Vägen, inte målet!!

Ett gammalt taoistiskt talesätt låter ”Det är vägen, inte målet, som är meningen med livet”. Kom att tänka på det nu när jag sitter på Norrtåget upp mot Umeå. Jag och min följeslagare Nova har rest sedan kl 5 i morse.. Jag fick skjuts in till Stockholms Central av en god vän annars skulle jag åkt två olika bussträckor bara in till Centralen. Detta är sista och fjärde tåget på dagens resa där målet är Umeå. Och nog önskade jag att jag redan var framme vid målet och få träffa älskade barn och barnbarn. Det är tradition att mormor åker upp till höstlovet och busar till det lite extra vid Halloween.

Men jag, liksom hunden Nova, har lärt oss att vara närvarande där vi är, på våra tågresor och njuta av resan. Vi kan ju inte mycket annat göra. Att fördriva tiden med att se en film på surfplattan fungerade inte då det visade nätverksfel när jag försökte.

Så fånga dagen, fånga ögonblicket.. titta ut genom tågfönstret och se första snön ligga som ett rent vitt täcke över Sveriges långsträckta landskap. Hämta en kopp te i cafevagnen och träffa på en god vän till min dotter och språka lite. Njuta teet och äta lite av det hembakade medhavda fiberrika knäckebrödet.. det är såna saker som håller oss i nuet..

Jag har lätt för att vara närvarande.. vara en iakttagare, en observatör tillika en upplevare. Registrera medpassagerare utan att bedöma. Men lika lätt har jag att resa i tanken, ofta in i det förflutna med minnen. Men det händer också att jag dagdrömmer och fantiserar om framtiden. Leker med tanken.. Det, har jag förstått, är en viktig process för att skapa den framtid vi önskar leva i, och är inte alls en verklighetsflykt.

Så att vara närvarande kan handla lika mycket om att vara närvarande i mindet och tankens värld, det viktiga är att du gör det till fullo. Verkligen vågar ta ut svängarna och vidga dina möjligheter att skapa en framtid.. för målet är ju att utvecklas hela tiden. Inte att vara nöjd.. att vara nöjd gör att du accepterar hur det är.. och då slutar vi skapa och förändra.

Betyder det att vi inte ska vara nöjda.. nja, jag menar att vi ska vara tillfreds i vår process, vara nyfikna och vakna och drivas av en vilja att uträtta små eller stora ting, var dag. Sen när vi går och lägger oss kan vi gott känna tillfredsställelsen av att ha uträttat sånt som får att känna oss förnöjda med vår insats. Lite så, tänker jag. Och det handlar inte om att uträtta storverk och slå på stora trumman, det kan vara små saker som i en annan människas ögon är stora och betydelsefulla. Att gå över till en granne och dela med sig av dagens svampskörd eller peppa en medborgare som står och väger inför ett beslut.

Jag fascineras av äldre människor som fortsätter utvecklas, som fortsätter att bry sig om sin fysik och viljan att kommunicera , bry sig om sina medmänniskor och fortsätter vara nyfikna och uppleva.. om det så bara handlar om att gå ut med grannens hund eller hjälpa till att klippa äppelträden. Jag hoppas att jag inte blir en åldrande människa som låter krämpor och kroppsliga utmaningar begränsa mitt leverne.

Målet är ju inte att bli gammal och dö.. även om vi vet att så kommer det bli.. vad sen begreppet gammal är.. och ålderns värdering i sig, är upp till var och en. En tjugoåring är gammal i en fyraårings ögon.. Min mor sa ofta, som en ursäkt på att hon inte orkade eller ville göra saker längre, att ”Vi börjar bli gamla”.. och syftade på far och sig själv. Hon sa det ofta och jag undrade ibland hur länge de skulle hålla på och bli gamla.. med ett leende förstås, för det är ju något vi börjar med från dag 1 vi föds.. att åldras..

Nu med stigande ålder och krämpor förstår jag min mor bättre, jag inser att jag själv trappar ner och anpassar efter dagsform, men jag har fortfarande en nyfikenhet på livet och viljan att uppleva. Jag kanske inte kommer ut på några längre resor men att trampa iväg på cykeln med ryggsäck o termos för att upptäcka en gammal stenbro från medeltiden är stort nog. För livet är lika vackert oavsett var du befinner dig om du har dina nyfikna upplevande ögon och sinnelag med dig. Och så länge jag har min kreativa drivkraft och skaparanda i behåll blir inte livet stillastående. Då skapar jag små världar i världen och enligt Martinus kosmologi, som bygger på en dansk författares världsbild, så finns flera världar samtidigt.

Jag har startat upp en dansgrupp igen. Ett tag tänkte jag den dumma tanken att upphöra med dans, eftersom den tilltagande smärtan och begränsningarna som följer av min artros i höger höft och knä utmanar mycket. Men vem är jag att sluta med skapande fri dans, när jag själv alltid sagt att ALLA kan dansa, om man så sitter i rullstol. Så jag döpte gruppen till ”Atros o flås” gruppen och startade en studiecirkel. Nu är vi ett skönt gäng på blandade åldrar av kvinnor och några män som har opererat både det ena och andra i kroppen och har proteser men inga protester.. för dansa ska vi! Utifrån den förmåga vi kan och har! Och i dansen skapar vi.. i tanken likväl som i kroppen.. vi skapar tillstånd av helande.. av kärlek och förlåtelse och tillåtelse!! Vi är dans! Vi är en grupp som vägrar sätta oss ner och säga att vi håller på att bli gamla, som om det skulle vara en ursäkt för att slippa röra på sig. Och vi har väldigt roligt!!

