I Gullregnets månad

Så skrev Hjalmar Gullberg en dikt som hette.. ”I Gullregnets månad” .. I morgon är det sista maj och jag är inte säker på att Gullregnets månad är maj, det kanske är juni.. hur som så blommar denna vackra gula dignande blombuske nu för fullt.. Men ALLT blommar nu för fullt. Lupiner, midsommarblomster, ja allt som brukar blomma först i juni. Majvärmen som slog till och kom för att stanna förvandlade den kyliga våren till sommar över en natt. Ja, först var även nätterna lite kyliga men nu har allt kapitulerat inför den ihärdiga värmen och solens varande som pågått hela maj med undantag för några slöjmoln då och då. Idag fläktar det dessutom skön vind och jag skulle önska att den drog in regn över den uttorkade marken till följd av dessa intensiva sommardagar. Moder Jord är törstig och jag befarar att bär och svamp torkar upp.

Jag blommar också.. som jag alltid gör var sommar.. blommar upp.. då jag är ett sommarbarn. Ju mindre kläder desto lättsammare känsla! Cykla i klänning och känna ljumma vindar mot huden.. dra in somriga ljuvliga blomdofter i näsan när jag passerar olika trädgårdar på väg till jobbet.. eller på kvällarna när dofterna verkar som starkast.. syrénbuskar som sprider sin arom flera kvarter! Det är mumma för själen och alla sinnen.. barfotagången i gräset.. gärna morgontid då daggen ännu ligger kvar.

Semesterkänslan har redan infunnit sig trots att den ännu inte börjat. Men jag arbetar endast två veckor till, vilken tur att jag tog tidig semester för jag kom sist in på min arbetsplats och fick inte riktigt välja.. tänkte att midsommarveckan brukar vara regnig och kall, men nu ser det väldigt lovande ut. Havsviken på Mörkö vid Skanssundet, dit jag tar bussen så fort jag blir ledig, är redan uppvärmd så pass att jag vågat doppa mig några gånger för att söka svalka. Jag har t o m tältat där en natt redan och fått vakna till stilla hav och stranden helt för mig själv några timmar innan solbadarna anländer framåt 10-tiden och fyller på sandstranden alltefter med ungar och parasoller och liv och rörelse. Det är härligt både och.. kontrasterna.. det lugna rofyllda havet som efter att en av de stora lastbåtarna passerat piskar upp stora vågor mot strand.. Jag vaknade mitt i natten i tältet och hörde dessa stora rytmiska vågor slå mot stranden endast några meter från tältet. Jag öppnade tältmynningen och tittade ut… en fantastisk syn mötte mig av fullmånen som speglade sig i vågorna mitt i natten.. magiskt men kunde dessvärre inte fångas på bild. Men min hjärna fotade och registrerade.. de bilderna hamnar i minnenas arkiv och plockas fram när jag sitter på hemmet..

Gullregn är förresten giftig och innehåller ett ämne som heter cytisin som kan ge illamående och kräkningar liksom liljekonvaljer, som också är giftiga men likväl doftar ljuvligt och blommar nu i backen upp mot skogskullen. Naturen kan vara lockande och förrädisk på samma gång.. och ska naturligtvis behandlas ned respekt. Många är rädda för solens strålar, ser den som skadlig och smörjer in med solskyddskrämer men inte jag.. jag smörjer mig med kokosolja som jag fått lära mig skyddar och är bra för huden.. jag har också fått informationen att solen är bra för oss, vi behöver ljuset för att växa andligt.. vi behöver de viktiga D-vitaminerna men det ska givetvis inte överdrivas och jag ser till att dricka mycket så jag inte blir uttorkad. Detta är en tid på året då vi lockas ut i naturen, gläds åt ljuset och värmen och ler och pratar med varandra! Vi blir mer sociala och vänligare mot varann.

Maj och juni lockar fram lusten och känslor blommar upp.. många blir förälskade, kanske både i sig själv och i en motpart, liksom djurriket också ser till att hitta partners och para ihop sig.. många tikar har löpt i grannområdet nu och hanarna har trånat och tappat matlusten för hormoner som ställer till.. så även min Nova. Några dagar hade hon en riktig känslosvallning och förälskade sig i grannens korthåriga chihuahane som vi inte ens har träffat, ej mindre hälsat på. Hon valde ut honom när hon såg honom passera på gångvägen på håll. Med hjälp av doft och syn bestämde Nova att där går mannen i mitt liv. Hon kallade och gnydde för att locka honom till sig. Andra hanar gjorde sig icke besvär. Nova vek inte från sitt val och jag blev så förundrad. En gång passerade vi hyreshuset där hennes utvalde bor, det visste jag inte då men Nova stannade upp och tittade uppåt huset. Där stod hennes kärlek på tredje våningen och tittade ner mellan spjälorna på balkongen och gnydde kärleksfullt. Nu hade även han känt de goda dofterna och fattat galoppen. Som två kärlekskranka Romeo och Julia stod de och ropade kärlekshymner till varann. Det var hjärtskärande och samtidigt fascinerande att se. Vilket luktsinne!!

