Tarataxum..

Är det latinska namnet på maskros. Tarataxum… det ligger så fint i munnen att uttala det.. lite kaxig, lite gåtfull.. lite av en envis tax i mitten av ordet och det avrundas mjukt med ett um. Ni vet när man håller med någon men bara svarar um och nickar. Alla som har erfarenhet av en tax, jag själv är uppväxt med dem, vet hur kaxiga och egensinniga de kan vara.

Tara fick jag googla på (Google is da shit) och det betyder bland annat motvikt.. Och Tarataxum, det vill säga, maskrosen, denna överlevare vars växtkraft kan spränga sig upp genom asfalt och leva av karg jord eller den bästa jorden.. den väljer var den vill landa när den blommat över från kaxig strålande sol till mjuk vit ullboll (um) då dess små helikopterliknande propellrar av frökapslar sprids med vinden, eller en förbispringande hund eller ett barn..

Motvikten i ordet Tara torde då vara att den i motsats till många andra blommor som trivs endast i sol eller skugga eller i rik eller karg jord, slår sig ner var som helst.. och om det är en slump eller naturlagar, vet inte jag men jag väljer nog att tro att det finns något som heter Universums lagar.. och det finns ett överordnat system för alla växter som skapar dess utseende och möjligheter till förökning och överlevnad.

När jag i höstas gick in på den där dejtingsidan jag hade hört om, Tinder, motvilligt och skeptisk som alltid till dejtingsidor, valde jag namnet Tarataxum. Det var det enda som var bra.. mitt namn.. för övrigt klev jag ur lika snabbt som jag klev in med ännu mer vatten på min kvarn..

Förra hösten målade jag också mycket maskrosor… jag älskar verkligen hela blomman (som vissa kallar ogräs) som kan lysa upp ett helt fält av gula små solar.. och i nästa stund förvandlas till skira perfekta små bollar som är fantastiska att titta på t ex efter ett sommarregn med små droppar på.. och glänser med regnbågens färger i sig..

Jag älskar dess blad, flikiga och vackert gröna och dessutom näringsrika och påminner lite om beskheten i ruccola. De innehåller mer järn och protein än spenat. Blommorna är också goda, de kan skördas och göras både te och saft på samt även maskrosvin.

På åttiotalet kom uttrycket maskrosbarn.. jag har två såna. Mina två barn är, trots uppslitande barndom med skilsmässa, tidvis en psykiskt labil mor och många flytt från hem till hem, överlevare. De har lärt sig att leva i olika jordmåner, med olika förutsättningar.. och de har gått igenom alla stadier av att rota sig om och om igen och försöka utvecklas, blomma och leverera.. De är sannerligen maskrosbarn och jag är så stolt över dem.

Jag minns hur vi som barn fick i uppgift av far som stretade med sin gräsmatta, att rycka upp maskrosor med ett speciellt verktyg. Vi fick 5 eller 10 öre för varje maskros.. eller var det kottarna.. minns inte riktigt hur betalningen för arbetet med maskrosorna eller kottarna utbetalades.. men jag minns att jag lärde mig om hur djupt rötterna gick ner i jorden och hur de motvilligt släppte taget innan jag fick upp dem. Förhoppningsvis med hela långa roten.. hm, undrar om roten också är användningsbar? Kottarna var också många i vår tallrika trädgård och som barn sprang jag barfota hela sommaren., det var inte skönt att trampa på kottar.. hellre trampade man på en mjuk maskros, till följd av gula fötter. Jag minns också att vi av skaftet, som var ihåligt, trädde ihop den till långa halsband av ringar.. som kedjor. Ja, helt klart en fascinerande växt som börjat blomma redan nu i april och kommer hänga med hela sommaren och en bra bit in på senhösten.

Leve Tarataxum, överlevaren.. låt oss ta lärdom i dessa Coronatider av växter och dess förmåga att anpassa sig och ta vara på deras helande och stärkande krafter. Kanske är det detta Moder Jord vill lära oss, att återkoppla oss till naturen och dess förmågor och gåvor!!

April April Allt står still

1 april, och jag missade skriva blogginlägg under mars månad. Jag kom bara inte till skott.. träden kom till skott men inte jag..

