Stora känselspröt

 

Fler och fler träder fram och berättar om sin högkänslighet.. s k HSP High Sensitive Personality. Även jag vill berätta om hur det är.. att leva med känselspröten som långa sensitiva tentakler som fångar in mer än jag kan ta hand om ibland.. hur jag försöker undvika det och balansera upp min vardag, som överkänslig.

Ända sen jag var liten kändes världen mig övermäktig och jag tvekade att födas till den.. innan jag ens lämnat min mors varma inbäddade mage tvekade jag.. Jag påbörjade värkarbetet/födelsen men tvekade ..gång på gång lurade jag in min mor att åka den långa vägen till Vetlanda BB från Karlstorp där min far och tre syskon väntade mig, födda -56, -57 och -58. Sen avtog värkarna men till slut blev det ändå dags och då kom jag med sån frenesi att mor som låg ensam i förlossningsrummet blev så rädd att hon skrek på hjälp! Hon trodde jag skulle fara ut och landa på golvet. ”Håll emot” skrek en barnmorska som förlöste en annan kvinna i rummet intill.. men det gick inte att hålla emot när jag väl bestämt mig.. redan då tog jag in andras känslor..stressen i min födelse med en mor som var skräckslagen att jag skulle skadas och jag vägrade andas när jag kom ut.. en barnmorska kom in och grabbade tag i mig och daskade min blå lilla lekamen tills jag gav upp ett skrik!!

Jag har otaliga minnen av upplevelser som barn av att vara överkänslig, speciellt djur väckte mina känslor extra mycket.. jag kände ju precis hur de kände och led med dem när de led. En gång sprang jag gråtande ner till affären där min mor arbetade i charken. Jag hade sett flera flugor ligga på rygg och sprattla, de kunde inte vända på sig. De låg i ett fönster i trappuppgången på den gamla skolan där min far arbetade. Jag kunde inte hjälpa dem.. ingen kunde och jag led med de små hjälplösa flugorna som låg och kämpade för sina liv..

Det var tufft att vara den lilla minstingen som var överkänslig.. mina storabröder retade mig.. jag sprang så ofta till min mor och beklagade att jag till slut fick höra att jag inte skulle bry mig..

Jag försökte lära mig att ”inte bry mig”.. att stänga av, men det var svårt.. jag sökte tröst hos taxen Mucki som vi växte upp med. Hon och jag förstod varann när världen var full med elaka barn eller oförstående dumma vuxna. En dag kom inte Mucki hem.. Far hade gått i skogen och hon hade sprungit iväg jagandes en hare.. Hela familjen gav sig ut att leta efter vår kära lilla familjemedlem.. Jag var sex år och minns det som igår. Vi gick till sågen där far hade sett henne sist. Där fanns ett fyrkantigt stort cementkar fullt med lut där man sänkte ned brädor. Kanten runt var endast någon decimeter hög och mor undrade vad det var för sten som låg i mitten. Far tog en bräda och petade på ”stenen”. Den hade päls.. det var vår lilla uppsvällda döda Mucki som drunknat direkt när hon fallit i under harjakten och fått i sig den starka lutvätskan. Jag var sex år och drömde länge mardrömmar efter den synen.. drömde att min mor och jag satt i en eka och plötsligt befann oss i ett lut-kar med höga cementkanter och sjönk och hur min mor försökte rädda mig men själv sjönk hon.. Jag vaknade ofta gråtandes och gick in och lade mig mellan mina föräldrar och sov. En ny tax kom till oss, tjocka Pamela, som en snäll kvinna gav oss när vi sörjde vår Mucki. Hon blev min nya tröst och vän. Men jag gick nästan var natt in och lade mig mellan mina föräldrar för att söka trygghet.. jag var sängvätare också och vaknade var och varannan natt i en blöt säng.. mina bröder retade mig för att jag sov hos mina föräldrar och var en ”KisseLisa”… Det var en svår utmaning att vara en liten överkänslig Kake-Lisa, som min älskade farmor kallade mig. Ett bättre ord än Kisse-Lisa.