Det fick mig att tänka på ännu en dikt av Hjalmar Gullberg som går ungefär så här: Vi avger inga trohetslöften just. Så lyder eden vid vår bröllopsfest; jag älskar dig så länge jag har lust.

Annonser

Bättre fly än illa fäkta

Det finns uttryck som stämmer väl in på vissa situationer som jag ”hamnar” i.. då jag börjar se mig om efter bakdörren eller en fallucka i golvet.. När det börjar bli obekvämt av olika anledningar och jag inte känner mig komfortabel i miljön eller med människorna eller situationen som sådan.

Jag vet ju med mig att min känslighet för stress gör mig extra sårbar..och det som skapar stress kan vara att jag t ex känner om personer omkring mig är stressade, irriterade eller av någon anledning missnöjd och det både syns och känns i tonfall och kroppsspråk.. Det kan också vara att en stresskänsla ökar i mig p g a miljön; som ex lysrörsmiljö, höga ljud eller starka dofter… eller att jag förväntas göra något som jag känner att jag inte är förberedd eller kapabel att utföra..

”Man kan välja sina strider” eller ”man behöver inte vända på varje sten” är uttryck som är till för att gjuta olja på vågorna.. lugna ner, dämpa, tona ner sig själv eller om det går att påverka de yttre faktorerna. Jag får dagligen i mitt arbete, när jag går hem till mina brukare som boendestödjare, möjlighet att träna på olika utmaningar. De är mina bästa lärare.

Häromveckan blev jag satt på utbildning en eftermiddag för att lära mig ett nytt system att sköta dokumentation och övrigt i våra arbetstelefoner. Jag är lite av teknikoffer, datorer stressar mig eftersom jag inte är så logisk eller intresserad av att lära mig. Jag är dominant på den högra kreativa hjärnhalvan och inte så bekväm på den logiska vänstra hjärnhalvan som står för matematik och teknik där datorer faller in.

Utbildningens upplägg visade sig ganska snart ge vatten åt min kvarn, d v s jag hade redan en förutfattad mening när jag fick se att jag skulle sitta i ett tråkigt mörkt rum i kommunhuset och lyssna på en alldeles för stor mängd information. Att lägga en sån kurs en eftermiddag efter lunch är också att underminera effektiviteten och förmågan att ta in ny information.

Jag gjorde verkligen mitt bästa att hänga med och ta in men mannen som malde på med komprimerad information i entonigt mässande fick mig att tappa koncentrationen… Jag föll tillbaks i gamla minnen när jag läste matte på KomVux för det ingick i Samhällsvetarelinjen som jag läste in. Fråga mig inte varför.. jag hade nog inte något direkt mål.. ville väl bara plugga vidare och att leva på studiebidrag blev en lösning just då, ensamstående som jag var med två små barn. Matteläraren var ingen pedagog och fick mig bara att känna mig värdelös och dum i huvudet som inte förstod logiken i matematiken. Jag satt och grät på lektionerna och ville bara därifrån..

Samma känsla dök upp denna eftermiddag när jag insåg att jag inte skulle klara utbildningen.. och jag var så nära att bara resa mig och gå.. men på något sätt lyckades jag stanna kvar och jag sa ifrån att det är för mycket information, på för kort tid och att jag är mer ”learning by doing”. Att bara sitta och och korvstoppas med tekniktermer och olika exempel är inte mitt sätt att lära. Självklart fixade jag inte provet, men jag gjorde mitt bästa och behöll lugnet trots att en liten flicka i mig viskade i mitt öra att gå därifrån och gråten satt i halsen. Jag lämnade in först av alla och hade passat på 3-4 frågor med förklaringen att jag inte kunde ta in all information, När jag lämnade kommunhuset och gick ut tog jag djupa andetag och gick till nästa brukare på schemat. Så skönt att få röra på kroppen igen, efter all stress som byggts upp i kroppen under stolnötandet och malandet av teknikinformation.

Jag tänker att den lilla flickan som hellre vill fly än hamna i de där stunderna när man ska göra ett prov som man redan vet inte kommer att fungera, henne kan jag lugna lite mer nu då jag äger mer erfarenhet och kunskap. Kunskapen om att vi alla är olika och lär på olika sätt. Att mycket spelar in för hur vi lär, som yttre faktorer som miljö och hur den som lär ut är som pedagog. Och de inre faktorerna; är jag utvilad, är jag motiverad o s v.

