa på stenar i den lilla ån som rann genom brukssamhället där hon hade vuxit upp. Återigen lade hon märke till hur Vidar använde sina breda fötter att liksom knipa om stenarna för att få fäste, precis som hon. Hans balans var det inget fel på och de nästan tävlade vem som skulle komma först fram till den inbjudande stenhällen, De landade samtidigt! Vilja kände hur skrattet bubblade upp inom henne och hon lät det komma. Som om korpen hade skrattat genom henne.. porlande som bäcken!! Vidar stämde in i det smittsamma skrattet tills han plötsligt nästan allvarlig, men fortfarande med glimten kvar, utbrast: Men jag vet ju inte vad du heter, det skulle vara trevligt att få veta vem jag delar detta utsökta vatten med? ”Ja, förlåt.. Jag heter Vilja. Vilja Vildfot är mitt namn”. Hon kände hur mycket hon tyckte om att uttala sitt namn. Vad är det för mening att ha ett namn om man inte får säga det till någon, tänkte hon, eller om man inte får höra någon kalla en vid sitt namn? Som svar på hennes tankar hörde hon Vidar uttala högt hennes namn ’”Vilja Vildfot”, det var sannerligen ett vackert namn”..han såg ut att smaka på namnet, såsom han nyss hade smakat på vattnet. ”Vidar Vidstige” är också ett namn som ligger fint på tungan, hörde Vilja sig själv säga. Det låter som om du rört dig vida omkring? Hon satte sig ner på stenhällen innan hon inväntade hans svar. Vidar slog sig ner bredvid, helt naturligt, och lät fötterna vila i bäckens förbiströmmande vatten. Han iakttog vattnet som om han ville vinna tid innan han svarade på hennes fråga. Om det nu var en fråga, det lät mer som ett antagande! Han kändes plötsligt lite hemlig. Vem var han, den där Vidar? Nu när hon äntligen vågat släppa honom nära, kändes det som han drog iväg lika fort som vattnet passerade dem.. men han satt kvar!

Hon fick känslan att han, liksom hon, också hade ett brokigt förflutet, men att vara här i den magiska skogen, var en plats att läka på.. varför ställa frågor som man kanske egentligen inte vill ha svar på? De verkade båda ha förlorat sig in i åsynen av det passerande vattnet.. det som just nu lekte med Vidars tår.. ”Jodå, hörde hon Vidars melodiösa stämma, Nog har dessa fötter vandrat långt.. ja, när jag inte lånat någon med fyra tassar eller klövar eller lyft till högre höjder med vingar för att se mig vida omkring”, fortsatte Vidar! ”Vet du, Vilja, sa han nu med en lite allvarligare stämma, vi skulle kunna sitta här och trevande lära känna varandra.. med de där vanliga inledande frågorna.., vad man kommer ifrån o s v. ”Meen”, fortsatte Vidar, som om han ville dra ut på det..”det finns ett sätt att få svaren utan frågor, ett mycket snabbare och uppriktigare sätt, som förvisso kräver lite mod” .. Vidar tystnade som han ville låta Vilja ta in orden ordentligt. Hon kände sitt hjärta slå lite hårdare.. Mod? Vad menade han. Hon hade ju tagit mod till sig att bjuda med honom till bäcken.. de satt ju här nu, på samma stenhäll. Återigen tyckte Vilja sig höra korpens gurglande läte djupt ur sin strupe nånstans ovan dem. Men självklart kände hon att han intresserade henne, att hon ville veta vad som fört honom hit. Han verkade inte vara någon som bara drev omkring som rön för vinden. Vidar tog ett djupt andetag och fortsatte; ”Vi äger ju båda förmågan att ta oss in i kroppar, med tillåtelse, tillade Vidar. Han såg Vilja rakt in i ögonen och hon ville slå ned blicken men kände hur hon nästan drogs in i Vidars kropp.. ”Du menar.. Vilja drog också djupt efter andan och fortsatte, du menar.. att vi ska låna ut vår kropp till varandra? Hon ångrade nästan att hon sagt det, det lät nästan lika intimt som scenen borta vid eken tidigare.. eller intimare än så. Att vistas inne i Vidars kropp skulle få Vilja att förstå och känna allt som Vidar varit med om, alla hans minnen och upplevelser.. Ville hon det? Det skulle sannerligen krävas mod. Och hade hon modet att låta honom komma in i hennes kropp, och dela allt som var Vilja.. helt utan filter, utan skyddsmask?