Det har tagit mig många år att förstå min ”överkänslighet”.. den har varit både ett ok och även en gåva.. Att uppleva musik så starkt att hela kroppen vibrerar.. jag minns en gång när jag som yngre tonåring satt i fåtöljen i tv-rummet med transistorradion intill. Plötsligt hörde jag den ljuvaste musik strömma ut ur radion och jag ville krypa in i radion och bli ett med den. Upplevelsen var så stark av varje tonslinga som fyllde mitt inre. Jag tryckte mig intill radion för att ta in så mycket det gick.. musiken som spelades var Edvard Griegs ”Morgon”.. Den var så mäktig att jag nästan gick sönder.. det vackra var nästan för mycket.. Många år senare skulle jag sitta i min systers kök i Fröderyd och göra upp en lista med musik som skulle spelas på hennes begravning. Hon var i slutskedet av sin långa kamp med cancern och bad mig hjälpa henne att välja musik.. ”Morgon” av Grieg blev ett av valen, likaså ”Gabriellas sång” ur filmen ”Såsom i himmelen”.. jag kan aldrig lyssna till dem utan att gråta.. mitt hjärta snörps ihop av sorg och längtan eller pumpar mitt hjärta kärlek som en strid vårflod och tårar rinner över av känslor… ”Jag vill känna att jag levt mitt liv” sjunger Helena Sjöholm, och jag har fått KÄNNA KÄNNA… Känslor så starka att man tror bröstkorgen ska sprängas..

Märkligt, när jag sökte på Helena Sjöholm på Spotify så spelades låten Helena av Ted Gärdestad upp, ännu en låt med starka känslor och minnen om en tonårsKarinsom ofta var förvirrad i en värld som jag upplevde var splittrad och hård. Skolan, kamrater, vuxna., trängas ihop i en buss var morgon och kväll till högstadiet tre mil enkel väg Kvillsfors-Vetlanda.. till ett av Sveriges då största högstadium.. hur klarade man av det? Strategier utvecklades.. jag försökte förhärda mig, gömma mig bakom en mask, bakom böcker och ”passa in”.. ibland bli en clown, bli cool, ibland (rätt ofta) skolka, försöka få egentid, pausa.. Det som prinsessan Märta-Louse säger är så viktigt för oss överkänsliga., att ta en paus, samla ihop sig, andas i sin egen sfär, sortera intrycken..

Jag har aldrig riktigt orkat arbeta heltid, det blir för övermäktigt i kontakten med andra människor.. Olika arbetsplatser  avlöser varandra som på ett radband, ansikten av barn och kollegor passerar.. jag knyter lätt kontakt, barn söker upp mig, de känner min känslighet, de känner att jag förstår den, liksom djuren.. men de vuxna är ofta ett problem.. jag har fått lära mig skapa en viss distans och drar mig undan allt mer. Säger ofta upp mig.. avslutar, som en strategi när jag inte känner att jag passar in..

Naturen är min källa till återhämtning, den ger och jag ger tillbaka.. som ett naturligt flöde, en glädjekälla av skönhet och lugn energi.. av påfyllande frisk grönska d v s när jag inte tar in Moder Jords sårade energi av vad vi människor åsamkar henne av tanklöshet och girighet.. Naturen dömer inte..liksom djuren.. med dem kan jag vara Karin.. inte det känslomässiga missfoster som någon kallade mig en gång.. Jag är Karin, hon som KÄNNER.. så mycket mer. Och ord kan göra ondare än att bryta ett ben (vilket jag gjort flera gånger) men hellre gör än tar emot hårda ord.. kritik sårar djupt.. jag försöker skydda genom ett hårt skal, bättre fly än illa fläkta, eller gå i försvar.. tråkiga strategier.. Tänk om jag bara kunde stå kvar i min sårbarhet och bara säga ”Det här är jag”!! Känslig, mänsklig och inte så annorlunda.. för vi är många, många som KÄNNER och bryr oss, engagerar oss, involverar oss utan filter.. våra känslor sitter utanpå likväl som innanpå! Vi är H S P -High Sensitive Persons = Högsensitiva personer!! Vi är människor, som lever livet oerhört levande berikade med oerhört mycket KÄNSLOR!!

”Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till”.. Tack Kay Pollak och alla som visar vägen för ett samhälle där vi accepterar människor med ett stort känsloregister!!