När jag för många år sen fick lära mig om de sju intelligensområdena gick det upp ett Liljholmens ljus i mig och jag visste instinktivt att Så Är Det! Önskade bara att jag och mina lärare under hela grundskolan också hade känt till dem och anpassat inlärningen till dem. Speciellt den sociala intelligensen samt den kreativa. Och inte minst den fysiska; så många av oss behöver röra på oss för att lära så att muskelminnet får aktiveras..

Hur som.. jag har en förstående chef som uppskattar min kreativa läggning och jag fick göra om testet 1 vecka senare genom att sitta med hörlurar och följa ett dataprogram.. i en ljusare lokal, med öppet fönster.. jag kunde pausa och göra anteckningar för minnet (visuell inlärning) och en mycket pedagogisk man i rummet som kunde svara på mina frågor, hur ”dumma” de än var. Jag kände mig trygg, satt med min tekopp och var avslappnad.. Då fastnar kunskap, men aldrig om du känner dig stressad, pressad och ska prestera.. och denna gång klarade jag utbildningen!

Muskelminnet minns!

Jag är så fascinerad av hur minnesbanken triggas igång av när kroppen sätts igång i olika rörelsemönster. T ex häromdagen när det var en strålande solig dag, fortfarande lite kallt, och jag gav mig ut på en skidtur på sjön hemmavid. Snön har kommit sent i år och våren låter vänta på sig. Mina långfärdsskidor har stått och väntat ända fram till februari denna vinter och bara varit ute två gånger på ringa mängd snö.

Detta var alltså tredje gången i år som skidorna spändes på, och nu rejält med snö. Marssolen lockade ut flera att valla sina skidor och staka ut på isen som efter många kalls nätter är pålitligt tjock. Flera fiskare satt ute på isen och pimplade och jag har flera gånger gått och kollat tjockleken på isen i deras uppborrade hål. Första rundan ut på isen denna strålande lördag blev utan skidor men med hund, och kameran med! Nova plumsade på bra i för henne djup snö men även jag fick jobba med att ta mig fram i djupgående snö. En lite äldre man spårade sakta upp ett spår runt sjön, och tankarna gick till min gamle far som lämnade jordelivet förra julen efter en kraftig stroke. Jag mindes hans gamla rejäla träskidor som han använde att anlägga skidspår med. Det var tiden innan man körde upp spår med scooter eller hur de gör nuförtiden. Far hade ett par breda träskidor för spårläggning och även löparskidor som han sen flitigt drog varv efter varv med. Jag minns framförallt hans snygga skidanorak som knäpptes i grenen. Han var stilig min far, spänstig och med god fysik. Han försåg alla oss fyra barn med skidor och vår källare luktade konstant tjära och olika vallasorter, för fäste och glid, under vintersäsongen.

Medan minnen löpte iväg bakåt i barndomens spår löpte min hund framåt och gjorde snösnurren gång på gång. Det är hennes specialitet, ett uttryck av lycka att springa fritt och speciellt över öppna landskap som nu över snötäckt is. Piruetter på piruetter avlöser varann och ibland lyckas hon få fatt i sin egen svans. Själv kämpade jag på i snön medan mina fotoögon sökte vackra vintermotiv. Jag lyckades fånga en och annan bild på den lilla snurriga snö-yetin som for fram som ett yrväder.. men också några vackert droppande isdroppar från en bryggstuga som visade att marssolen började tina upp den frusna vintern. En liten för mig okänd fågel, kanske en rödhakehona, kvittrade vid bäcken och jag lyckades zooma in ett foto innan den flög vidare. Min far kunde namnen på många fåglar och en och annan lyckades han pränta in i mitt minne. Jag såg fler entusiastiska skidåkare som tog sig ner till isen för att ge sig ut och min hoppfullhet växte att det skulle bli ett bra spår att skida runt Malmsjön.