Jag vill inte skriva om Corona men det är ofrånkomligt.. jag vill skriva om vårtecken, om liv och rörelse.. Inte om viruset Covid 19 som fått världen att stanna upp. Som om vi håller andan.. Hela världen håller andan.. av rädsla att bli smittade! Jag vill skriva ”April är här igen..och jag är kär igen”.. som LillBabs kvittrade så glatt i sin gamla slagdänga från 60-talet! Jag vill dansa och skutta på nygrönt gräs.. men april kom in med en bitande kyla med minusgrader på nätterna så frosttäcket ligger kvar var morgon. Min dansgrupp som träffas på söndagar har jag fått ställa in p g a smittorisk av virus. Min skaparverkstad har också ställts in.. inga grupper tränges tack! Akta virus ack ack ack!!! Dagligen matas vi av media med Gör Si Gör Så.. och ord som Undvik, minimera, håll avstånd, tvätta, och tvätta igen, ställ in, jobba hemma, tvätta, och tvätta igen.. Ja, ja vad är väl en bal på slottet?? Jag får dansa hemma och prinsen får nöja sig med att vinka utanför fönstret.. hur han nu ska hitta mig?.. när jag inte går ut? Nä, jag skojar förstås.. egentligen lever jag nästan som förut.. går till jobbet, går och handlar, åker buss, men visst undviker jag.. håller avstånd.. tänker på vad jag sätter händerna.. och jag har handsprit i väskan. Men jag är ute lika mycket som förut.. hunden ska rastas och jag med! Men umgänget har begränsats.. vi är rädda om varann, undviker träffas för att inte riskera att smitta.. känner efter.. är jag snuvig.. eller är det pollen? Hasseln blommade tidigt i februarivärmen. På kvällarna ser jag massa filmer och serier, kanske mer än nånsin nu i brist på umgänge, men jag har liksom blivit mer och mer enstöring med stigande ålder.. håller mig hemma.. åker inte in till storstan längre. Naturen lockar mer. Den som vill träffa mig får lomma ut hit till skogarna och sjöarna. Några utflykter med korvgrillning har det blivit och min favoritstrand vid havet har redan bjudit på två storslagna tillfällen med sol och vågskvalp och brasa! På min arbetsplats påminns jag dock var dag om det kritiska läget. Om oroliga vårdtagare som ställer in våra stödpass för att inte smitta eller bli smittade. Vi ställer upp så gott vi kan och håller lugnande telefonsamtal och erbjuder oss att handla med kort möte i dörren.. Vi finns där och vi gör vad vi kan för att hålla systemet någorlunda flytande! Några tar emot oss i alla fall så helt stilla står inte vår arbetsplats! Jag gör allt jag kan för att stärka mitt immunförsvar med diverse nyttigheter, som blåbär och rönnbär som jag plockade i höstas.. fulla med antioxidanter.. dagligt intag av mineraler och vitaminer.. ingefära, citron, honung, vitlök., dricka massa chagate och även tallbarssvatten som jag hört kan hjälpa mot pollenbesvör.. och snart får jag skörda de första mjälla nässlorna.. jag såg de små fina skotten i morse där jag brukar skörda på våren. Och jag ber förstås. Ber om det högsta bästa för kära Moder Jord med sina vilsna innevånare som inte förstår bättre, eller inte bryr sig.. att detta månne vara ett uppvaknande så vi förstår att lägga om vår livstil! Jag ska inte predika.. var och en vet inom sig att det är dags!! Moder Jord får också vila och återhämta sig nu under denna värdsliga paus, denna andhämtning.. i Pandemi! Döden kommer i olika skepnader.. den finns där var dag, men när döden plötsligt byter dräkt skapar det kaos och rädslor! Så jag ber, om det högsta bästa för alla! Om att människor ska hjälpa varandra och tro på förmågan att hela och återhämta sig! Att omskapa sig! Göra bättring! Komma på bättringsvägen!! April April, vi går vart vi vill.. för vi vill inte längre stå still!! Och inte vill vi luras längre, blunda för verkligheten., nej vi vill vakna nu som mina rabarber som börjat titta upp i mitt land! Med längtan att få spira, växa.. andas och dricka regn och solsken! Få växa och fylla en uppgift!! Så låt oss ge det några veckor till av att stilla hålla tillbaka.. kylan bromsar ju ändå.. men i maj kommer jag slänga av mig varmtröjan och springa ut barfota i gräset.. då är det inte frostigt utan mjuk dagg som tar emot mina nakna tår! Framtiden kommer med friskhet.. det måste jag få tro.. det är allvar nu! Och det, mina vänner, är inget aprilskämt!!

Betraktelser från tågkupé

Det går som på räls.. var de första orden som kom till mig när jag nu ska skriva februaribloggen.. Det blir ungefär ett inlägg i månaden.. att sitta på tågresor och blogga är ett utmärkt tillfälle att summera tankar och pränta ned det som passerar i huvudet medan landskapet utanför skiftar..

Ämnet för månadens blogg kommer bli förutfattade meningar eller fördomar.. ”förvänta dig inget och du får inget” Eller ”förvänta dig allt” och du får mer! Ni vet, den gamla frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt..o s v. Jag kommer ibland på mig själv att ha tänkt en förutfattad mening.. ofta negativ, förmodligen baserad på tidigare dåliga erfarenheter.. som nyss på tåget.. jag går till den wc som finns mellan djurvagnen och resturangvagnen. Mina erfarenheter från tågresor är att wc:n brukar vara illaluktande, ofta urin på golvet och pappret förbrukat o s v.. Jag ställer mig utanför och försöker parera tågets ryckiga svängar då det kör nästan 200 km/tim, och väntar att det ska bli ledigt på wc.. hör hur det spolar och tänker Bra, någon som spolar efter sig.. men hinner göra en bild av någon som inte tvättar händer och tänker en man.. ja, ni hör ju mina fördomar gå igång här.. istället öppnar en vacker kvinna som nickar åt mig med ett ”var så god, nu är det ledigt leende” som fick mig att le tillbaka och gå in på en ovanligt fräsch toalett. Jag blev åter påmind om att sluta upp med de där förutfattade tankarna.. t ex även om jag har mött svarta hundar som gjort utfall mot mig och min hund så betyder inte det att alla svarta hundar är såna.. Jag är generellt en optimist och känner till lagen om självuppfyllande profetia som betyder ungefär ”Så påverkas våra prestationer av egna eller andras förväntningar. Det vi fokuserar på tenderar att bli verklighet”