Jag undrar fortfarande då och då vad min mening på jorden är, om jag är på rätt plats, om jag gör det jag en gång klev ner på jorden för att göra. Men jag kan leende se tillbaka att jag har fått många människor att dansa, många människor att skapa.. och jag har inspirerat .. och det är gott!!

Nu är jag strax framme vid målet för denna tågresa och målet för denna dagens blogg.. inatt ska klockan vridas tillbaka och vintertiden är här igen.. ett halvår.. vi får se vad som händer på vägen dit.. Tiden har så många perspektiv och tolkningar. Jag kan ändå säga att dagens resa som började i tidig otta i Sörmland och strax slutar i Norrland många timmar senare.. har varit en behaglig och vacker resa.. Både invärtes som utvärtes!

Annonser

”Så länge skutan kan gå…

Denna sommar!! Denna heta långa sommar kommer vi att minnas länge.. Denna sommar som började redan i maj med värme och soliga dagar och fortsatte gassa och steka ända fram till augusti.. den pågår ännu men nu har äntligen dessa svettiga stekande dagar avlösts av åskoväder och regnskurar.. När regnet äntligen föll sista veckan i juli, åtminstone här i Grödinge, som förskonades helt från regn i tre månader (jag räknar inte de få droppar som föll någon gång i julis början..) då grät jag med regnet, mina tårar föll ikapp med det välsignade regn som äntligen vätte ner den törstande jorden och det gula torra gräset drack ihärdigt! Jag grät av glädje och lättnad, för jag har aldrig upplevt en sån torka, såna heta dagar. som gjorde att man endast ville vara i skuggan.. men inte ens skuggan gav svalka men lite skydd från den ihärdiga solen!

I början av sommaren uppsökte jag solen och platser att njuta den på.. Stranden ute på Mörkö som jag älskar att åka till..den långsträckta sandstranden vid Skanssundet dit man tar färjan över. Gjorde några övernattningar och njöt av svala nätter i tält och vakna till solens första strålar som värmde upp sanden.. njöt av att känna ensligheten och solen på min hud och sakta bygga upp lite solbränna.. ta sina första dopp och fortfarande tycka att havet var för kallt.. protestera med ett litet skri innan man sänker ner magen och övriga kroppen..

Jag hade förmånen att ta semester redan midsommarveckan och hela 5 veckor därtill. Någon skur föll på midsommar som det alltid gör. Allt blommade ut för fullt.. Naturen fullkomligt exploderade av värmen.. jag tog in varje blomningsfas så gott jag kunde.. ville verkligen inte missa en enda.. ”Jag ser er”..vackra prunkande blommor tycktes mina ögon säga, och doppade näsan i så många jag kunde för att ta in doften också. Det gick alltför fort.. hann knappt hälsa på humleblomstret förrän den var överblommad.. Lupiner swishade förbi.. Sakta förvandlades härligt soliga dagar till uttorkande växter som törstade och vissnade.. jag såg mitt Blueberry Hill som vanligtvis är grönt av frodiga blåbärskvistar och stora blå bär förvandlas till torra buskar med små ynkliga torra bär.. jag hann få ihop till två blåbärspajer av bär från den skuggigaste delen av kullen som på våren är vattenfylld efter vintern..

Men jag vägrade klaga och låta vädret påverka min sinnesstämning.. Det är bara att gilla läget och anpassa sig, blev mitt motto! Jag bad visserligen vädergudarna och alla goda makter att ge regn till den törstande jorden, till djuren.. jag satte ut stora fat med vatten på min uteplats., och blötte gräset och mitt kryddland var kväll.. såg hur fåglar och insekter kom och drack. Maskar och sniglar försvann långt ner under jorden där fukten ännu fanns.

Jag och min kära Nova, min följeslagare i vått och torrt (blev mest torrt denna sommar) uppsökte vatten var dag., sjöarna i närheten dit vi kunde cykla (Nova i cykelkorgen).. buss blev till slut inget alternativ då de oftast saknade AC och var olidligt varma! När jag tog mig till min strand på Mörkö och såg hur algblomningen slagit till och förvandlat havet till en grön massa med halvdöda fiskar i slutade jag åka dit också. Sjöarna hemmavid som är källsjöar med skogar runt om gav svalka och däri simmade pigga glada abborrar.. även om solen var alltför het att vistas i så gav en simtur skön svalka och Nova simmade glatt med för att få kyla ner pälsen.

Denna sommar blev en sommar av mycket läsning.. pocketböcker som slukades och vidgade min värld från den begränsning som det varma vädret utgjorde.. jag reste i litteraturens värld och många gånger triggades minnen igång som gjorde att jag reste tillbaka även i tidskapseln.. Kanske är det åldern.. Denna sommar fyllde jag 58.. fast jag hade skrivit 48 i min almanacka.. vimsiga jag.. kanske trodde jag att jag skulle fylla 48 när jag skrev det.. jag har alltid haft svårt för siffror.. och för ålder.. kan fortfarande känna mig som 48.. eller 28 eller 8… även om min kropp med tilltagande atrosvärk signalerar att åldern kommer i kapp den där siffran 58.. och ibland känns som 78…

Jag älskar musik och att dansa.. denna sommar blev det lite mindre dans p g a värkande höft, men mycket musik. Jag gjorde en spellista på Spotify med sommarmusik.. mycket nostalgi blandat med lite nytt.. låtarna väckte minnen till liv när jag var ung.. var barn.. tonåring.. jag såg platser och människor som jag glömt.. återvände till mitt barndoms Småland.. till sjön Flen där jag som barn lekte bland torp och sommarhagar med koskit och söta smultron och aktade mig för huggormar och blodiglar.. jag låg på bryggan och studerade småfisk som kallades siling och lärde mig ro en träeka själv.. återvände till torpet i Skirö, Ekelund, som vi hyrde intill en damm med en fors där vi tittade in i ålakistorna …vi byggde en lådbil och körde fort i grusbackarna.. jag lärde mig simma alldeles själv där i dammvattnet och minns ännu känslan av att jag lyckades.. och doften av vattnet.. trollsländorna som dansade över vattenbrynet och vassbåtarna vi sjösatte!