När vi återvänt från promenaden och både Nova och jag ätit lunch var det dags att leta fram skidor och pjäxor medan solen ännu värmde gott! Denna gång fick Nova och kamera stanna hemma! Jag iklädde mig lite mer skidanpassad dress och slängde upp skidor på axeln och stavparet i handen. Vinden var lite bitande i kinderna men solen fortfarande framme men på dalande nedgång över Malmsjö gård bort mot udden. Mina skidor är helt av plast, bara två år gamla och jag vallar aldrig.. ”det e bare å åk” som Ingemar Stenmark sa! Känslan att staka ut i spåret och bara glida fram medan hela kroppen får jobba är oslagbar! Att koordinera armar och ben i växlande rytm och få in rätta svikten i knäna och samarbetet i alla musklerna.. åtminstone får de muskler man har jobba på, inte minst armar. Nu är ju fördelen att åka på is att man slipper backar att kämpa upp för eller dratta på ändan nedför.. men själva rörelsen framåt i spåret är densamma med rytm och tempo kan varieras. Det är här som minnena väller fram.. jag är inte längre Karin, 57.. Jag är Karin 8,9.. 11, 12 år…som kajkar runt på mina brädlappar med lovikavantar och blossande kinder. Jag kämpar runt i spåren som far dragit fram på slingan vi kallade Kärlekstigen, bortanför fårhagarna intill dammen där Emån rann förbi. Vi åkte för att få vår Snöstjärna, en utmärkelse man erhöll efter olika många sträckor på 2,5 km spåret eller 5,0 km spåret som var en riktig utmaning på den tiden. Jag minns många backar, än upp eller ner.. backarna saxade jag mig uppför., och armar fick jobba. Nedför fick man böja knäna ordentligt och hoppas på det bästa.. ju mer man böjde desto närmre till marken om man skulle råka falla.. ”Lappkast” var ett uttryck för hur man vände om och åkte andra hållet genom att slänga över ena skidan åt motsatt håll och låta den andra följa efter..

Minnen visade mig inre bilder av hur jag deltog i skidtävlingar och var en fighter, en envis en.. som skulle vinna och stakade på så snoret rann.. ”Ur Spår” vrålade jag när jag låg i hasorna på framförvarande som jag tagit in på.. Jag minns när jag vann över min bästis IngMarie som var lika envis och seg som jag och hon ville inte kliva ur spår och låta mig vinna.. ”UR SPÅÅR”!! Vrålade jag och då vågade hon inte annat än kliva åt sidan och jag kunde triumferande staka mig i mål de 20 meterna kvar till mållinjen.. jag minns känslan ännu!!

Så mycket minnesfragment som väljer fram ur muskelminnet bara av att man upprepar en rörelse som kroppen minns sen långt tillbaka.. det är otroligt vilken förmåga minnet har.. och roligt att kunna färdas genom tid och plats.. snö som snö.. tid som tid.. på glid.. på skidor!!!