Annonser

Jag, en JordKulla…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har gått in i den sista av sommarens månad och vädrar höstens klarare luft, fuktigare med dagg och dimma som lägger sig vissa morgnar som ett täcke över moder Jord. Jag som alltid vaknat i ottan brukar då tassa ut med kameran i hopp att fånga en magisk bild, kanske ett vackert spindelväv med daggdroppar i och solens strålar som bryter igenom.

Numera tassar jag aldrig ensam.. min ständiga följeslagare Nova följer glatt i mattes fotspår. Tillsammans delar vi äventyret att utforska naturen.. vi luktar och synar och iakttar nyfiket.. känner, hör och upplever med alla våra sinnen vakna!

Jag har haft ett lååångt sommarlov av snart 4 månaders ljuvlig ledighet. Jag behövde det och Universum såg till att jag fick det. Nova behövde det också, behövde min ledighet alltså, att spendera tid tillsammans och bli en trygg hund i nya olika miljöer, att växa till sig. Nova fyller ett år i övermorgon och har jag har följt hennes utveckling från osäker men nyfiken till en alltmer kaxig lekfull och smart liten jycke men framförallt kärleksfull, rolig och tålig..

Hon har fått finna sig i diverse äventyr som att trampa dressin på Dellenbanan eller paddla kajak på havets vågor och sova i tält eller hängmatta, men bara hon får vara nära matte så finner hon sig i det mesta. Fortfarande har hon lite svårt att ta kontakt med andra hundar och människor, hon är helst med matte.. så är det bara!

I morgon börjar jag arbeta igen och känner mig redo att gå in i den fasen igen efter att jag sade upp mig i våras, dels för Novas skull och ge henne den omsorg hon behövde, dels för att landa och läka upplevelserna efter ännu en arbetsplats med tudelade känslor av vuxenmobbning och avvikelser som jag inte kommer gå in mer på då jag stängt den dörren.

Nu öppnar jag ännu en okänd dörr i en för mig ny arbetsmiljö som i kombination av kort resväg, bra schema och flexibla uppdrag med förhoppning att det kommer ge en känsla av tillfredställelse. De dagar då mina arbetspass blir längre har jag ordnat så en trevlig hundvan granne rastar Nova.

Nu till rubriken; Jag, en JordKulla!

När jag använder ord som vuxenmobbning och avvikelser., alltså känslor av utanförskap och att inte höra till vet jag att även om mycket av samhället präglas av oskrivna normer och outtalade ”regler” på arbetsplatser så handlar det ju också om mig själv.. hur jag agerar och reagerar.. hur jag väljer att känna och uppleva i mötet med kollegor och andra människor.. Men jag känner sällan tillhörighet, känner mig annorlunda.. alltefter som åren går förstärks den känslan alltmer och jag drar mig undan allt mer.. och ensamhetskänslan växer samtidigt som jag uppskattar den. För jag är hellre ensam än med människor som jag inte känner mig bekväm med. Min oerhörda känslighet med antennerna ute gör att jag inte orkar vara bland människor om jag känner disharmoni.

Däremot med barn känner jag att jag kan vara mig själv.. de har inte dessa förutfattade meningar eller masker.. de är ännu öppna och raka och lekfulla!

Denna öppenhet och rakhet jag själv innehar har ofta legat mig i fatet på arbetsplatser, ibland uppskattats.. jag får alltid fina omdömen och vitsord av mina chefer, men jag lämnar alltid en arbetsplats med tudelade känslor och mindre och mindre tillit till vuxna.

Min egen ”vuxenhet” kan ju förstås ifrågasättas men om vuxenhet innefattar härskarregler och prat bakom ryggen vill jag inte vara med. Kanske är det ren otur att inte finna arbetsplatser där min kreativitet och framåt energi inte tillvaratas eller uppskattas och rent av väcker avund eller mindervärdeskomplex.. Men nog om det nu..