Nyligen fullföljde jag en utbildning via mitt arbete som boendestödjare som vår kommun satsade på till sina anställda. Den heter MI; som står för Motiverande Samtal (på engelska Motivated Intervjus) som jag gillade från dag ett till dag tre, då föreläsaren var duktig att hålla vår fokus och hålla ämnet intressant genom att varva med små grupper av diskussioner och rollspel samt korta pauser då och då. Ingen orkar hålla fokus några längre pass, vi behöver bli delaktiga genom aktivitet och samtal. Jag är nu sån att jag gärna räcker upp handen (eller spontant tänker högt) och ställer eller svarar på frågor och gör anteckningar.. detta gör att jag lär mig fortare och kommer ihåg bättre. Min kollega, som hamnat bredvid mig, visade däremot med hela sitt kroppsspråk att det var tämligen ointressant. Och med orden ”det här kommer bli en lång dag” eller ”jag har varit på så många såna här kurser” och därmed stängde han effektivt dörren till inlärning. Han visade också föreläsaren tydligt vad han tyckte om utbildningen genom att demonstrativt (vi satt på andra raden) sitta med sin mobil och bläddra. Jag beslöt att inte låta hans negativa inställning påverka mig och intalade mig att ansvaret inte ligger hos mig, utan hos kursledaren eller den kommunchef som satt snett bakom och såg vad som pågick.

Det är en annan utmaning jag har i livet, förutom att arbeta med mina förutfattade fördomar, att lära mig vad som är mitt ansvar och andras. Den skiljegränsen är ibland hårfin. Men livet fostrar oss bra och dagliga incidenter dyker upp.. kan vara på en tågresa eller i en butik.. när ska man rycka in och påtala saker, hjälpa till eller inte ”lägga sig i”? …som vi svenskar är så bra på att inte göra.. oupps kom här nu en fördom? Men nog är vi kända för att vara lite lama när vi ser saker hända men vågar inte träda fram och blanda oss i.. eller har vi blivit bättre på att rycka in och hjälpa en kvinna med barnvagn ombord på tåget eller lyfta upp en väska? Eller gå emellan två grannar som högljutt basunerar ut vad de tycker om varann.. Men i mitt fall tänker jag nog på de gånger jag ska lära mig stå tillbaka.. att det inte är mitt ansvar att påtala att grannen inte plockar upp efter sin hund eller glömmer ta bort luddet från torktumlaren.. all energi vi lägger på fel saker.. som gör mig dränerad och tar mitt fokus från mig själv! Att istället fortsätta föregå med gott exempel, inte ta alla strider och vända på varje sten eller sparka undan den.. gå runt den.. gå förbi den.. njut av promenaden.. solen i ansiktet.. låt inte dina tankar upptas av andras bagage., ta hand om ditt eget.. rensa ur och släng bort lite gammalt onödigt och gör plats för nytt.

Tågresan fortsätter sålunda..solen lyser på vitt landskap utanför fönstret.. vi åker norrupp och passerat Örnsköldsvik. Målet för resan är förstås Umeå och träffa barn och barnbarn. Så inom mig växer den förväntade lyckokänslan ju närmare vi kommer. Dock är tågfönstret fullt av kladd eller någon hinna av grått.. och återigen tänker jag att det inte får påverka mitt sinne.. jag ser igenom men sikten är oklar.. jag ser vita vidder, träd och vatten men lite som i dimma.. jag vet ju att där ute är sikten klar, himlen blå och snön vit.. och det är den bilden jag behåller, även om jag även passerar stora skorstenar som pumpar ut rök.. så om jag behåller en bild av hur världen ska se ut ”i min värld” så kanske det är den världen jag till slut ser och lever i.. med klart vatten, klar luft och massa blommor och bin.. De får kalla mig blåögd (för det är jag) och jag har hört att vi människor som lever med positiva förväntningar håller oss friskare än de som går och oroar sig och förväntar sig att bli sjuka.. ”Bara jag inte blir sjuk”.. är detsamma som att säga ”Bara jag blir sjuk” .. då ordet inte inte existerar i Universum.. Universum hör att du säger att du förväntas bli sjuk.. Bättre då att vända på det och säga ”Jag är frisk”.. och då borde rimligen sjukhus heta friskhus!!

Nu närmar sig resan sitt slutmål, men jag är mitt i livet.. alltid.. utan början och slut.. ständigt pågående process och strävar in mot mitten.. att centrera mig så det inte snurrar på för fort som det gör längst ut på livshjulet.. jag närmar mig de sextio i år och mitt livstempo är inte full speed längre även om min motivering att leva och uppleva fortfarande är drivkraften som får hjulet att snurra..