Nattaktiv

Att få gå till sängs efter en aktiv dag, som de flesta dagar är i mitt liv, är som en belöning. Att få sträcka ut och bädda ner kroppen i horisontalläge, känna bäddens mjukhet ta emot som en älskare som väntat hela dagen.. Jag är helt enkelt en person som gärna befinner mig i rörelse på dagtid, inte mindre nu när jag har hund igen. Och mitt nya arbete som boendestödjare i Mobila Teamet gör också att jag rör mig från ett stödpass till ett annat med olika uppdrag. Väl hemma finner jag alltid något att pyssla med och göra, fixa och dona eller skapa.. Så när kvällen kommer, och jag är kvällstrött, viker jag överkastet åt sidan och kryper ner med ett leende. Hunden Nova tycker också om när matte lägger sig och kryper intill för att få lite kli på magen.. kanske surfar jag en stund med mobilen och säger gonatt till världen, tackar för dagen.. summerar en del intryck utan att gå in i alltför stora tankebanor.. nu är tid för hjärnan att vila.. liksom kroppen. Det brukar inte ta lång stund när jag väl släckt ner alla ljus och ögonlocken faller förrän den välbehövliga sömnen tar över. Jag är en person som sover ganska lätt, och inte faller ner i den där djupsömnen där man inte minns sina drömmar… lika fort som jag somnar och kroppen ligger stilla och återhämtar sig.. lika fort verkar min astralkropp frigöra sig och fara iväg på nattliga uppdrag.. Ärligt talat har jag som oftast ingen aning om vart jag varit eller gjort.. jag bara vet sedan många år, att jag arbetar även på natten och är ute på astralresor… jag brukar vakna till när jag åter landar i min kropp.. ofta väldigt törstig. Ibland kan jag minnas sekvenser och använder min plötsliga vakentid att summera känslan och de minnesfragment som hänger kvar. Kanske känns det som jag haft en dröm, och ibland är det just ”bara” en dröm.. som också behöver min uppmärksamhet, att reflektera lite över. Så när jag inte är ute på nattliga uppdrag (då vilar kropp och hjärna ganska tungt) så arbetar hjärnan med drömmar som är som mina egna brev till mig själv. Därför kan det bli lite brevläsning mitt i natten.. undermeningar som ”vad hände, vad var känslan och budskapet” kommer upp och bearbetas en stund innan jag kan gå vidare in i sömnläge igen. Ibland är det helt fantastiska händelser och känslor som kommer upp, genom den dröm jag just vaknat ur. En dröm av ihopplockade minnen, intryck som löper genom tid och rum som om jag just sett en film med mig själv i huvudrollen. Jag får möta människor jag glömt eller nya människor som jag inte vet om de finns eller bara existerar i min hjärna. Jag möter platser som jag känner igen, från olika sekvenser ur mitt liv, eller nya platser som jag heller inte vet om de existerar.. Ibland har jag en återkommande dröm om en sån vacker naturplats med vattenfall.. Det känns som jag varit där någon gång i något av mina liv eller kommer att komma dit igen.. känslan är att ”komma hem” och jag vaknar alltid lycklig när jag kommit till den platsen.. som om jag tankar energi där. De här många avbrotten/uppbrotten under en natt har jag fått vänja mig vid.. att vakna törstig, alltid ha en karaff med vatten bredvid sängen. Jag har lagt en bergskristall i mitt vatten som jag renar med jämna mellanrum, vid fullmåne t ex. Ofta får jag gå upp och tömma blåsan också och då aktiveras kroppen lite så det blir svårare att somna om. Jag har löst många problem denna nattaktiva tid. Jag använder min vakentid att reda ut saker som ligger och gnager eller kommer på kreativa idéer., ibland går jag igång lite för mycket och det tar lite tid att falla in i sömnen igen.. Men jag försöker att inte göra så stor sak av min nattaktiva tid.. bara acceptera och låta den ha sin gång.. jag får min sömn mellan vakenpassen, kanske 2-3 timmar åt gången, i bästa fall upp till 4. Har jag sovit mer än fem timmar eller t o m sex timmar vaknar jag full av energi. Men sammanlagt får jag säkert upp till 6-7 timmar var natt. Är ju en kvällströtter och föredrar morgnar.. Känslan när jag vaknar är alltid eller som oftast att jag upplevt saker om natten, saker av betydelse.. som om jag är delaktig i något värdefullt sammanhang. Jag gör nytta medan jag ligger och sover med andra ord. Fördelen med att arbeta 70% som jag valt samt att börja mitt arbetspass framåt 10-11 är att jag kan mjukstarta.. jag kan ligga kvar och sortera nattens intryck och avtryck av känslor, bilder, händelser.. stanna en stund i sängen och stretcha kroppen och möta gryningsljuset som jag älskar.. Ta en härlig morgonpromenad med hunden i skogen, gå upp mot berget och möta solens första strålar och blicka ut över Malmsjön. Ingen stress till arbetet.. kanske t o m ha tid att skapa något innan jag går till arbetet., Natt och dag, så olika energier, men båda så viktiga och båda vill ha uppmärksamhet. Jag försöker vara i balans mellan dem båda; Yin & Yang 🌞🌛☯️ Nattugglan och dagsländan.. hand i hand 💞🙏

Stora känselspröt

 

Fler och fler träder fram och berättar om sin högkänslighet.. s k HSP High Sensitive Personality. Även jag vill berätta om hur det är.. att leva med känselspröten som långa sensitiva tentakler som fångar in mer än jag kan ta hand om ibland.. hur jag försöker undvika det och balansera upp min vardag, som överkänslig.

Ända sen jag var liten kändes världen mig övermäktig och jag tvekade att födas till den.. innan jag ens lämnat min mors varma inbäddade mage tvekade jag.. Jag påbörjade värkarbetet/födelsen men tvekade ..gång på gång lurade jag in min mor att åka den långa vägen till Vetlanda BB från Karlstorp där min far och tre syskon väntade mig, födda -56, -57 och -58. Sen avtog värkarna men till slut blev det ändå dags och då kom jag med sån frenesi att mor som låg ensam i förlossningsrummet blev så rädd att hon skrek på hjälp! Hon trodde jag skulle fara ut och landa på golvet. ”Håll emot” skrek en barnmorska som förlöste en annan kvinna i rummet intill.. men det gick inte att hålla emot när jag väl bestämt mig.. redan då tog jag in andras känslor..stressen i min födelse med en mor som var skräckslagen att jag skulle skadas och jag vägrade andas när jag kom ut.. en barnmorska kom in och grabbade tag i mig och daskade min blå lilla lekamen tills jag gav upp ett skrik!!

Jag har otaliga minnen av upplevelser som barn av att vara överkänslig, speciellt djur väckte mina känslor extra mycket.. jag kände ju precis hur de kände och led med dem när de led. En gång sprang jag gråtande ner till affären där min mor arbetade i charken. Jag hade sett flera flugor ligga på rygg och sprattla, de kunde inte vända på sig. De låg i ett fönster i trappuppgången på den gamla skolan där min far arbetade. Jag kunde inte hjälpa dem.. ingen kunde och jag led med de små hjälplösa flugorna som låg och kämpade för sina liv..