Nu till ett av mina stora intressen; att titta på filmer eller läsa böcker! Det vidgar min upplevelse av livet även om det kan verka som en vardagsflykt.. men det speglar och knyter an så många strängar i mig och jag lär mig alltid något om livet och om mig själv. Jag har läst många böcker denna sommar, ofta i en hängmatta nånstans intill vatten eller liggande på klippor eller badstrand med Nova nära mig.. hon gillar också dessa vilopauser. Flera mustiga välskrivna deckare, de hör sommaren till, och har tagit mig till platser som Gotland Västkusten eller England.. men den bok som gjorde starkast intryck var ”Min fantastiska väninna”, en ny bästsäljare skriven av någon under pseudonym. Den utspelas i ett fattigt råbarkat Neapel och speglar uppväxten och vänskapen mellan två unga kvinnor på ett sätt som berörde mig mycket och jag sögs ofrivilligt tillbaks till min egen barndom. Gång på gång dök sekvenser och minnet ur mitt förflutna i det lilla industrisamhället Kvillsfors intill Emån i Småland, där jag växte upp. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det, men spar det till nästa blogginlägg.. finns så mycket att hämta upp där.. både sårbart och rikt!

Men det som också påverkat mig starkt de senaste dagarna är en nyutkommen film på Netflix; Anne with an E. Den bygger på boken ”Anne på Grönkulla” av Lucy Maud Montgomery som några av mina klasskamrater plöjde igenom när vi började läsa böcker på allvar i femte/sjätte klass. De var såå tagna av denna rödhåriga barnhemsflicka och hennes öde. Den kom senare ut som tv-serie men jag har ingen större minne av att jag lyckades ta denna Anne till mig varken i bokserien eller tv-serien.

Men såå.. råkar jag börja titta på den nya filmatiseringen och förstod inte genast att det handlade om Anne på Grönkulla, men den grep mig direkt, d v s karaktärerna och personligheterna i filmserien är så starka och gripande!!

Och jag blev så full i skratt blandat med empati och rörelse när denna taniga förunderliga Anne kliver rakt in i mitt hjärta liksom hon gör hos det strävsamma syskonparet som får henne till sig av misstag. Jag såg så många liknelser med mig själv! Hennes mångfaldigade uttryck för naturen, hennes seende och upplevelser av det så oerhört vackra i en blommande körsbärsträd i sin vita prakt likt ett heligt tempel eller en spegelblank sjö som ser ut att innehålla tusen hemligheter utan att avslöja en enda, då inte ens en krusning på ytan syns.

Hennes hängivelse inför den gamla märren som ödmjukt drar vagnen hon hämtas i, som inte ens har fått en namn av sina enkla ägare men Anne döper henne genast till Belle för vackrare häst har hon aldrig skådat!

Jag leer stort samtidigt som ögonen fuktas, för likheten mellan den fräkniga rödhåriga flickan och mig är inte utseendet men dramatiken, känslosamheten och behovet av att tillkännage och uttrycka det! Hennes förmåga att fantisera sig till riken där hon är prinsessan Cordelia och dansar insvept i ett virkat överkast som får bli hennes vackra brudslöja.. den flickan har aldrig vuxit ur mig eller behovet att skapa flärd i en annars grå mugglarvärld.. Hon finns och lever alltjämt i mig och blir så glad när hon får komma fram och leka och skina! Världen är alltför tung och allvarlig och fylld av så mycket plikter och måsten..

att vi behöver unna oss sätta guldkant på tillvaron ibland och njuta smaker som livet erbjuder av röda dignande hallon eller blå lockande blåbär som ropar ”plocka mig..smaka mig”… Att duka med vackraste porslinet och plocka in lite sommarblommor även om det spöregnar ute och middagen består av enkel linssoppa! Sån är Anne och sån är jag, hon från Grönkulla och jag är en JordKulla!

Sommarkysst

Uttrycket ”sommarkysst” har dykt upp lite här och var i Fb-flödet på sistone och jag förälskade mig i ordet direkt. Precis som jag förälskar mig i sommaren varje sommar.  Att kyssa sommaren, bli intim och innerlig med den, njuta och bli kysst tillbaka, är för mig att bli sommarkysst!! Precis så..vilket underbart ord!!

 Och jag slukar sommaren precis som den är, som en förälskelse helt utan restriktioner. Kom regn, kom vind, kom sol.. Kom kom så ska jag hångla upp dig (ett annat ofta förekommande uttryck).. slicka dina daggdroppar, dricka ditt ljus och smeka dina knoppande blomster, sniffa mig berusad på kaprifol i aftonen, då den luktar som starkast! Låta bofinken drilla omkull mig med sin vackra somriga trudelutt!! 