Att vilja eller inte vilja (fortsättning på sommarsagan)

Vilja satt på en sten i bäcken. Hon skrattade högt när vattnet forsade lekfullt under hennes fötter.. samtidigt som laxöringen hoppade upp och ned i den starka strömmen! Hon lät sin blöta kropp soltorka i morgonsolens första varma strålar och njöt av den frihetskänsla som vatten kunde skänka henne.. Frihet och rofylldhet.. och att bli ren förstås, tänkte Vilja som hade tvagat sin kropp med björklöv. Hon hade passat på att göra lite lerinpackning på kroppen också, som efter den hade torkat i solen, snabbt löstes upp i forsilarna.. Som den bästa bubbelpool, tänkte Vilja, fast lite kallare förstås. Hon hade kommit över det där motståndet som kallt vatten kunde uppbringa i henne. Numer sänkte hon bara sin kropp lugnt i kyliga vattendrag och värmen kom ganska snart i kroppen när blodet rusade till av kylan! Ett effektivt sätt att klarna hjärnan på. Vilja behövde verkligen klarna sin hjärna. För säkert tjugonde gången spelade hon upp scenen för sitt inre.. Ängen.. när hon trodde hon var ensam.. och hur han plötsligt stod där framför henne.. hon hade varit helt oförberedd.. Tittat på hans fötter under sin lugg.. hört hans röst.. den melodiösa.. en kort stund hade deras ögon mötts.. ” Vidar Vidstige”… hans ögon var blåare än himlen varit den där soliga morgonen.. Som idag, tänkte Vilja när hon riktade blicken mot skyn.. och sen lät hon blicken vant söka runt i omgivningen.. Hon gjorde det flera gånger om dagen nu, så att hon skulle vara säker på att hon var ifred.. Att hon var den enda av sitt slag här och nu, på denna plats.. Inga fler överraskningar, hon skulle ligga steget före..

Hon hade gjort det lätt för sig.. överrumplingen av den ljushårige Vidars närvaro fick hennes hjärta att slå oroväckande fort, hon fick muntorrhet och tunghäfta och inte fått fram ett ord.. när Citronfjärilen i nästa stund slog sig ner på blåklockan intill hade hon tagit chansen.. På snabba lätta vingar flög hon därifrån.. Hon kände sig snarare som en Sorgmantel än en glad Citronfjäril.. sorgsen över att inte längre vara ensam av sitt slag.. eller sorgsen över att hon flydde?.. Det var detta Vilja försökte få svar på när hon om och om igen spelade upp scenen på ängen.. Hans fötter.. så lika hennes.. hans röst.. Vilja skakade på huvudet så håret stänkte ut de sista vattendropparna. Hur hade han kommit dit så obemärkt? Hade han slingrat sig fram i en orms kropp, tyst på marken osynlig bland ängens blommor.. eller som hon, i en fjäril? När Vilja återigen spanade uppåt skyn var det inte bara för att se om hon var säker. Hon spanade efter korpen. Den blåsvarta korpen som invigt henne i magin.. gett henne förmågan att byta skepnad.. Men korpen hade inte synts till sen dess. Korpen skulle kunna ge henne svar på hennes frågor, hoppades Vilja. Samtidigt visste hon att det var hon själv som hade svaren.. men hon spjärnade emot som en trotsig struts, som stoppade huvudet i sanden när sanningen närmade sig. Att vilja eller inte vilja? Att våga eller inte våga.. Att fråga eller inte.. Åter skakade hon på sitt ljusa hår som blivit allt mer solblekt och hennes hud allt mer solbränd under dessa hennes upplevelserika sommarveckor. Vilja hade kunnat fråga Vidar.. frågat vad han gjorde där.. var kom han ifrån.. vem var han.. Men inte ett ord hade hon fått ur sig..