Summan av kardemumman

Ett helt nytt år står för dörren!! Det heter 2020 och bara det får nyfikenheten att pirra lite grann.. Kan ju bli ett helt galet roligt och insiktsfullt år! Jag känner att jag är redo att öppna den dörren i morgon nyårsafton 2019 och välkomna det nya med öppna armar!!

Jag menar, det kommer ju bli ett nytt år hur som, men hur jag tar emot det spelar roll. Och innan jag gläntar upp för att släppa in det opräntade 2020, vill jag först summera det gamla året och tacka för de insikter, lärdomar och upplevelser det gav, alltefter som det gångna året skred framåt.

2019 var ett av de mest insiktsfulla år jag upplevt men kanske också för att jag nu har ganska många årsringar på mitt träd, och för vart år blir jag förhoppningsvis lite mer erfaren, ödmjuk och tålmodig.. jag lär mig acceptera livets cykler och prövningar som följer alltefter jag möter dem. Jag ser med facit i hand att jag inte tar alla strider jag förut gärna tog.. jag vänder inte på varje sten och jag lär mig bita ihop och vänta ut, där jag förut lite hetsigt tog till orda.. men det har varit många stenar som slipats på den vägen.. Jag måste inte till varje pris försvara mig när jag blir missförstådd eller felbedömd.. Alla har vi olika sätt att se och förstå ur olika vinklar och med olika bagage som färgar vår syn och upplevelse.

Detta år som strax ebbar ut har varit ett år som lärt mig mycket om min kropp, och om mig själv förstås. Jag har fått acceptera och lära mig hantera mina smärtor och de utmaningar som kommer av att mina leder är förslitna. Min höftled som jag fick utbytt är förstås bättre.. den hoppar inte ur led men jag haltar vissa dagar och kan ha ont.. vilket brukar gå över om jag fortsätter gå och mjuka upp men ibland försämras och bli värre. Att hitta balans mellan hur mycket jag ska träna och stärka upp, göra rätt övningar samtidigt som jag har ett rörligt arbete och åker mellan olika uppdrag som boendestödjare, är en utmaning. Förmodligen ska jag träna än mer även om jag går i trappor, promenerar och håller mina danskurser.. Det är muskler som håller ihop kroppen i min ålder, då leder blivit utslitna.. Jag vet att jag behöver bygga mer med hantlar, gummiband och tyngder.. upprepa och stärka de kringliggande musklerna.. men jag vill också ut och fotografera, eller måla och skapa eller bara se på film.. Mina prioriteringar läggs inte först på träning. Jag tillbringar mycket tid, särskilt vintertid med mörka kvällar, i filmens värld. Njuter av scener, karaktärer, miljöer och musik.. Allt som får mig att beröras och är det bra så ser jag om filmen både en eller två gånger.. Film kam inspirera mig att ge mig ut på mina fotoexpeditioner.. att hitta spännande eller vackra fotomiljöer, att med lite rekvisita skapa något slags scenario, en klänning, en hatt.. en bakgrund.. dimma, skog.. vatten.. Att sätta på självutlösare och springa fram och tillbaka från kamerastativ till motivplatsen.. Ibland är det svår terräng, en ravin vid en fors, omkullfallna träd.. jag får klättra och röra mig snabbt innan de 10 sekunderna har gått.. klick TAGNING!!! Men det är vansinnigt roligt, även om att få till vinklar och skärpa inte är det lättaste.. Summeringen av detta ger mig i alla fall både motion och en härlig upplevelse samt att få komma hem och gå igenom bilderna.. var det något som blev bra..? Fotoshopa lite och sen lägga ut på Instagram. Alltid roar och inspirerar det någon, och det roar definitivt mig!