Jag minns mina barndoms somrar också som heta och soliga och hur vi uppsökte vatten med medhavd fikakorg av saft och bullar! Men aldrig så upptorkande ihållande som denna sommar varit och då har jag inte ens nämnt de tragedier med brinnande skogar, evakuerade människor och missväxt och nödslakt som bönder fått erfara..

Denna sommar har varit en lärorik utmanade sommar med många bottnar av lärdom att växa på.. att sakta ner, flytta fokus och försöka förstå, känna in, känna empati och försöka acceptera att vädret är som det är.. att göra dagarna uthärdliga.. att måna om sin nästa.. som kan vara en granne att hjälpa eller en törstande fågel eller igelkott.. Att meditera över livet i sin stora helhet och lyssna in Moder Jords andedräkt och andemening.. Kan vi fortsätta exploatera henne.. eller slår hon tillbaka.. som en naturlig följd av hur vi behandlar henne? Naturens lagar.. dem rår vi inte på.. vi har försökt manipulera väder men naturkrafter är inte att leka med!

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå.. så kan vi göra mer för varann, för vår natur., vi kan stanna upp och sluta pressa ur mer än vi behöver.. vi kan försöka vara tacksamma för det lilla och vårda det vi har och vara rädda om varandra.. Kära Sol, du har visat din kraft och vissa växter har härdat ut bättre än andra.. träden har klarat torkan ofattbart bra ändå, otroligt hur naturen ställer in sig på något slags viloläge.. som vi också borde göra.. stackars alla busschaufförer som kört runt i denna hetta utan fungerande AC för att vi människor kräver att kunna ta oss hit o dit.. men kanske hettan och solljuset också haft ett annat högre syfte vilket flera av de kanaliserade budskap jag läser i ett andligt forum förmedlar: solljuset har fått oss att expandera i våra celler för att utvecklas än mer som andliga varelser.. för att bli lättare i våra kroppar och mer inkännande.,

Slutligen på denna långa blogg till följd av att jag inte bloggat på hela den långa heta sommaren vill jag säga att det jag ändå kommer ta med mig som det vackraste sommarminnet (förutom den underbara veckan jag fick rå mina älskade barnbarn) är från 1a veckan i juli: en resa från östkustsidan, från Stockholm där jag bor, nedåt vackra Vättern och ta svalkande dopp vid fantastisk plats..vidare förbi Gränna och över till andra sidan Vättern över Västergötland och upp och rasta på Hunneberg..sköna energier.. vidare över till Västkusten och hitta stuga med havsutsikt över Ramsvik, vid Hunnebostrand. Vidare upp längs Costerhavet och tälta vid naturistö utanför Strömstad.. fara in mot Oslo och uppsöka historiskt museum med gamla vikingaskepp som mäktiga vikingakvinnor från 900-talet begravts i.. bevarade och restaurerade. Sätta siktet mot Bergen och fara över trädriket genom snötäckta fjäll med forsar och fjällsjöar..genom långa tunnlar och fjordlandskap.. vacker så man tappar andan och friska forsar och dricka ur och bada i. Bergen blev jag helt betagen i.. dessa gamla bevarade vackra hus och gränder.. och havet på ena sidan och bergen omkring.. ena dagen sol, andra regn.. vidare mot Josterdalsbreen, Europas största glaciär.. in i Brickdalen och följa vackert grönt glaciärvatten med Norges rika natur omkring.. forsarna; vilda och starka som ropade mitt namn.. andäktigt och mäktigt.. detta nordiska landskap med höga berg och djupa dalar genom Gudbrandsdalen och tälta på 1100m ö havet.. fick känna både svalka och hetta. Folk satt ute vid forsarna i sina solstolar för att kyla ner sig. Jag är så innerligt tacksam för denna resa, som jag levde på resten av sommaren då den näst intill outhärdliga hettan satte stopp för mina planer att resa en vända mer till mitt Småland och nära och kära där. Jag lyssnade på min egen puls som sade STOPP!! ..stanna upp.. stanna kvar.. landa och bara vara! Tack Fader Sol för allt du lärt oss denna sommar.. ännu levererar du.. men ger vi tillbaka? 

I Gullregnets månad

Så skrev Hjalmar Gullberg en dikt som hette.. ”I Gullregnets månad” .. I morgon är det sista maj och jag är inte säker på att Gullregnets månad är maj, det kanske är juni.. hur som så blommar denna vackra gula dignande blombuske nu för fullt.. Men ALLT blommar nu för fullt. Lupiner, midsommarblomster, ja allt som brukar blomma först i juni. Majvärmen som slog till och kom för att stanna förvandlade den kyliga våren till sommar över en natt. Ja, först var även nätterna lite kyliga men nu har allt kapitulerat inför den ihärdiga värmen och solens varande som pågått hela maj med undantag för några slöjmoln då och då. Idag fläktar det dessutom skön vind och jag skulle önska att den drog in regn över den uttorkade marken till följd av dessa intensiva sommardagar. Moder Jord är törstig och jag befarar att bär och svamp torkar upp.

Jag blommar också.. som jag alltid gör var sommar.. blommar upp.. då jag är ett sommarbarn. Ju mindre kläder desto lättsammare känsla! Cykla i klänning och känna ljumma vindar mot huden.. dra in somriga ljuvliga blomdofter i näsan när jag passerar olika trädgårdar på väg till jobbet.. eller på kvällarna när dofterna verkar som starkast.. syrénbuskar som sprider sin arom flera kvarter! Det är mumma för själen och alla sinnen.. barfotagången i gräset.. gärna morgontid då daggen ännu ligger kvar.