Och kunde hon vara säker på att någon av de hoppande laxöringarna inte var han.. eller den vackra grönskimrande ödlan som solade på stenen borta vid vassen? Hon kunde aldrig vara säker mer.. och fanns det fler..som dem? När hon hade flugit iväg tillräckligt långt bort i citronfjärilens kropp hade hon valt att återvända till parallellivet ett bra tag. Hon hade firat sin 60-årsdag med släkt och vänner och haft både roligt och trevligt.. Så trevligt att hon nästan kunde tänka sig vara kvar i det livet och inte återvända till Viljas värld. Där visste hon vad hon hade, visste vad hon kunde.. Men den trötta människokroppen som vissa dagar haltade fram av den värkande höften fick henne till slut att återvända.. dit där dofterna var friska och många.. dit där djuren levde i samklang.. i harmoni med varann och naturen. När Vilja åter hade druckit ur den strida bäckens friska vatten visste hon att det var här hon kände sig mest hemma.

Vad ville han? Det hade du fått veta om du stannat kvar och inte tagit till flykten, hördes rösten inom henne.. Men jag vill vara ifred, malde Vilja på.. detta är min återhämtningsplats på jorden.. Hade jag velat ha kontakt med män hade jag inte kommit hit.. Dem kan jag träffa i mitt paralellliv, där har jag gott om manliga vänner. Men ingen som förstår dig helt ut och kan dela ditt vildliv, hördes den inre rösten igen..

Vilja uppskattade de utflykter hon hade upplevt under sommaren, i den mänskliga gestalten hon återvände till då den kallade.. Hennes band till sin dotter och de vänner hon hade gjorde att hon klarade att vara i den världen. Hon hade tagit ut lång semester. Hon var uppriktigt trött på arbetet som sög musten ur henne vissa dar.. och Coronaepedemin som fortfarande lade sorti över vardagen. Men utflykterna hon hade fått uppleva fylldes av glädje och vackra platser.. Hon hade tältat vid olika stränder vid hav och sjöar.. där inga andra människor trängdes.. badat och tänt brasor att grilla i eller bara åtnjuta värmen.. sitta och titta in i lågorna.. få saker kunde få Vilja att må så bra som vatten och eld. Att laga mat under bar himmel under enkla former, maten smakade aldrig så gott som då! Hon hade rest norrupp i bil med en god vän genom det avlånga landet och njutit de vackra landskapen längs kusten.. stannat till då och då och tagit ett bad.. Denna sommar hade hon badat i otaliga sjöar och havsvikar.. Kroppen hade stärkts upp och hon hade känt sig föryngrad.. druckit sommaren och fyllt på av den vackra naturen som blommade av växelvis regn och sol.

Som en bilderbok hon kunde öppna för att återuppleva i minnet hade sommaren gett henne rika vackra platser.. stranden utanför Umeå med fin vit sand och klippor intill.. barnbarnen och hundarna lekande och plaskande.. springande och skrattande.. Stugorna hon hade hyrt under sommaren och delat med vänner hon trivdes med.. kajakpaddling, att få glida fram på vattenytan och träna armmusklerna och passera familjen svan och otaliga klippor slipade av havets vågor… Resan till Kolmården på sin födelsedag, hade förvandlats till ett stort leende av upplevelser.. delfinernas lekfulla närvaro hade rört henne till tårar.. de var i fångenskap men i vattnet är vi alltid fria, var deras budskap. Hennes hjärta hade fyllts på av deras stora kärlek, liksom av sjölejonens akrobatik i vattnet.. ”för att vi kan”.. barnbarnens hänförda ansikten.. och stugan intill havsviken som hade avslutats med ett dopp under regnbågen.. Hon kände stor tacksamhet!