Det var tufft att vara den lilla minstingen som var överkänslig.. mina storabröder retade mig.. jag sprang så ofta till min mor och beklagade att jag till slut fick höra att jag inte skulle bry mig..

Jag försökte lära mig att ”inte bry mig”.. att stänga av, men det var svårt.. jag sökte tröst hos taxen Mucki som vi växte upp med. Hon och jag förstod varann när världen var full med elaka barn eller oförstående dumma vuxna. En dag kom inte Mucki hem.. Far hade gått i skogen och hon hade sprungit iväg jagandes en hare.. Hela familjen gav sig ut att leta efter vår kära lilla familjemedlem.. Jag var sex år och minns det som igår. Vi gick till sågen där far hade sett henne sist. Där fanns ett fyrkantigt stort cementkar fullt med lut där man sänkte ned brädor. Kanten runt var endast någon decimeter hög och mor undrade vad det var för sten som låg i mitten. Far tog en bräda och petade på ”stenen”. Den hade päls.. det var vår lilla uppsvällda döda Mucki som drunknat direkt när hon fallit i under harjakten och fått i sig den starka lutvätskan. Jag var sex år och drömde länge mardrömmar efter den synen.. drömde att min mor och jag satt i en eka och plötsligt befann oss i ett lut-kar med höga cementkanter och sjönk och hur min mor försökte rädda mig men själv sjönk hon.. Jag vaknade ofta gråtandes och gick in och lade mig mellan mina föräldrar och sov. En ny tax kom till oss, tjocka Pamela, som en snäll kvinna gav oss när vi sörjde vår Mucki. Hon blev min nya tröst och vän. Men jag gick nästan var natt in och lade mig mellan mina föräldrar för att söka trygghet.. jag var sängvätare också och vaknade var och varannan natt i en blöt säng.. mina bröder retade mig för att jag sov hos mina föräldrar och var en ”KisseLisa”… Det var en svår utmaning att vara en liten överkänslig Kake-Lisa, som min älskade farmor kallade mig. Ett bättre ord än Kisse-Lisa.

Det har tagit mig många år att förstå min ”överkänslighet”.. den har varit både ett ok och även en gåva.. Att uppleva musik så starkt att hela kroppen vibrerar.. jag minns en gång när jag som yngre tonåring satt i fåtöljen i tv-rummet med transistorradion intill. Plötsligt hörde jag den ljuvaste musik strömma ut ur radion och jag ville krypa in i radion och bli ett med den. Upplevelsen var så stark av varje tonslinga som fyllde mitt inre. Jag tryckte mig intill radion för att ta in så mycket det gick.. musiken som spelades var Edvard Griegs ”Morgon”.. Den var så mäktig att jag nästan gick sönder.. det vackra var nästan för mycket.. Många år senare skulle jag sitta i min systers kök i Fröderyd och göra upp en lista med musik som skulle spelas på hennes begravning. Hon var i slutskedet av sin långa kamp med cancern och bad mig hjälpa henne att välja musik.. ”Morgon” av Grieg blev ett av valen, likaså ”Gabriellas sång” ur filmen ”Såsom i himmelen”.. jag kan aldrig lyssna till dem utan att gråta.. mitt hjärta snörps ihop av sorg och längtan eller pumpar mitt hjärta kärlek som en strid vårflod och tårar rinner över av känslor… ”Jag vill känna att jag levt mitt liv” sjunger Helena Sjöholm, och jag har fått KÄNNA KÄNNA… Känslor så starka att man tror bröstkorgen ska sprängas..

Märkligt, när jag sökte på Helena Sjöholm på Spotify så spelades låten Helena av Ted Gärdestad upp, ännu en låt med starka känslor och minnen om en tonårsKarinsom ofta var förvirrad i en värld som jag upplevde var splittrad och hård. Skolan, kamrater, vuxna., trängas ihop i en buss var morgon och kväll till högstadiet tre mil enkel väg Kvillsfors-Vetlanda.. till ett av Sveriges då största högstadium.. hur klarade man av det? Strategier utvecklades.. jag försökte förhärda mig, gömma mig bakom en mask, bakom böcker och ”passa in”.. ibland bli en clown, bli cool, ibland (rätt ofta) skolka, försöka få egentid, pausa.. Det som prinsessan Märta-Louse säger är så viktigt för oss överkänsliga., att ta en paus, samla ihop sig, andas i sin egen sfär, sortera intrycken..