Semesterkänslan har redan infunnit sig trots att den ännu inte börjat. Men jag arbetar endast två veckor till, vilken tur att jag tog tidig semester för jag kom sist in på min arbetsplats och fick inte riktigt välja.. tänkte att midsommarveckan brukar bara regnig och kall, men nu ser det väldigt lovande ut. Havsviken på Mörkö vid Skanssundet, dit jag tar bussen så fort jag blir ledig, är redan uppvärmd så pass att jag vågat doppa mig några gånger för att söka svalka. Jag har t o m tältat där en natt redan och fått vakna till stilla hav och stranden helt för mig själv några timmar innan solbadarna anländer framåt 10-tiden och fyller på sandstranden alltefter med ungar och parasoller och liv och rörelse. Det är härligt både och.. kontrasterna.. det lugna rofyllda havet som efter att en av de stora lastbåtarna passerat piskar upp stora vågor mot strand.. Jag vaknade mitt i natten i tältet och hörde dessa stora rytmiska vågor slå mot stranden endast några meter från tältet. Jag öppnade tältmynningen och tittade ut… en fantastisk syn mötte mig av fullmånen som speglade sig i vågorna mitt i natten.. magiskt men kunde dessvärre inte fångas på bild. Men min hjärna fotade och registrerade.. de bilderna hamnar i minnenas arkiv och plockas fram när jag sitter på hemmet..

Gullregn är förresten giftig och innehåller ett ämne som heter cytisin som kan ge illamående och kräkningar liksom liljekonvaljer, som också är giftiga men likväl doftar ljuvligt och blommar nu i backen upp mot skogskullen. Naturen kan vara lockande och förrädisk på samma gång.. och ska naturligtvis behandlas ned respekt. Många är rädda för solens strålar, ser den som skadlig och smörjer in med solskyddskrämer men inte jag.. jag smörjer mig med kokosolja som jag fått lära mig skyddar och är bra för huden.. jag har också fått informationen att solen är bra för oss, vi behöver ljuset för att växa andligt.. vi behöver de viktiga D-vitaminerna men det ska givetvis inte överdrivas och jag ser till att dricka mycket så jag inte blir uttorkad. Detta är en tid på året då vi lockas ut i naturen, gläds åt ljuset och värmen och ler och pratar med varandra! Vi blir mer sociala och vänligare mot varann.

Maj och juni lockar fram lusten och känslor blommar upp.. många blir förälskade, kanske både i sig själv och i en motpart, liksom djurriket också ser till att hitta partners och para ihop sig.. många tikar har löpt i grannområdet nu och hanarna har trånat och tappat matlusten för hormoner som ställer till.. så även min Nova. Några dagar hade hon en riktig känslosvallning och förälskade sig i grannens korthåriga chihuahane som vi inte ens har träffat, ej mindre hälsat på. Hon valde ut honom när hon såg honom passera på gångvägen på håll. Med hjälp av doft och syn bestämde Nova att där går mannen i mitt liv. Hon kallade och gnydde för att locka honom till sig. Andra hanar gjorde sig icke besvär. Nova vek inte från sitt val och jag blev så förundrad. En gång passerade vi hyreshuset där hennes utvalde bor, det visste jag inte då men Nova stannade upp och tittade uppåt huset. Där stod hennes kärlek på tredje våningen och tittade ner mellan spjälorna på balkongen och gnydde kärleksfullt. Nu hade även han känt de goda dofterna och fattat galoppen. Som två kärlekskranka Romeo och Julia stod de och ropade kärlekshymner till varann. Det var hjärtskärande och samtidigt fascinerande att se. Vilket luktsinne!!

Det fick mig att tänka på ännu en dikt av Hjalmar Gullberg som går ungefär så här: Vi avger inga trohetslöften just. Så lyder eden vid vår bröllopsfest; jag älskar dig så länge jag har lust.

Bättre fly än illa fäkta

Det finns uttryck som stämmer väl in på vissa situationer som jag ”hamnar” i.. då jag börjar se mig om efter bakdörren eller en fallucka i golvet.. När det börjar bli obekvämt av olika anledningar och jag inte känner mig komfortabel i miljön eller med människorna eller situationen som sådan.

Jag vet ju med mig att min känslighet för stress gör mig extra sårbar..och det som skapar stress kan vara att jag t ex känner om personer omkring mig är stressade, irriterade eller av någon anledning missnöjd och det både syns och känns i tonfall och kroppsspråk.. Det kan också vara att en stresskänsla ökar i mig p g a miljön; som ex lysrörsmiljö, höga ljud eller starka dofter… eller att jag förväntas göra något som jag känner att jag inte är förberedd eller kapabel att utföra..

”Man kan välja sina strider” eller ”man behöver inte vända på varje sten” är uttryck som är till för att gjuta olja på vågorna.. lugna ner, dämpa, tona ner sig själv eller om det går att påverka de yttre faktorerna. Jag får dagligen i mitt arbete, när jag går hem till mina brukare som boendestödjare, möjlighet att träna på olika utmaningar. De är mina bästa lärare.

Häromveckan blev jag satt på utbildning en eftermiddag för att lära mig ett nytt system att sköta dokumentation och övrigt i våra arbetstelefoner. Jag är lite av teknikoffer, datorer stressar mig eftersom jag inte är så logisk eller intresserad av att lära mig. Jag är dominant på den högra kreativa hjärnhalvan och inte så bekväm på den logiska vänstra hjärnhalvan som står för matematik och teknik där datorer faller in.