Den här sommaren såg högre goda makter till att jag kunde sluta jobba redan i maj och följa sommarens intåg i alla dess skeenden. Pengar kom till mig från oväntat håll och möjliggjorde för mig och min nya fyrfota följeslagare Nova att vara tillsammans på dagarna. Hon som levt sin första halvår i en lägenhet med neddragna persienner och en folkskygg matte som inte orkat gå ut med henne. Vi fick plötsligt tid tillsammans att upptäcka livet utanför väggarna.. Universum svarade på mina böner och sa Var Så God, här får du..Använd dina dagar fritt att bara vara. 

  • Nova är en mycket speciell liten hund som är både nyfiken och lite skygg samtidigt men i mattes sällskap utmanar hon sig själv och växer med utmaningarna. Vi har varit på kajaktur vid Nynäshamns skärgård.  Jag inhandlade en uppblåsbar kajak som går att vika ihop och transportera med.  Nova fick plats vid fören och låg så gott och tryggt och min stora ryggsäck, med tält och allt, fick plats bakom mig. En fantastisk tvådagars paddling tur till en ö med lång fin sandstrand och stekande sol. 

Hon har även följt med mig och en vän på äventyret att trampa dressin på Dellenbanan i Delsbo. En heldag på järnvägsspåret med picnickorg och vacker grönskande natur och vackra sjöar. Verkligen närkontakt av första graden när man sträcker ut handen från dressinen och knipsar av en hägggren att dofta på eller ett nytt ljust granskott att mumsa i sig. Naturens skafferi är så frikostigt och fullt av läckra nyttigheter. 

Sen har vi åkt nattåg till Umeå och sovit ihop på två säten farandes genom våra vackra landskap som skiftar utanför tågfönstret och midnattssolen som lyser hela natten. Hon är en fantastisk resekamrat som finner sig tillrätta, bara matte är med. Jag är så tacksam att Universum sände denna fina varelse till mig. Ensamheten är ett minne blott.  Så mycket kärlek i denna lilla kropp, så mycket klokhet. 

Nu återstår endast några dagar till av gröna sköna juni och midsommaren firades i helgen. Jag valde att fira den ensam i en stuga vid havet, vandra med Nova i skog och på ängar och bland klipporna intill havet där vågor piskades upp. Vi tog öven en paddeltur med kajaken och hittade en liten lugn vik att ligga och guppa i och lapa sol. Jag kände mig verkligen i samklang med naturen där jag låg i min kajak, ena handen i vattnet och den andra smekte den lena klipphällen slipad av vatten och vind i årtusenden. Då kände jag mig verkligen ”sommarkysst”. Det glittrande magiska sommarljuset som endast levereras vid denna ljusa tid på midsommaren, saltstänket från havet och vinden som fläktade medan solen värmde min kropp. En sån somrig välsmakande kyss som man aldrig vill ska ta slut! En sån sommarkyss som man kommer minnas när vinterns kyla biter i läppen.. Kyss mig igen ljuva sinnliga sommar! Kyss mig långsamt, varsamt, lekfullt och liderligt! Kyss mig så tiden stannar… det finns bara du och jag!!!! 

Med hund igen…

Rapport från hundlivet.. hundägare igen efter 5 år. Någon sa ”Karin utan hund är inte en hel Karin”..och visst har jag när sorgen och tomheten efter den fantastiska hunden Lova, börjat titta och tänka..och längta efter en fyrfota vän igen. Men när Lova efter tio års trofasthet och vänskap i vått och torrt lämnade in efter dryga tio år följde också en egentid som var ny och faktiskt gav frihet.. att bara tänka på sig själv. Hon var visserligen lätt att ta med i stort sett överallt. En trygg lydig hund som spred mycket kärlek. Vi åkte bil, tåg, buss hit o dit, en trevlig resekamrat.. 

Vad de fem åren gick fort..egentid…bara ha ansvar för sig själv, inte känna dåligt samvete när klockan drar iväg och du måste hem och rasta hunden.. men också den stora saknaden av en vän som alltid fanns vid din sida. Alltid kärlek, kärlek och åter kärlek.. Och visst har jag klappat och pratat med många hundar under dessa hundfria år och funderat men arbetar ju långa dagar och ekonomin spelar också in.. 