2019 har inte bara lärt mig acceptera mina krämpor och defekter.. Det har även fått mig att inse att jag väljer att leva ensam, att inte ingå i en relation..att helt lägga ner tanken på att leva i någon slags relation förutom den vänskapliga, där vi bara är riktigt goda vänner. Efter att ha haft en långvarig av och på relation med en man som jag haft mycket starka känslor för men med många uppslitande avbrott samt passionerade återföreningar.. många vackra och härliga äventyr och upplevelser men också idel missförstånd och meningsskiljaktigheter.. om rätt eller fel.. om för mycket eller för lite.. att ge upp.. och välja varann igen.. att dela varann med andra.. tresamhet.. men upptäcka att det inte känns rätt.. att sakta förstå att det finns bara en väg ur..att släppa taget.. men att saknaden ännu finns kvar.. efter det som var och aldrig kommer igen och som ingen annan någonsin kommer att fylla.. jag lever hellre ensam.. jag ångrar inget även om jag nu först kan se att mycket av denna nittonåriga relation var en s k toxic relationship.. Jag kunde valt att gå för länge sen och valt en sund relation, mer ”normal” men jag valde dessa äventyrsstunder.. framför de trevliga snälla männen.. Jag lärde mig att stå på mig, att växa i det också, det var en mycket komplicerad man med starka krafter, som både gav och tog, på sina villkor.. en man med stark karisma och ett stort barn i sig.. För mig var det kärlek, och det var det jag gav.. och jag kommer aldrig ge någon av mig själv på det sättet mer. Jag kommer fortsätta älska, och ge kärlek.. till mina medmänniskor, närmsta vänner och inte minst till min familj, barn och barnbarn och till djuren.. de mest kärleksfulla.. de som ger oss.. villkorslöst.. inte minst min hund Nova.. som kom till mig då jag kände mig som mest ensam.. Numer uppskattar jag ensamheten som en kär vän och njuter av den.. då skapar jag, lyssnar på musik.. filosoferar.. och Nova finns där.. Ett medium sa att hon är en änglahund, hon väljer ut ett fåtal som får komma henne nära.. dem ger hon oerhört mycket kärlek och healing.. Nova lär mig mycket.. att uppskatta mig själv.. inte söka bekräftelse.. inte behaga.. att älska mig själv och se att jag är bra som jag är.. Känslan av att jag nu har släppt den här relationen som jag aldrig trodde var möjlig att släppa.. är ändå FRIHET!! Jag är FRI!! Ett stort lugn har fallit över mig, en rofylldhet och inte längre ett gapande sår.. En tacksamhet att jag varit med om det och gått hel ur det, överlevt alla stormar och inte velat vara utan en endaste av dem! Inte ett liv jag skulle rekommendera någon annan.. Men det var det liv jag valde.. det drabbade mig inte.. jag valde det.. Och det startade 2001 och ebbade ut helt 2019.. Under alla dessa år lärde jag mig bli självständig utan honom samtidigt som jag fortsatte älska och träffa honom..de senaste åren på ”stulna stunder av äventyr”.. i hemlighet.. som om det var i en annan tid eller värld.. bara för oss.. omoget men jag brydde mig inte.. Bara jag fick dessa kickar som det gav.. Men den visa gråhåriga kvinnan i mig mognade till sist och jag är henne så tacksam, hon dömer inte, hon förstår men hon visar mig en ny väg framåt.. Den innehåller lika mycket kärlek och glädje.. och mindre smärta.. Så VÄLKOMMEN 2020.. Jag tar emot dig med armarna utsträckta, mitt hjärtan är öppet och min tillit likaså.. Nyfikenheten och lusten till livet lever vidare.. sett ur den mogna visa kvinnans ögon.. Hon som ÄR!! .. Den hon ÄR!!

Vem ber i November?

November, tiden på året då slöjan mellan världarna är som tunnast. Finns det flera världar undrar du? Egentligen inte, det är mer ett uttryck för hur vi uppfattar vår tillvaro.. hur vi ser på gränser; gränsen som är synlig eller osynlig för ögat. Vi har väggar som skiljer oss från våra grannar, vi har landsgränser som skiljer oss från våra nordiska grannar o s v. När en närstående dör, går bort, lämnar jordelivet..eller hur vi väljer att uttrycka det så säger vi att de går till andra sidan. För mig finns bara en värld, även om vi sätter upp gränser av murar, taggtråd, skyltar och talar olika språk.. inte ens det vi benämner som döden är i min värld något som skiljer oss från dem som lämnar oss i sin kropp. Att kroppen inte längre är boning för själen betyder inte att personen försvinner.

November är en tid då Alla helgons helg infaller. Vi hedrar de döda med att tända ljus i minneslundar och på gravar.. vi hedrar minnet av dem. Vi uttrycker vår saknad och blir påminda om livets sårbarhet. Om tiden och att döden finns med oss i vår vardag. Oftast lever vi som om döden är något som inte drabbar oss.. skulle vi däremot få en sjukdom med dödlig utgång, som min älskade syster eller mor som fick cancer och en kort tid kvar att leva, då börjar vi leva mer i nuet, vi vet att våra dagar är räknade.. Vi kanske ber om mer tid, vi går igenom vårt liv och summerar det.. Vi accepterar och förlikar oss för med döden kan man inte köpslå eller påverka utgångsdatumet..

Vi andra, som inte känner dödens skugga följa oss, vi tänker mer på hur vi ska orka gå till jobbet, vad vi ska handla för mat och andra inköp.. ja, vi ägnar mycket åt konsumtion och materiella saker.. lägger tid på att lösa problem och konflikter och uppröra oss över tiggare utanför köpcentret eller ludd i torktumlaren som föregående lämnat efter sig i tvättmaskinen. En dödssjuk människa lägger ingen energi åt detta.. de ber om att få mer tid, eller att döden ska komma så skonsamt som möjligt.. de ber om att få känna solen i ansiktet ännu en gång eller få lägga händerna på en varm hästrygg, känna ett barns hand i sin eller en älskad väns smekning mot sin kind.