Utbildningens upplägg visade sig ganska snart ge vatten åt min kvarn, d v s jag hade redan en förutfattad mening när jag fick se att jag skulle sitta i ett tråkigt mörkt rum i kommunhuset och lyssna på en alldeles för stor mängd information. Att lägga en sån kurs en eftermiddag efter lunch är också att underminera effektiviteten och förmågan att ta in ny information.

Jag gjorde verkligen mitt bästa att hänga med och ta in men mannen som malde på med komprimerad information i entonigt mässande fick mig att tappa koncentrationen… Jag föll tillbaks i gamla minnen när jag läste matte på KomVux för det ingick i Samhällsvetarelinjen som jag läste in. Fråga mig inte varför.. jag hade nog inte något direkt mål.. ville väl bara plugga vidare och att leva på studiebidrag blev en lösning just då, ensamstående som jag var med två små barn. Matteläraren var ingen pedagog och fick mig bara att känna mig värdelös och dum i huvudet som inte förstod logiken i matematiken. Jag satt och grät på lektionerna och ville bara därifrån..

Samma känsla dök upp denna eftermiddag när jag insåg att jag inte skulle klara utbildningen.. och jag var så nära att bara resa mig och gå.. men på något sätt lyckades jag stanna kvar och jag sa ifrån att det är för mycket information, på för kort tid och att jag är mer ”learning by doing”. Att bara sitta och och korvstoppas med tekniktermer och olika exempel är inte mitt sätt att lära. Självklart fixade jag inte provet, men jag gjorde mitt bästa och behöll lugnet trots att en liten flicka i mig viskade i mitt öra att gå därifrån och gråten satt i halsen. Jag lämnade in först av alla och hade passat på 3-4 frågor med förklaringen att jag inte kunde ta in all information, När jag lämnade kommunhuset och gick ut tog jag djupa andetag och gick till nästa brukare på schemat. Så skönt att få röra på kroppen igen, efter all stress som byggts upp i kroppen under stolnötandet och malandet av teknikinformation.

Jag tänker att den lilla flickan som hellre vill fly än hamna i de där stunderna när man ska göra ett prov som man redan vet inte kommer att fungera, henne kan jag lugna lite mer nu då jag äger mer erfarenhet och kunskap. Kunskapen om att vi alla är olika och lär på olika sätt. Att mycket spelar in för hur vi lär, som yttre faktorer som miljö och hur den som lär ut är som pedagog. Och de inre faktorerna; är jag utvilad, är jag motiverad o s v.

När jag för många år sen fick lära mig om de sju intelligensområdena gick det upp ett Liljholmens ljus i mig och jag visste instinktivt att Så Är Det! Önskade bara att jag och mina lärare under hela grundskolan också hade känt till dem och anpassat inlärningen till dem. Speciellt den sociala intelligensen samt den kreativa. Och inte minst den fysiska; så många av oss behöver röra på oss för att lära så att muskelminnet får aktiveras..

Hur som.. jag har en förstående chef som uppskattar min kreativa läggning och jag fick göra om testet 1 vecka senare genom att sitta med hörlurar och följa ett dataprogram.. i en ljusare lokal, med öppet fönster.. jag kunde pausa och göra anteckningar för minnet (visuell inlärning) och en mycket pedagogisk man i rummet som kunde svara på mina frågor, hur ”dumma” de än var. Jag kände mig trygg, satt med min tekopp och var avslappnad.. Då fastnar kunskap, men aldrig om du känner dig stressad, pressad och ska prestera.. och denna gång klarade jag utbildningen!

Muskelminnet minns!

Jag är så fascinerad av hur minnesbanken triggas igång av när kroppen sätts igång i olika rörelsemönster. T ex häromdagen när det var en strålande solig dag, fortfarande lite kallt, och jag gav mig ut på en skidtur på sjön hemmavid. Snön har kommit sent i år och våren låter vänta på sig. Mina långfärdsskidor har stått och väntat ända fram till februari denna vinter och bara varit ute två gånger på ringa mängd snö.

Detta var alltså tredje gången i år som skidorna spändes på, och nu rejält med snö. Marssolen lockade ut flera att valla sina skidor och staka ut på isen som efter många kalls nätter är pålitligt tjock. Flera fiskare satt ute på isen och pimplade och jag har flera gånger gått och kollat tjockleken på isen i deras uppborrade hål. Första rundan ut på isen denna strålande lördag blev utan skidor men med hund, och kameran med! Nova plumsade på bra i för henne djup snö men även jag fick jobba med att ta mig fram i djupgående snö. En lite äldre man spårade sakta upp ett spår runt sjön, och tankarna gick till min gamle far som lämnade jordelivet förra julen efter en kraftig stroke. Jag mindes hans gamla rejäla träskidor som han använde att anlägga skidspår med. Det var tiden innan man körde upp spår med scooter eller hur de gör nuförtiden. Far hade ett par breda träskidor för spårläggning och även löparskidor som han sen flitigt drog varv efter varv med. Jag minns framförallt hans snygga skidanorak som knäpptes i grenen. Han var stilig min far, spänstig och med god fysik. Han försåg alla oss fyra barn med skidor och vår källare luktade konstant tjära och olika vallasorter, för fäste och glid, under vintersäsongen.