För en tid sen tog jag kontakt med hundar utan hem och fyllde i en enkät, de ringde direkt. Jag stämde bra in på vad de ofta söker hos hundägare.. men dilemmat var fortfarande att jag arbetar heltid och skulle försöka gå ner på deltid igen. Tyvärr nekade min arbetsgivare mig det då tjänsten kräver en heltidsarbetande. Jag följde också en Fbgrupp med omplaceringshundar men tyckte inte det dök upp någon hund som klingade an i mig.. tills strax innan jul då jag fick se Wolfie ligga i en fåtölj med stora uppåtstående öron och snälla ögon.. jag lade in om mitt intresse..tiden gick och jag hörde inte något. 

Strax efter jul gick min kära far bort. Han fick en kraftig stroke på julafton och ännu en jul fick jag släppa taget om en nära anhörig. Gamle far kände sig helt klar med livet, 90 år fyllda, och hade haft ensamma långa dagar på slutet så det var fint att få säga att han kunde få gå mot pärleporten utan att vi försökte sätta in massa åtgärder att förlänga hans liv. Jag tillbringade julafton och några dagar till vid hans dödsbädd och han var lugn och redo och fick bästa tänkbara vård och somnade stilla in den sista december. 

När det sen blev dags för begravning en månad senare befann jag mig i Småland igen och råkar se ett meddelande i messenger som jag hade missat. Det var Wolfies husse som skrev att hunden fanns kvar och jag bokade genast in ett besök eftersom den befann sig i Nässjö bara tre mil från Vetlanda där jag befann mig hos min äldste bror. Wolfie var en Lurcher, en blandning av vinthund och vallhund, kommen från Hundar utan hem via Irland som 6-mån unghund. Ett ungt par i Nässjö hade tagit sig an honom och hade ytterligare två hundar. Dessvärre var de dubbelarbetande och skulle separera. 

Jag föll för hans charm, mjuk, känslig och kärvänlig..lite valpig än trots sina nu två år fyllda. En smart hund om än lite stressad av  den förändring han kände av.. Jag sade Ja till Wolfie och ägarna tyckte om mig också för den känslighet och lyhördhet jag har. De skulle komma upp till Stockholm en månad senare för att överlämna Wolfie och jag kunde börja förbereda mig.  Vilket jag mentalt gjorde och förberedde praktiskt, höjde staketet på uteplatsen och köpte in hundprylar och gladde mig.. 

Men så vill Universum något helt annat ibland än det man tror sig och planerna styrs om helt.. för att göra en historia kort så hade Wolfie en del hundproblematik som jag fick erkänna att jag inte skulle klara av att hantera. Inomhus var han underbar, lekfull, kärleksfull, rolig och smart men så stressad utomhus och väldigt svår vid hundmöten..lätttriggad och svårmanövrerad vid såna möten. Vi bondade fint och hade en fantastisk helg med två krävande incidenter som ändå gick bra, men på söndagen då Wolfies matte och husse skulle åka tillbaks till Nässjö fick jag be dem ta honom med. De var inte förvånade och älskar sin hund men förstod nu att de på allvar måste ta sig an utepromenaderna och ringde en hundexpert redan på vägen ner. Wolfie hade ylat efter mig i bilen och jag låg hemma och grät för jag hade fäst mig vid honom, den vackra urhunden. 

En Fbvän tyckte synd om mig och tipsade mig om en hundannons på Blocket; en powder puff/Papillon valp på 6 mån som skulle säljas p g a ändrade familjeförhållanden… Det var något som fick mig intresserad,  kanske tanken på en mindre mer lätthanterlig hund som dessutom är lätt att transportera. Båda dessa raser är dessutom väldigt trevliga…en stor hund i litet format, villig att lära.        En god vän följde med med bil till Strängnäs där hunden fanns. Jag hade förstått på kvinnan att den lilla tiken var lite osäker för hon hade tre katter som tryckt ner hunden..och dessutom var den inte rumsren. På min fråga varför, svarade kvinnan att hon inte orkat gå ut med den. 