November är också en tid att få mer tid för eftertanke och reflektion, regn och gråväder och kyligare dagar gör att man blir mer hemma, stillar sig.. i alla fall jag som annars gör mina utflykter till olika naturplatser.. använder denna tid då mörkret faller tidigare.. till att skapa mer. Min kreativitet kommer fram mer, julmarknader väntar i december och jag som älskar jul, som står för glädje och ljus, sätter igång att måla små jultavlor med tomtar.. I vår släkt har vi alltid hedrat tomtar.. troll och andra väsen.. farfar Jonas målade dem.. farmor Anny såg och pratade med dem. Och jag som går i skogen var dag, och bor intill den, tycker mig förnimma små väktare i skogen.. vättar och älvor som sköter skogen.. de hjälper djuren.. de värnar om mossa, svampar och växter.

I år ville mina kreativa händer skapa naturkransar som jag ska sälja på julbasarer.. på mina naturvandringar har jag plockat med kottar, nötter, pinnar och lite mossa.. och tackat naturen för dess gåvor. Det har växt fram kransar av skira björkgrenar och trollhassel och alkottar.. min kreativitet har inga gränser och jag kombinerar med vad jag kan hitta hemma i mina lådor.. att tillvarata och återvända.. livets kretslopp.. Vi slänger så mycket och ser inte de enkla vackra ting som finns omkring oss.. livet är sannerligen en stor gåva.. allting finns..runt om oss.. Det är synd om människan, sa Strindberg, den djuptänkande författaren.. syftade han månne på detta? Medan vi ber om mer tid, mer pengar, mer lycka.. så finns det redan framför näsan på oss..

Höstkänslan..vemodet och accepterandet!

September är den mjuka övergången från sommar till höst. Den låter oss sakta ta farväl och släppa taget om hösten..fasar in oss mot kyligare kortare dagar.. Jag stretade emot men fick slutligen acceptera.. att hösten kommit för att stanna.. Oktober är här och klär in naturen i sprakande eldfärger i nyanser av gult, orange och rött. Ena dagen regn och bladen blir ännu mer förstärkta i sina höstfärger, andra dagen frost och dimma som mjukt bäddar in höstträden i magiska nyanser!

Höst påminner mig om förändringsskeden, om avsked och förlust och tanken på döden finns där.. för det är ju så hösten fungerar.. en förberedelse inför att slutligt släppa taget.. bladet som gått igenom alla faser av knopp, blomning, frukt, sakta förvandlas till jordtoner i orange och slutligen släppa taget och falla mot marken. Låta sig bäddas in i Moder Jords mylla och famn för att förmultna och åter på vårkanten ge näring av vårsolens kraft och vårregn till ett nytt spirande frö., livets kretslopp, pånyttfödelse.. Men nu i oktober.. är det just själva ”släppa taget” processen vi behöver gå in i.. att sakta ner.. tacka för upplevandet, varandet från en grönskande vacker sommar.. att ge sig tid att vila.. återhämta.. känna hur lugnet lägger sig efter en aktiv årstid.. Krypa in i en filt och tända ljus.. Klä på.. mera lager.. kroppen behöver värme för att kompensera kylan som vill tränga in under huden..

Detta brukar vara en tid för mig att lugna ner den aktiva Karin som vill ut på äventyr, upptäcka nya platser, sjöar och badvikar att simma eller paddla i.. skogar att vandra och tälta i.. Det är vackert att vandra även på hösten såklart, men lättheten jag har på sommaren i ett par sandaler, shorts och linne är oöverträffat. Hösten kräver kängor, varm jacka och varmare byxor.. Jag börjar vara hemma mer och odlar min kreativitet.. tar fram mina penslar och färger för att måla eller skapar en höstkrans av naturmaterial, inspirerad av vackra kastanjer och rönnbär. Förbereder alster inför kommande julmarknader.. Denna höstkreativitet innefattar också att ta vara på bär och frukt och koka sylt och laga pajer.. Jag har ännu så mycket att lära av naturens skafferi och förundras hela tiden av hur mycket godsaker och nyttigheter som finns där för oss.. Höstens intrång brukar komma med förkylningar så det gäller att mota Olle i grind och boosta med rönnbär, björnbär, lingon.. och såå många fler bär som finns.. fulla med antioxidanter. Jag läste att tre rönnbär om dagen ger oss vår dagliga c-vitamindos. Så nu knaprar jag dem och njuter av smaken av den syrliga smaken och en eftersmak av bittermandel från den lilla kärnan.