Medan minnen löpte iväg bakåt i barndomens spår löpte min hund framåt och gjorde snösnurren gång på gång. Det är hennes specialitet, ett uttryck av lycka att springa fritt och speciellt över öppna landskap som nu över snötäckt is. Piruetter på piruetter avlöser varann och ibland lyckas hon få fatt i sin egen svans. Själv kämpade jag på i snön medan mina fotoögon sökte vackra vintermotiv. Jag lyckades fånga en och annan bild på den lilla snurriga snö-yetin som for fram som ett yrväder.. men också några vackert droppande isdroppar från en bryggstuga som visade att marssolen började tina upp den frusna vintern. En liten för mig okänd fågel, kanske en rödhakehona, kvittrade vid bäcken och jag lyckades zooma in ett foto innan den flög vidare. Min far kunde namnen på många fåglar och en och annan lyckades han pränta in i mitt minne. Jag såg fler entusiastiska skidåkare som tog sig ner till isen för att ge sig ut och min hoppfullhet växte att det skulle bli ett bra spår att skida runt Malmsjön.

När vi återvänt från promenaden och både Nova och jag ätit lunch var det dags att leta fram skidor och pjäxor medan solen ännu värmde gott! Denna gång fick Nova och kamera stanna hemma! Jag iklädde mig lite mer skidanpassad dress och slängde upp skidor på axeln och stavparet i handen. Vinden var lite bitande i kinderna men solen fortfarande framme men på dalande nedgång över Malmsjö gård bort mot udden. Mina skidor är helt av plast, bara två år gamla och jag vallar aldrig.. ”det e bare å åk” som Ingemar Stenmark sa! Känslan att staka ut i spåret och bara glida fram medan hela kroppen får jobba är oslagbar! Att koordinera armar och ben i växlande rytm och få in rätta svikten i knäna och samarbetet i alla musklerna.. åtminstone får de muskler man har jobba på, inte minst armar. Nu är ju fördelen att åka på is att man slipper backar att kämpa upp för eller dratta på ändan nedför.. men själva rörelsen framåt i spåret är densamma med rytm och tempo kan varieras. Det är här som minnena väller fram.. jag är inte längre Karin, 57.. Jag är Karin 8,9.. 11, 12 år…som kajkar runt på mina brädlappar med lovikavantar och blossande kinder. Jag kämpar runt i spåren som far dragit fram på slingan vi kallade Kärlekstigen, bortanför fårhagarna intill dammen där Emån rann förbi. Vi åkte för att få vår Snöstjärna, en utmärkelse man erhöll efter olika många sträckor på 2,5 km spåret eller 5,0 km spåret som var en riktig utmaning på den tiden. Jag minns många backar, än upp eller ner.. backarna saxade jag mig uppför., och armar fick jobba. Nedför fick man böja knäna ordentligt och hoppas på det bästa.. ju mer man böjde desto närmre till marken om man skulle råka falla.. ”Lappkast” var ett uttryck för hur man vände om och åkte andra hållet genom att slänga över ena skidan åt motsatt håll och låta den andra följa efter..

Minnen visade mig inre bilder av hur jag deltog i skidtävlingar och var en fighter, en envis en.. som skulle vinna och stakade på så snoret rann.. ”Ur Spår” vrålade jag när jag låg i hasorna på framförvarande som jag tagit in på.. Jag minns när jag vann över min bästis IngMarie som var lika envis och seg som jag och hon ville inte kliva ur spår och låta mig vinna.. ”UR SPÅÅR”!! Vrålade jag och då vågade hon inte annat än kliva åt sidan och jag kunde triumferande staka mig i mål de 20 meterna kvar till mållinjen.. jag minns känslan ännu!!

Så mycket minnesfragment som väljer fram ur muskelminnet bara av att man upprepar en rörelse som kroppen minns sen långt tillbaka.. det är otroligt vilken förmåga minnet har.. och roligt att kunna färdas genom tid och plats.. snö som snö.. tid som tid.. på glid.. på skidor!!!