Mötet med Nova.. Hon var helt bedårande, mer kavat och ännu finare än bilden hade visat.. jag föll direkt! Hon skällde såklart ut oss efter noter och var osäker..höll sig intill matte men också nyfiken. Jag ignorerade henne och satte mig på golvet och fortsatte prata med matte. Efter en stund var det som om hon valde mig eller förstod att jag  skulle bli hennes nya matte och följde glatt med när jag kopplade henne. Som om hon förstod att hon skulle komma bort från det instängda livet i en lägenhet med nedrullade persienner och dumma katter. Även om matte säkert varit snäll så hade hon inte haft ork att ge Nova det hon behövde. 

Så nu har det nya livet med Nova, mitt lilla charmtroll, börjat. En vecka har gått och redan en bästis som följer matte i vått och torrt.. lite läskigt ute med människor och hundar och liv o rörelse. Men i skogen kopplar hon av, precis som matte och använder lukt och syn.. så mycket intryck. Inomhus är hon rolig, avspänd och vi busar, myser, tränar sök och sover sida vid sida. När jag badar vill hon också vara med..alltid nära matte..nyfiken, lättlärd men också alltid vaksam på ljud runtomkring. Det får ta lite tid..hon får landa och vänja sig, bli trygg och lugn, hoppas jag. I hennes takt. Hon är redan rumsren. Vi har tagit kontakt med två pensionärer i samma trappuppgång som kan hjälpa till med rastning men hon är lite svårflirtad mot okända.  En helt ny värld har börjat.. för oss båda. Ändå känns det inte som det var så längesen.. en gång hund, alltid hund. Jag har sagt JA och är redo utmaningarna som följer. Vi ska ha så roligt ihop och min ensamhet..denna långa höst och vinter av så mycket ensamhet.. är redan bakom mig. Nova, så mycket kärlek, i din lilla graciösa vackra hundkropp. Välkommen!!! 🐾❣

Ge en sol till jordens barn… 

Vaknar som vanligt strax efter kl 06.. alltid vaknat med tuppen i tidig otta, ända sen jag var barn.. denna morgon på årets mörkaste dag den 22 december, då midvintertid och vintersolståndet infaller.. korrekt var vändpunkten igår 21 dec runt 11-snåret läste jag.. 

Denna morgon vaknar jag med en låt som nynnas i mitt huvud.. en rolig företeelse som händer ibland.. jag vaknar..hjärnan klickar igång..ja, den har ju varit aktiv hela natten förstås, i drömmarnas rike, men nu vaknar den till en ny dag..i vakentiden.. och efter en stund märker jag att jag har en låt i huvudet.. med orden ”Ge en sol till jordens barn” ..en låt som Ted Gärdestad skapade (tillsammans med sin bror Kenneth) innan han valde att gå över och stråla från andra sidan.. Vilken lämplig låt, tänker jag, att sjunga på denna mörka tid på året då soltimmarna är så få och dagarna nu varit så grå.. ”Solvändedagen” är en annan  benämning på denna tid.. Ja, ge en sol till jordens barn, tänker jag.. sol genererar värme, glädje, växtlighet..så tänker jag och spottar upp ytterligare en ansamling med slem från lungorna.. 

Som vanligt har jag denna tid på året ådragit mig en förkylning och med den medföljde astman som jag efter utredning för någon vinter sen konstaterades att jag har. Förkylningsastma.. Och arbetar man som jag med barn så kan jag lugnt räkna med att trilla dit denna tid på året, denna solfattiga tid med en månad som bjudit på varannandagväder av kyla/regn.. fukt och kyla och mörker.. I mitt arbete med de små på förskolan har jag ändå förmånen att kunna vara utomhus någon timma mitt på dagen och andas. Men jag tror ändå att det är just andningen som ställer till det .. eller bristen på andningen.. När det blir för högt tempo med alla de små som ska kläs på och komma ut en stund.. eller in igen.. av med alla blöta lager av kläder.. stress..då slutar jag djupandas.. tror jag.. hinner inte riktigt med mig själv..som om det blivit ett inlärt beteende..att inte andas lugnt och djupt och rofyllt.