Denna höst har jag utmanats att släppa taget om personer som jag har hållit fast vid i tron att de var bra för mig, jag behövde omvärdera och se med nya ögon.. gå på magkänslan. Jag har också fått omvärdera hur jag är i relation med andra människor, både i arbete och vardag. Jag lär hela tiden om mig själv, i samspel med andra, och för det är jag innerligt tacksam. Att även på ålderns höst kunna växa som människa genom att lära sig backa eller stå på sig, att säga förlåt och förlåta sig själv och andra. Att döma mindre.. att acceptera och förstå. Jag har denna höst valt att leva ensam, att inte gå in en relation mer, annat än i vänskap. Det känns inte som någon stor uppoffring utan mer som en mognadsfas och lättnad. Att vara i relation kräver ett visst arbete och jag känner att jag har fullt upp att vara med mig själv och lära mig förstå andra människor och mig själv i detta samspel. Jag skulle önska att det bara var kärleksfullt, glädjefullt och enkelt.. och så är det naturligtvis ibland, men ofta trillar vi dit i konstiga spel om hur det ska eller inte ska vara. Jag kliver lite åt sidan och lär känna mig själv genom att bara vara jag.. Fortfarande mor, syster, moster, faster, mormor..kollega.. och alla dessa relationer vi är i.. men sätter mig själv mer i centrum utan att dras in i några känslokaruseller.. Jag tänker att livets höst ska vara mer av lugn och harmoni vilket självklart innefattar mycket kärlek och skratt. Men dessa passionerade möten som jag ofta dragits in i, de tar också på mig och jag tycker inte längre att det är värt det.

Min passion i livet får vara dansen, konsten och naturen.. de får mig att känna mig levande och närvarande!! Där kan jag möta mig själv.. i musiken.. i rörelserna., i färgerna och formerna.. i dofterna och skönheten av daggdroppar på bladen, och frosten som biter i gräset.. av att sänka kroppen i ett vilt hav med vågor som drar mig med.. Naturen får bli min älskare fortsättningsvis.. som den alltid har varit.. och jag delar den gärna med en vän.. men min kropp kommer hädanefter bara vara till för mig..och jag ger mig endast till naturen. Och bli buren..av Moder Jord!

So be it! To be in october.. to be continued..

Kul i Juli

Juli är en månad att ha kul i. Så har det alltid varit och så ska det förbli.. till ålderns höst när man för gott vissnar och blommat färdigt har. Men så långe jag andas och fortfarande kan känna dofter från kaprifol i kvällningen.. så länge jag kan gå barfota i daggvått sommargräs.. så länge jag kan se havet skimra i olika nyanser och se Tärnan störtdyka.. så länge jag har barnasinnet och njutningslusten kvar så är Juli min lekmånad.. min äventyrsmånad.. ”Så länge skutan kan gå.. så länge hjärtat kan slå…

Så även detta år.. idag är det 31 juli 2019.. Dags att lyfta på sommarhatten och tacka för de trettioen dagarna, morgnarna, kvällarna och nätterna. För även om jag är mer en morgonpigg varelse (eller ett väsen, typ älva, troll eller sjöjungfru) och ganska kvällstrött så har det funnits nätter när jag bara inte velat sova då natten är så varm och vacker i sitt mjuka nattljus som bara julinätter bjuder på.. och syrsor som spelar.. (”Jag kan ännu höra syrsors melodi” sjöng Zarah Leander”) ..en ynnest på äldre dagar då syrsors höga frekvenstoner till slut undgår oss p g a tillbakabildande av celler i innerörat)

Jag var nog skeptisk i sommarens början efter min höftledsoperation och räknade med en lång konvalescenstid med begränsad rörelsemöjlighet men läkningen gick över förväntan och musklerna återhämtades och byggdes upp med god vilja och ihärdighet… När jag kunde cykla iväg till Lida längs grusvägen kantad av åkrar och skogar och blommande älgört som fyllde näsborrarna med mandel och vaniljdoft var glädjen stor. Eller när jag även denna sommar kunde genomföra den årliga tältningen med barnbarnen på sandstranden vid havet.. Vi hade verkligen två fantastiska dagar vid havet, barnbarnen, jag och två hundar.. Sol och varmt i vattnet och ett ännu klart havsvatten med lekfulla vågor innan algblomningen sätter in.. Vi badade och badade.. plask och lek… grillade korv över öppen eld intill vattnet på den breda stranden, så ingen risk för antändning av skogen intill.. respekt för elementen.. Jag är oändligt tacksam över att få rå dessa fina själar som Alvi ochvVide-Li är..att få ha mormordagar med tältning och äventyr.. se hur de njuter och leker med varann.. skrattar och sjunger.. som den ljuvaste musik i mina öron.. Tids nog blir de för stora att vilja ge sig ut och tälta med mormor (och jag för stel för att krypa in i ett tält) men kanske tar de med sig detta minne.. och en dag tältar de med sina barn eller barnbarn..

Med sol och värme kommer önskan att vara nära vatten.. (fortsättning följer nedan bilderna…) Jag fick med en vän som har bil och vi körde från östkust till västkust, via Värmland och Dalsland som båda är rika på vatten. Ja, Vänern är ju vår största sjö och vi mellanlandade en natt i stuga på en vacker plats kallad Duse udde vid Säffle. Vi satt och njöt solnedgång och härligt vågspel mot slipad klippudde. På morgonen låg regnet i luften och jag tassade som vanligt tidigt ut med min fyrfotavän Nova och tog ett morgondopp vid ett klippbad intill stugbyn.. så stilla, grått och vackert att det nästan tog andan ur mig.. ljummet vatten omslöt mig i den lilla klippskrevan.. inte en människa syntes till.. det är sådana sommarminnen som man trär likt smultron på ett strå..