Nattaktiv

Att få gå till sängs efter en aktiv dag, som de flesta dagar är i mitt liv, är som en belöning. Att få sträcka ut och bädda ner kroppen i horisontalläge, känna bäddens mjukhet ta emot som en älskare som väntat hela dagen.. Jag är helt enkelt en person som gärna befinner mig i rörelse på dagtid, inte mindre nu när jag har hund igen. Och mitt nya arbete som boendestödjare i Mobila Teamet gör också att jag rör mig från ett stödpass till ett annat med olika uppdrag. Väl hemma finner jag alltid något att pyssla med och göra, fixa och dona eller skapa.. Så när kvällen kommer, och jag är kvällstrött, viker jag överkastet åt sidan och kryper ner med ett leende. Hunden Nova tycker också om när matte lägger sig och kryper intill för att få lite kli på magen.. kanske surfar jag en stund med mobilen och säger gonatt till världen, tackar för dagen.. summerar en del intryck utan att gå in i alltför stora tankebanor.. nu är tid för hjärnan att vila.. liksom kroppen. Det brukar inte ta lång stund när jag väl släckt ner alla ljus och ögonlocken faller förrän den välbehövliga sömnen tar över. Jag är en person som sover ganska lätt, och inte faller ner i den där djupsömnen där man inte minns sina drömmar… lika fort som jag somnar och kroppen ligger stilla och återhämtar sig.. lika fort verkar min astralkropp frigöra sig och fara iväg på nattliga uppdrag.. Ärligt talat har jag som oftast ingen aning om vart jag varit eller gjort.. jag bara vet sedan många år, att jag arbetar även på natten och är ute på astralresor… jag brukar vakna till när jag åter landar i min kropp.. ofta väldigt törstig. Ibland kan jag minnas sekvenser och använder min plötsliga vakentid att summera känslan och de minnesfragment som hänger kvar. Kanske känns det som jag haft en dröm, och ibland är det just ”bara” en dröm.. som också behöver min uppmärksamhet, att reflektera lite över. Så när jag inte är ute på nattliga uppdrag (då vilar kropp och hjärna ganska tungt) så arbetar hjärnan med drömmar som är som mina egna brev till mig själv. Därför kan det bli lite brevläsning mitt i natten.. undermeningar som ”vad hände, vad var känslan och budskapet” kommer upp och bearbetas en stund innan jag kan gå vidare in i sömnläge igen. Ibland är det helt fantastiska händelser och känslor som kommer upp, genom den dröm jag just vaknat ur. En dröm av ihopplockade minnen, intryck som löper genom tid och rum som om jag just sett en film med mig själv i huvudrollen. Jag får möta människor jag glömt eller nya människor som jag inte vet om de finns eller bara existerar i min hjärna. Jag möter platser som jag känner igen, från olika sekvenser ur mitt liv, eller nya platser som jag heller inte vet om de existerar.. Ibland har jag en återkommande dröm om en sån vacker naturplats med vattenfall.. Det känns som jag varit där någon gång i något av mina liv eller kommer att komma dit igen.. känslan är att ”komma hem” och jag vaknar alltid lycklig när jag kommit till den platsen.. som om jag tankar energi där. De här många avbrotten/uppbrotten under en natt har jag fått vänja mig vid.. att vakna törstig, alltid ha en karaff med vatten bredvid sängen. Jag har lagt en bergskristall i mitt vatten som jag renar med jämna mellanrum, vid fullmåne t ex. Ofta får jag gå upp och tömma blåsan också och då aktiveras kroppen lite så det blir svårare att somna om. Jag har löst många problem denna nattaktiva tid. Jag använder min vakentid att reda ut saker som ligger och gnager eller kommer på kreativa idéer., ibland går jag igång lite för mycket och det tar lite tid att falla in i sömnen igen.. Men jag försöker att inte göra så stor sak av min nattaktiva tid.. bara acceptera och låta den ha sin gång.. jag får min sömn mellan vakenpassen, kanske 2-3 timmar åt gången, i bästa fall upp till 4. Har jag sovit mer än fem timmar eller t o m sex timmar vaknar jag full av energi. Men sammanlagt får jag säkert upp till 6-7 timmar var natt. Är ju en kvällströtter och föredrar morgnar.. Känslan när jag vaknar är alltid eller som oftast att jag upplevt saker om natten, saker av betydelse.. som om jag är delaktig i något värdefullt sammanhang. Jag gör nytta medan jag ligger och sover med andra ord. Fördelen med att arbeta 70% som jag valt samt att börja mitt arbetspass framåt 10-11 är att jag kan mjukstarta.. jag kan ligga kvar och sortera nattens intryck och avtryck av känslor, bilder, händelser.. stanna en stund i sängen och stretcha kroppen och möta gryningsljuset som jag älskar.. Ta en härlig morgonpromenad med hunden i skogen, gå upp mot berget och möta solens första strålar och blicka ut över Malmsjön. Ingen stress till arbetet.. kanske t o m ha tid att skapa något innan jag går till arbetet., Natt och dag, så olika energier, men båda så viktiga och båda vill ha uppmärksamhet. Jag försöker vara i balans mellan dem båda; Yin & Yang 🌞🌛☯️ Nattugglan och dagsländan.. hand i hand 💞🙏

Stora känselspröt

 

Fler och fler träder fram och berättar om sin högkänslighet.. s k HSP High Sensitive Personality. Även jag vill berätta om hur det är.. att leva med känselspröten som långa sensitiva tentakler som fångar in mer än jag kan ta hand om ibland.. hur jag försöker undvika det och balansera upp min vardag, som överkänslig.

Ända sen jag var liten kändes världen mig övermäktig och jag tvekade att födas till den.. innan jag ens lämnat min mors varma inbäddade mage tvekade jag.. Jag påbörjade värkarbetet/födelsen men tvekade ..gång på gång lurade jag in min mor att åka den långa vägen till Vetlanda BB från Karlstorp där min far och tre syskon väntade mig, födda -56, -57 och -58. Sen avtog värkarna men till slut blev det ändå dags och då kom jag med sån frenesi att mor som låg ensam i förlossningsrummet blev så rädd att hon skrek på hjälp! Hon trodde jag skulle fara ut och landa på golvet. ”Håll emot” skrek en barnmorska som förlöste en annan kvinna i rummet intill.. men det gick inte att hålla emot när jag väl bestämt mig.. redan då tog jag in andras känslor..stressen i min födelse med en mor som var skräckslagen att jag skulle skadas och jag vägrade andas när jag kom ut.. en barnmorska kom in och grabbade tag i mig och daskade min blå lilla lekamen tills jag gav upp ett skrik!!

Jag har otaliga minnen av upplevelser som barn av att vara överkänslig, speciellt djur väckte mina känslor extra mycket.. jag kände ju precis hur de kände och led med dem när de led. En gång sprang jag gråtande ner till affären där min mor arbetade i charken. Jag hade sett flera flugor ligga på rygg och sprattla, de kunde inte vända på sig. De låg i ett fönster i trappuppgången på den gamla skolan där min far arbetade. Jag kunde inte hjälpa dem.. ingen kunde och jag led med de små hjälplösa flugorna som låg och kämpade för sina liv..

Det var tufft att vara den lilla minstingen som var överkänslig.. mina storabröder retade mig.. jag sprang så ofta till min mor och beklagade att jag till slut fick höra att jag inte skulle bry mig..