Jag har aldrig riktigt orkat arbeta heltid, det blir för övermäktigt i kontakten med andra människor.. Olika arbetsplatser  avlöser varandra som på ett radband, ansikten av barn och kollegor passerar.. jag knyter lätt kontakt, barn söker upp mig, de känner min känslighet, de känner att jag förstår den, liksom djuren.. men de vuxna är ofta ett problem.. jag har fått lära mig skapa en viss distans och drar mig undan allt mer. Säger ofta upp mig.. avslutar, som en strategi när jag inte känner att jag passar in..

Naturen är min källa till återhämtning, den ger och jag ger tillbaka.. som ett naturligt flöde, en glädjekälla av skönhet och lugn energi.. av påfyllande frisk grönska d v s när jag inte tar in Moder Jords sårade energi av vad vi människor åsamkar henne av tanklöshet och girighet.. Naturen dömer inte..liksom djuren.. med dem kan jag vara Karin.. inte det känslomässiga missfoster som någon kallade mig en gång.. Jag är Karin, hon som KÄNNER.. så mycket mer. Och ord kan göra ondare än att bryta ett ben (vilket jag gjort flera gånger) men hellre gör än tar emot hårda ord.. kritik sårar djupt.. jag försöker skydda genom ett hårt skal, bättre fly än illa fläkta, eller gå i försvar.. tråkiga strategier.. Tänk om jag bara kunde stå kvar i min sårbarhet och bara säga ”Det här är jag”!! Känslig, mänsklig och inte så annorlunda.. för vi är många, många som KÄNNER och bryr oss, engagerar oss, involverar oss utan filter.. våra känslor sitter utanpå likväl som innanpå! Vi är H S P -High Sensitive Persons = Högsensitiva personer!! Vi är människor, som lever livet oerhört levande berikade med oerhört mycket KÄNSLOR!!

”Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till”.. Tack Kay Pollak och alla som visar vägen för ett samhälle där vi accepterar människor med ett stort känsloregister!!

Jag, en JordKulla…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har gått in i den sista av sommarens månad och vädrar höstens klarare luft, fuktigare med dagg och dimma som lägger sig vissa morgnar som ett täcke över moder Jord. Jag som alltid vaknat i ottan brukar då tassa ut med kameran i hopp att fånga en magisk bild, kanske ett vackert spindelväv med daggdroppar i och solens strålar som bryter igenom.

Numera tassar jag aldrig ensam.. min ständiga följeslagare Nova följer glatt i mattes fotspår. Tillsammans delar vi äventyret att utforska naturen.. vi luktar och synar och iakttar nyfiket.. känner, hör och upplever med alla våra sinnen vakna!

Jag har haft ett lååångt sommarlov av snart 4 månaders ljuvlig ledighet. Jag behövde det och Universum såg till att jag fick det. Nova behövde det också, behövde min ledighet alltså, att spendera tid tillsammans och bli en trygg hund i nya olika miljöer, att växa till sig. Nova fyller ett år i övermorgon och har jag har följt hennes utveckling från osäker men nyfiken till en alltmer kaxig lekfull och smart liten jycke men framförallt kärleksfull, rolig och tålig..

Hon har fått finna sig i diverse äventyr som att trampa dressin på Dellenbanan eller paddla kajak på havets vågor och sova i tält eller hängmatta, men bara hon får vara nära matte så finner hon sig i det mesta. Fortfarande har hon lite svårt att ta kontakt med andra hundar och människor, hon är helst med matte.. så är det bara!

I morgon börjar jag arbeta igen och känner mig redo att gå in i den fasen igen efter att jag sade upp mig i våras, dels för Novas skull och ge henne den omsorg hon behövde, dels för att landa och läka upplevelserna efter ännu en arbetsplats med tudelade känslor av vuxenmobbning och avvikelser som jag inte kommer gå in mer på då jag stängt den dörren.

Nu öppnar jag ännu en okänd dörr i en för mig ny arbetsmiljö som i kombination av kort resväg, bra schema och flexibla uppdrag med förhoppning att det kommer ge en känsla av tillfredställelse. De dagar då mina arbetspass blir längre har jag ordnat så en trevlig hundvan granne rastar Nova.

Nu till rubriken; Jag, en JordKulla!

När jag använder ord som vuxenmobbning och avvikelser., alltså känslor av utanförskap och att inte höra till vet jag att även om mycket av samhället präglas av oskrivna normer och outtalade ”regler” på arbetsplatser så handlar det ju också om mig själv.. hur jag agerar och reagerar.. hur jag väljer att känna och uppleva i mötet med kollegor och andra människor.. Men jag känner sällan tillhörighet, känner mig annorlunda.. alltefter som åren går förstärks den känslan alltmer och jag drar mig undan allt mer.. och ensamhetskänslan växer samtidigt som jag uppskattar den. För jag är hellre ensam än med människor som jag inte känner mig bekväm med. Min oerhörda känslighet med antennerna ute gör att jag inte orkar vara bland människor om jag känner disharmoni.