Färden mot Grebbestad, som var målet, gick genom Dalsland.. detta vattenrika landskap.. grönskande och varierande natur.. jag blev helt förälskad i trakten kring Bengtsfors.. och insåg att Dalslands skönhet har jag helt missat och satte det på min Bucket List.. naturreservat på naturreservat avlöste varann och lockade och drog i mig men min bror och svägerska väntade vid campingplatsen vid Grebbestad. Att plöja rakt över Sverige och följa den naturrikedom och variation landet erbjuder är sannerligen en upplevelse.. och Västkusten är verkligen en skönhet av sina mjuka klippor av havet slipat och denna sälta.. dessa kraftiga vindar.. dofter av mer havsluft än Östkustens.

Jag är nog ändå trogen min östkust då saltet känns för mycket, vinden för mycket, och ”akta dig för brännmaneter..akta dig för att skära sönder fötterna på havstulpaner och ostron”… !! Min grej på sommaren för att få ut det mesta av sommaren är just detta med barfota.. som om jag vill ta in så mycket natur det bara går med hela kroppen och helst så lite kläder som möjligt.. att gå på klipphällar barfota, så som jag gjort sen barn, fyller mig med vällust och närvaro.. ända sen vi tillbringade somrarna på Lysingsbadet och jag sprang ut på Korpaholmarna.. alltid barfota.. Min födelsedag infaller i juli, som det sommarbarn jag är.. kräfta.. eller sjöjungfru eller vad jag nu är, men med en stor dragning till havet..vatten.. och vill blöta min kropp.. dock lite badkruka om det känns för kallt men juli månad slog jag nog personligt rekord i badande..

Min vän och jag hyrde stuga på Fjärdlång denna sista varma julihelg.. den låg i en skogsglänta med svalkande träd och stor klippt gräsmatta.. utedass och diska i ett litet uterum med diskho.. precis som i min barndoms somrar.. Hela Fjärdlång andas 60-70-tal..som om tiden stått stilla sen dess och det första som man möts av när man gått av båten Vindöga från Dalarö är en gammal orange telefonkiosk så som de såg ut på sextiotalet. Receptionen ligger i en gammal lada med de nödvändigaste förplägnaderna av enkel mat.. Det är en stor ö som till största delen är naturreservat med skogar och ängar och vackra klippvikar och öar runt om. En liten skogsväg leder iväg till Vandrarhemmet eller mot havsviken där vår Familjestuga låg eller Långstugan som består av små hytter på rad med utsikt över havet.

Jag var envis nog att släpa med mig min uppblåsbara kajak vilket verkligen gav utdelning av att vara ett med havet.. jag paddlade ut på kvällen då havet låg lugnt och himlen gick i purpur.. måsar cirklade över mig och jag rundade några mindre öar.. ibland bara slutade jag paddla bara för att tyst glida fram.. i fören satt Nova som älskar detta med kajak lika mycket som jag.. ibland lägger hon sig ner i fören som om hon njuter av att gungas..

Min femtionionde sommar.. nästa juli 2020 fyller jag 60… en siffra som dels känns helt acceptabel och ändå bara är en siffra.. för inuti mig är jag som Dunderklumpen, med alla de andra åldrarna också.. barnet i mig som njuter smultronens sötma likadant ännu.. likaså glädjen att finna på dem.. eller följa den blåskimrande trollsländan som glider fram över havsytan.. låta tårna leka med sanden.. utforska klippuddarna.. hoppa på stenarna.. jo, jag gör det fortfarande.. även nu med en ny titanhöft men undviker ALLTID blöta stenar.. Jag lärde mig tidigt att läsa av naturen.. och har aldrig glömt den förmågan.. jag lärde mig också namnen på blommor och växter av min far, folkskolläraren, och de flesta minns jag.. tycker om att kunna nämna dem vid namn; Rölleka, Åkerfibbla, Kråkvicker, Kamomill, Gulmåra, Kattfot, Käringtand, Fetknoppen.. hi hi detta namn…denna vackra lilla växt som växer i klippskrevor med små gula blommor som ser ut som små stjärnor.. och oändligt många fler blommor…

Juli, kulimånad, jag tackar för vad du levererat, mindre torrt än förra sommaren och inte fullt lika het men fortfarande råder torka.. några skurar har ändå gett hopp till blåbär, hallon som jag har plockat samt även en del körsbär som det verkar finnas gott om. Några kantarellmackor har det också blivit.. Min kropp är solbränd och vältrimmad av promenader, cykelturer, paddling och simning.. och jag har nog rekord av insektsbett över ben och armar; mygg, knott, hästflugor (far kallade dem blinning) och fästingar har lämnat sina märken (Bromsen slog jag innan den hann bita) …precis som en julikropp ska vara. Och lite nässelsvedd.. Ja, jisses.. inget har fattats mig denna sommarmånad.. Jag är påfylld, somrig och ännu blommande.. ännu törstig och livshungrig.. men inte omättlig. Allt jag begär är en soluppgång och en solnedgång.. dagg i gräset och ett smultronstrå!