Jag försökte lära mig att ”inte bry mig”.. att stänga av, men det var svårt.. jag sökte tröst hos taxen Mucki som vi växte upp med. Hon och jag förstod varann när världen var full med elaka barn eller oförstående dumma vuxna. En dag kom inte Mucki hem.. Far hade gått i skogen och hon hade sprungit iväg jagandes en hare.. Hela familjen gav sig ut att leta efter vår kära lilla familjemedlem.. Jag var sex år och minns det som igår. Vi gick till sågen där far hade sett henne sist. Där fanns ett fyrkantigt stort cementkar fullt med lut där man sänkte ned brädor. Kanten runt var endast någon decimeter hög och mor undrade vad det var för sten som låg i mitten. Far tog en bräda och petade på ”stenen”. Den hade päls.. det var vår lilla uppsvällda döda Mucki som drunknat direkt när hon fallit i under harjakten och fått i sig den starka lutvätskan. Jag var sex år och drömde länge mardrömmar efter den synen.. drömde att min mor och jag satt i en eka och plötsligt befann oss i ett lut-kar med höga cementkanter och sjönk och hur min mor försökte rädda mig men själv sjönk hon.. Jag vaknade ofta gråtandes och gick in och lade mig mellan mina föräldrar och sov. En ny tax kom till oss, tjocka Pamela, som en snäll kvinna gav oss när vi sörjde vår Mucki. Hon blev min nya tröst och vän. Men jag gick nästan var natt in och lade mig mellan mina föräldrar för att söka trygghet.. jag var sängvätare också och vaknade var och varannan natt i en blöt säng.. mina bröder retade mig för att jag sov hos mina föräldrar och var en ”KisseLisa”… Det var en svår utmaning att vara en liten överkänslig Kake-Lisa, som min älskade farmor kallade mig. Ett bättre ord än Kisse-Lisa.

Det har tagit mig många år att förstå min ”överkänslighet”.. den har varit både ett ok och även en gåva.. Att uppleva musik så starkt att hela kroppen vibrerar.. jag minns en gång när jag som yngre tonåring satt i fåtöljen i tv-rummet med transistorradion intill. Plötsligt hörde jag den ljuvaste musik strömma ut ur radion och jag ville krypa in i radion och bli ett med den. Upplevelsen var så stark av varje tonslinga som fyllde mitt inre. Jag tryckte mig intill radion för att ta in så mycket det gick.. musiken som spelades var Edvard Griegs ”Morgon”.. Den var så mäktig att jag nästan gick sönder.. det vackra var nästan för mycket.. Många år senare skulle jag sitta i min systers kök i Fröderyd och göra upp en lista med musik som skulle spelas på hennes begravning. Hon var i slutskedet av sin långa kamp med cancern och bad mig hjälpa henne att välja musik.. ”Morgon” av Grieg blev ett av valen, likaså ”Gabriellas sång” ur filmen ”Såsom i himmelen”.. jag kan aldrig lyssna till dem utan att gråta.. mitt hjärta snörps ihop av sorg och längtan eller pumpar mitt hjärta kärlek som en strid vårflod och tårar rinner över av känslor… ”Jag vill känna att jag levt mitt liv” sjunger Helena Sjöholm, och jag har fått KÄNNA KÄNNA… Känslor så starka att man tror bröstkorgen ska sprängas..

Märkligt, när jag sökte på Helena Sjöholm på Spotify så spelades låten Helena av Ted Gärdestad upp, ännu en låt med starka känslor och minnen om en tonårsKarinsom ofta var förvirrad i en värld som jag upplevde var splittrad och hård. Skolan, kamrater, vuxna., trängas ihop i en buss var morgon och kväll till högstadiet tre mil enkel väg Kvillsfors-Vetlanda.. till ett av Sveriges då största högstadium.. hur klarade man av det? Strategier utvecklades.. jag försökte förhärda mig, gömma mig bakom en mask, bakom böcker och ”passa in”.. ibland bli en clown, bli cool, ibland (rätt ofta) skolka, försöka få egentid, pausa.. Det som prinsessan Märta-Louse säger är så viktigt för oss överkänsliga., att ta en paus, samla ihop sig, andas i sin egen sfär, sortera intrycken..

Jag har aldrig riktigt orkat arbeta heltid, det blir för övermäktigt i kontakten med andra människor.. Olika arbetsplatser  avlöser varandra som på ett radband, ansikten av barn och kollegor passerar.. jag knyter lätt kontakt, barn söker upp mig, de känner min känslighet, de känner att jag förstår den, liksom djuren.. men de vuxna är ofta ett problem.. jag har fått lära mig skapa en viss distans och drar mig undan allt mer. Säger ofta upp mig.. avslutar, som en strategi när jag inte känner att jag passar in..

Naturen är min källa till återhämtning, den ger och jag ger tillbaka.. som ett naturligt flöde, en glädjekälla av skönhet och lugn energi.. av påfyllande frisk grönska d v s när jag inte tar in Moder Jords sårade energi av vad vi människor åsamkar henne av tanklöshet och girighet.. Naturen dömer inte..liksom djuren.. med dem kan jag vara Karin.. inte det känslomässiga missfoster som någon kallade mig en gång.. Jag är Karin, hon som KÄNNER.. så mycket mer. Och ord kan göra ondare än att bryta ett ben (vilket jag gjort flera gånger) men hellre gör än tar emot hårda ord.. kritik sårar djupt.. jag försöker skydda genom ett hårt skal, bättre fly än illa fläkta, eller gå i försvar.. tråkiga strategier.. Tänk om jag bara kunde stå kvar i min sårbarhet och bara säga ”Det här är jag”!! Känslig, mänsklig och inte så annorlunda.. för vi är många, många som KÄNNER och bryr oss, engagerar oss, involverar oss utan filter.. våra känslor sitter utanpå likväl som innanpå! Vi är H S P -High Sensitive Persons = Högsensitiva personer!! Vi är människor, som lever livet oerhört levande berikade med oerhört mycket KÄNSLOR!!

”Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till”.. Tack Kay Pollak och alla som visar vägen för ett samhälle där vi accepterar människor med ett stort känsloregister!!