Däremot med barn känner jag att jag kan vara mig själv.. de har inte dessa förutfattade meningar eller masker.. de är ännu öppna och raka och lekfulla!

Denna öppenhet och rakhet jag själv innehar har ofta legat mig i fatet på arbetsplatser, ibland uppskattats.. jag får alltid fina omdömen och vitsord av mina chefer, men jag lämnar alltid en arbetsplats med tudelade känslor och mindre och mindre tillit till vuxna.

Min egen ”vuxenhet” kan ju förstås ifrågasättas men om vuxenhet innefattar härskarregler och prat bakom ryggen vill jag inte vara med. Kanske är det ren otur att inte finna arbetsplatser där min kreativitet och framåt energi inte tillvaratas eller uppskattas och rent av väcker avund eller mindervärdeskomplex.. Men nog om det nu..

Nu till ett av mina stora intressen; att titta på filmer eller läsa böcker! Det vidgar min upplevelse av livet även om det kan verka som en vardagsflykt.. men det speglar och knyter an så många strängar i mig och jag lär mig alltid något om livet och om mig själv. Jag har läst många böcker denna sommar, ofta i en hängmatta nånstans intill vatten eller liggande på klippor eller badstrand med Nova nära mig.. hon gillar också dessa vilopauser. Flera mustiga välskrivna deckare, de hör sommaren till, och har tagit mig till platser som Gotland Västkusten eller England.. men den bok som gjorde starkast intryck var ”Min fantastiska väninna”, en ny bästsäljare skriven av någon under pseudonym. Den utspelas i ett fattigt råbarkat Neapel och speglar uppväxten och vänskapen mellan två unga kvinnor på ett sätt som berörde mig mycket och jag sögs ofrivilligt tillbaks till min egen barndom. Gång på gång dök sekvenser och minnet ur mitt förflutna i det lilla industrisamhället Kvillsfors intill Emån i Småland, där jag växte upp. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det, men spar det till nästa blogginlägg.. finns så mycket att hämta upp där.. både sårbart och rikt!

Men det som också påverkat mig starkt de senaste dagarna är en nyutkommen film på Netflix; Anne with an E. Den bygger på boken ”Anne på Grönkulla” av Lucy Maud Montgomery som några av mina klasskamrater plöjde igenom när vi började läsa böcker på allvar i femte/sjätte klass. De var såå tagna av denna rödhåriga barnhemsflicka och hennes öde. Den kom senare ut som tv-serie men jag har ingen större minne av att jag lyckades ta denna Anne till mig varken i bokserien eller tv-serien.

Men såå.. råkar jag börja titta på den nya filmatiseringen och förstod inte genast att det handlade om Anne på Grönkulla, men den grep mig direkt, d v s karaktärerna och personligheterna i filmserien är så starka och gripande!!

Och jag blev så full i skratt blandat med empati och rörelse när denna taniga förunderliga Anne kliver rakt in i mitt hjärta liksom hon gör hos det strävsamma syskonparet som får henne till sig av misstag. Jag såg så många liknelser med mig själv! Hennes mångfaldigade uttryck för naturen, hennes seende och upplevelser av det så oerhört vackra i en blommande körsbärsträd i sin vita prakt likt ett heligt tempel eller en spegelblank sjö som ser ut att innehålla tusen hemligheter utan att avslöja en enda, då inte ens en krusning på ytan syns.

Hennes hängivelse inför den gamla märren som ödmjukt drar vagnen hon hämtas i, som inte ens har fått en namn av sina enkla ägare men Anne döper henne genast till Belle för vackrare häst har hon aldrig skådat!

Jag leer stort samtidigt som ögonen fuktas, för likheten mellan den fräkniga rödhåriga flickan och mig är inte utseendet men dramatiken, känslosamheten och behovet av att tillkännage och uttrycka det! Hennes förmåga att fantisera sig till riken där hon är prinsessan Cordelia och dansar insvept i ett virkat överkast som får bli hennes vackra brudslöja.. den flickan har aldrig vuxit ur mig eller behovet att skapa flärd i en annars grå mugglarvärld.. Hon finns och lever alltjämt i mig och blir så glad när hon får komma fram och leka och skina! Världen är alltför tung och allvarlig och fylld av så mycket plikter och måsten..

att vi behöver unna oss sätta guldkant på tillvaron ibland och njuta smaker som livet erbjuder av röda dignande hallon eller blå lockande blåbär som ropar ”plocka mig..smaka mig”… Att duka med vackraste porslinet och plocka in lite sommarblommor även om det spöregnar ute och middagen består av enkel linssoppa! Sån är Anne och sån är jag, hon från Grönkulla och jag är en JordKulla!