Vilja började känna sig stel där på stenen och lät blicken löpa runt igen.. hon fick syn på rådjuret som kommit fram för att dricka.. deras blickar möttes i samförstånd.. Får jag, sa Viljas ögon.. Rådjursgeten gav henne tillåtelse och i nästa stund var hon inne i djurets varma kropp.. Vilja längtade efter att få springa, eftersom hennes värkande höft inte tillät henne att springa längre. I rådjurets kropp kunde hon sträcka ut över ängen och åter känna den spänst hon själv hade haft innan höften satte stopp. Plötsligt stannade rådjuret till.. under en stor mäktig ek stod en råbock och vässade sina horn på barken.. Vilja fascinerades av bockens muskulösa nacke när han rörde sig rytmiskt fram och tillbaks mot ekens grova bark… hennes hjärta slog fortare.. var det han?.. var det Vidar Vidstige?

Vilja Vildfot (En sommarsaga)

”Vilja Vildfot”.. Hon smakade på namnet, provade att uttala på olika sätt; hon viskade det.. som en smekning..hon sa det högt och bestämt, som om det var hugget i sten, det namn som korpen givit henne den där kyliga men vackra aprilmorgonen då dimman fortfarande låg kvar över ängsgräset.. Inte bara fick hon ett nytt namn, hon fick en ny identitet. Egentligen kan man väl säga att Vilja trädde in i det väsen hon alltid velat vara!

Ingen från den ”vanliga” världen kunde längre se henne, om hon inte själv ville. Hon kunde själv välja om hon ville träda fram och bli synlig för människoögon. Hennes namn indikerade på att det var hennes vilja som styrde om hon ville vara i sin synliga gestalt eller den som gjorde att ingen människa kunde se henne. Korpen som hade kommit till Vilja den där morgonen när hon kände sig så uppgiven, så vansinnigt trött på den värld människor skapat, hade känt hennes längtan.. Viljas ögon orkade inte längre ta in hur naturen förstördes av människohänder, hur träd som var boning för både insekter, fåglar och ekorrens lekplats eller skugga för haren, urskillningslöst höggs ned.. Hon vämjdes över att vattnet i bäcken smakade förorenat och fiskar kippade i det syrefattiga flödet som även skulle släcka törst åt räv och rådjur.

Korpen hade plötsligt suttit framför henne på en gren mittemot där hon slagit sig ner för att vila ryggen mot gammelmor tall. Vilja hade huttrat av den kyliga morgonen och av sorgen över naturens förändring.. Hulkande hade hon upprepat frågan ”Hur tänker de” ..”Förstår de inte?” När hon torkade sina ögon såg hon in i de klokaste klara ögon hon skådat.. De var verkligen korpsvarta men glimmade där inne i den mörka cirkeln och fastän hon aldrig såg korpen öppna näbben hörde hon att den talade till henne.

Det hade varit så enkelt, tänkte Vilja, och plockade en smörblomma på den vildvuxna ängen. Det var nu slutet på juni månad och allt blommade för fullt. Korpen hade låtit henne förstå att hon hade ett val, att den kunde hjälpa henne med valet om hon önskade bli ett naturväsen, att välja leva som de, mer i samklang med naturen. Vilja skulle kunna välja när hon ville träda in i människans värld eller när hon ville vistas osynlig och hon skulle kunna ta gestalt av olika djur. Korpen lärde henne hur.. ”Ryck av mig en liten fjäder” sa den och fällde ut sina vingpennor framför henne. ”Håll den i din hand, blunda och föreställ dig mig”. Vilja var rädd att skada den men korpen stod på sig. Hon hade blundat hårt med den lilla korpfjädern i hand och plötsligt känt att hon antagit fjäderskrud och såg en lång svart näbb där hennes näsa suttit.. Vilja hade brustit i skratt men istället kom det korplika läten ur hennes strupe.

Sen dess hade hon provat att byta till flera olika djur. Alltid med respekt och i samråd med djuren, hon visste precis hur tyst en räv kan smyga eller hur starka bakben en hare har. Hon hade dykt med bävrar och varit inuti deras gigantiska bygge av aspgrenar och gnagt med starka tänder.. Ett helt ny värld hade trätt in i Viljas liv. Korpen hade visat henne när de flög högt över trädtoppar hur mycket stigar som fanns där nedan, upptrampade av vildsvin och rådjur., där ingen människa satt sin fot. Ditt namn ska vara Vilja Vildfot, hade korpen kraxat och det lät som musik i Viljas öron.