 Aatjoo..jag nyser högt och tänker att jag väcker grannarna för lite lyhört är det allt, ibland hör jag grannen vägg i vägg när han ligger och snarkar.. Så upprepas mönster och denna veckan strax före jul blev jag åter sjukskriven, eller jag sjukskrev mig själv när jag förstod att det inte handlade om en dag eller två att kurera sig på. Nu går både influensan och vinterkräksjukan och mina kollegor som kämpar kvar hade inte många barn att ta hand om fick jag höra när jag ringde.. Jag tar ett stort djupt andetag i inhalatorn för att vidga mina luftvägar.. ”Ge en sol.. låten fortsätter envist på repeat i mitt huvud.. Jag hade velat vara på min arbetsplats dessa dagar innan jul.. jag tycker ju om denna tid på året trots allt, då vi får kompensera solbristen med att lysa upp och smycka med glitter och pynt och ljusstakar. Min kreativitet klickar igång lite extra.. julpyssla med de små..se glädjen när de klippt en snöflinga i vitt silkepapper och vecklar ut den.. Jag vet ju att jag är en glädjespridare på min arbetsplats..kvittot på det kommer från de små..de ropar mitt namn på morgonen och kommer leende med armarna utsträckta för att kramas.. de är mina små solar!! 

”Var en sol för jordens barn” skulle man också kunna sjunga.. Var själv en ljuspridare, en glädjekälla.. en varm medmänniska.. var solen ..varde ljus.. Var den sol vi lider brist på nu, stråla inifrån och skin så gott du kan på de som behöver det.. låt ljuset reflektera och studsa tillbaka på dig.. Så tänker jag denna mörka vintermorgon när ljuset sakta börjar gry. Jag tänder värmeljusen i den vackra ljushållare jag fick av ett barn på min förskola. En snäll kollega skjutsade hem den till mig med några andra julgåvor från barnen, lite julgodis, en julblomma.. jag blir varmt rörd och väldigt glad. Men just denna ljushållare som verkligen symboliserar strålande ljus,  med små glaskristaller som reflekterar ljuset, den värmde och gladde lite extra. I synnerhet som jag var den enda av mina kollegor som fick det stora paketet och de fick mindre (inte för att storlek i sig bestämmer värdet på gåvor). Min ena kollega blev såå nyfiken och såg till att jag fick hem paketet så att jag kunde skicka foto på vad jag hade fått. Jag tog gåvan som ett bevis på uppskattning från nöjda föräldrar. Så synd att jag inte kunde vara där och visa min uppskattning tillbaka och tacka.. önska God Jul. 

Det är väl någon mening med att jag i stort varje år blir liggande strax innan jul med denna utrensning av snor och slem i lungor.. Jag hjälper till genom att dricka mycket, ta varma bad och försöker ge mig ut och andas frisk luft i den takt jag orkar. Jag kokar mina hälsokurer med sprängticka, s k Shagate med ingefära, myntablad och älgört i. Myntan har jag drivit upp själv på min lilla uteplats som blir solbelyst på eftermiddagar och älgörtsblommorna plockade jag när de stod i full blom under årets solrikaste dagar. Jag tar min dagliga dos av c-vitamin, min kapsel av nässla/magnesium och vitaminpillret för vegetarian/kvinna från hälsokostaffären samt en tesked gurkmeja och msm-pulver. 

Jag tänker att detta ska stärka upp mig tillräckligt för att inte trilla dit på evinnerliga härjande virus och det har faktiskt fungerat hela hösten. Det i kombination med träning på gym två gånger i veckan och ett egetpass hemma, i bästa fall, med hantlar och program  från sjukgymnasten. Sen försöker jag komma ut och vandra i naturen.. med kameran med förstås och fånga vackra motiv. Det är en stor glädjekälla för mig och väldigt helande.. 

Nej, inte beklagar jag mig.. tvärtom.. det är väl någon mening med att jag ska stanna upp..ta en paus och reflektera över det gångna året som jag strax ska ta farväl av och välkomna det nya. En reningsprocess helt enkelt. Att rensa i kanalerna.. i kroppen som är ditt fordon men som behöver ses över.. fylla på olja och tanka upp med ny energi. Acceptera var jag befinner mig i livet och göra det bästa av utmaningarna.. Stanna upp och ge självkärlek för att orka vara en sol. En sol för mina barn, jordens barn..vår framtid!!                      

Tack kroppen, du vet alltid bäst vad jag behöver.. Tack 2016 för ytterligare erfarenhet.. kanske lärde jag mig ytterligare något.. jo, det har jag.. ännu en årsring på trädet.. av visdom ..learning by doing.. det är jag!            Karin Manna, en sol av jorden!!