Hennes sinnen hade skärpts alltefter den dagen hon blev Vilja. Hon kände dofter som aldrig förr.. Nyuppgrävda mullvadshögar doftade av fuktig mull och hon kunde höra nässelfjärilar krypa nyfödda ur sina kokonger. Allt smakade också bättre.. att dricka daggen ur daggkåpan var som den friskaste smak hon nånsin smakat. Att tugga på harsyra fyllde henne med energi och livslust.

Det var just den bristande livslusten, att hon hade tappat tron på mänskligheten, som förde henne till mötet med korpen. Vilja hade ett vanligt namn i sin människogestalt, hon hade levt i snart 60 år, sett och gjort sånt som människor på jorden vanligen gör, växer upp, skolgång, skaffar jobb, skaffar relation, skaffar barn.. Hennes kropp var märkt av livet och hade känt sig trött och sliten somliga dagar.. men hon hade fortsatt dansa på ängarna i Arla morgonstund.

Det var den tid på dygnet hon tyckte bäst om.. hon tyckte om det annalkande ljuset som den nystigna solen serverade henne var morgon.. allt blev lite extra magiskt då. Hon hade som barn alltid trott på troll och älvor och någonstans inom sig alltid bevarat det barnasinne även om hon nu var både mor och mormor. Det var just detta, det lilla magiska barnet i henne, som gjorde det så svårt att se på hur människor fortsatte döda bin, fåglar, fiskar..ja, allt pekade på att människan gick mot sin egen undergång då de vägrade vakna upp och se orsak och verkan av hur de slösade med vatten och utarmade jord och växtlighet, skogar skövlades och som om det inte räckte kom höststormar och slet upp resten av träden eller de onormalt varma och torra somrarna skapade skogsbränder.. hur det påverkade älvar och vattenflöden som i sin tur påverkade växtligheten och djurlivet..

Vilja återvände allt mer sällan till människan hon var innan hon blev Vilja Vildfot. Det fanns inte så mycket kvar som band henne till människolivet.. Hon arbetade på, gjorde sina arbetstimmar så att allt gick runt med den lilla bostad hon hade, sporadisk kontakt med dottern och barnbarnen som bodde långt bort. Människan i henne kände stor kärlek till dem och samtidigt en sorg att den värld som serverades dem var en döende värld om inte undret skulle ske.. Vilja önskade att de kunde träda in med henne i magins värld där hon nu alltmer vistades. Det fanns heller ingen man som längre band henne till människolivet, hon levde själv.. Fri från relationsband. Hon hade dåliga erfarenheter av tvåsamhet, De få vänner Vilja hade kvar i sitt liv som människa fick en stund med henne då och då, och visst var det trevligt men hon längtade alltid till sitt vildliv som naturväsen. Vilja visste redan.. naturen var hennes rätta element.. att känna sig så fri och tyngdlös var inget hon ville välja bort. Så gick hennes tankar även denna senjunidag där hon tassade fram på bara fötter och drack nattens regn via sin hud.. Men något kändes annorlunda.. hon kände hur hennes hud knottrades och skärpte sina sinnen ytterligare.. var det fara?.. Hon lyfte näsan och vädrade en doft som hon aldrig känt förut i sina tassemarker och vände sig om lika kvickt som vesslan lärt henne. Hon såg in i de blåaste ögon och en man log varmt mot henne i motljuset. Hans hår såg ut att flyta ihop med solen.. Vilja gapade.. kom sig inte för att säga något.. bragd ur fattning att hon inte längre var den enda av sitt slag.. vem hade trätt in på hennes tassemarker? Hon sänkte blicken, nästan blygt och fick syn på mannens fötter, lika stadiga och breda som hennes.. lika känsliga och ett med jorden.. vackra välformade fötter.. Mannen var den som bröt tystnaden. Hans röst lät som när asplöv dansade i vinden, melodiöst…Hej, jag är Vidar Vidstige”!!