Utställning och Inställning

Idag var en märklig dag. Jag och en god vän hade hängt en utställning tillsammans och höll vernissage.
En fin hängning.. Väl sammansatt med kompletterande alster på temat ”Drivved och Nät”.
Det märkliga var att det kom en massa besökare och jag kände ingen av dem, förutom en som tittade in när vi just hade öppnat.
Alla var vänner till min konstkollega och jag gladdes såklart med Monica som ställde ut för första gången. Hon hade frågat om vi kunde ställa ut tillsammans och jag tycker mycket om hennes personlighet och inställning till livet..konsten..
Men jag fick jobba lite på min känsla att mina vänner uteblev denna snöblöta regnlördag..tänkte att de kanske har tröttnat på min konst..eller på mig som ju dragit mig undan omvärlden allt mer..och väljer att vara hemma intill skogsbrynet..
Jag kom på mig själv att le med Monicas blomsterkvastar och röda små pluttar vid sina alster samtidigt som jag fick en känsla av övergivenhet mitt i allt sorl av glada vernissage- besökare.
Strax innan mörkret började falla kom till sist än vän till mig och sen ännu en, i sällskap med sina tre barn. Jag sken upp och utropade teatraliskt ”Jag HAR vänner!!
Nu till min inställning eller snarare insikt denna märkliga lördag. Så här efteråt, medan filmen rullar upp med olika intryck av dagen, är det två besökare som fastnade mest på min ”film”: Två pojkar.. Den ene för mig okänd och den andre var en kär väns son.
Den förste killen i elva-tolvårsåldern gick runt och tittade noga på alla alster .. Efter en stund frågade han vilken som var min favorit..när jag svarat honom ställde jag samma fråga.
Han svarade helt oväntat att det var nr 14 (en naken kvinna sittandes med armarna utfällda med fjärilsvingar) som jag målat i en serie jag kallar ”Gudinneväsen”.
Jag frågade om han själv målade och han berättade han tycker om att teckna. Sen sa han ” jag gissar att de där föreställer dig” och pekade på en grupp tavlor med kvinnor i olika händelser, dansande eller med en korp..
Jag blev både imponerad och rörd av hans rättframhet och träffsäkerhet.
När det var dags för pojken och hans föräldrar att gå kom han fram och gav mig en kram.
Pojke nr två kom med sina syskon och pappa, och honom har jag träffat en hel del.. Också en rättfram liten kille något yngre än den första. När han fått sitt glas med cider stegar han målinriktat fram till ett av mina alster i bortre hörnet och säger ”Den vill jag köpa. Vad kostar den?”
Han fick en prislista av mig och han tyckte den var lite dyr. ”Du får den för 1/3 av priset” säger jag som nu var så rörd och glad över att han ville ha just den och att jag äntligen skulle få sätta en röd plutt.
Dagen idag var en märklig dag.. En dag som två pojkar berörde mitt hjärta.. Jag hoppas mina tavlor berörde dem.
En utställning handlar inte om röda pluttar.. Den handlar om att mötas och se och bli sedd. Det är min inställning!

Teknikoffer men inte livsoffer..

Tekniken och jag är inte alltid överens..
Tekniken är alltför logisk för mitt ologiska sinne.. Jag, en känslomänniska och hantverkare.. Datavärlden synes mig komplicerad… När den ju för en teoretiker är enkel och chematiserad, strukturerad, logisk steg för steg..
Livet däremot.. Kan jag förstå ur sitt ologiska perspektiv.. Det icke kontrollbara, kaosartade, impulsiva, oberäkneliga… Det som bara ÄR..
Just nu frustrerad på att jag inte lyckas få min min blogartikel från Utkast till Inlägg..? En sån enkel sak.. Som bara inte går.. Inte ens om jag sliter mitt hår.. (Absolut inte då ..)
Och hur raderar jag foton som råkade bli flera då jag först inte trodde att de gick ut på blogsidan.. Och upprepade ..
Så jag får praktisera min livsfilosofi.. LÅT VARA.. Livet ska vara enkelt.. Om det blir krångligt så släpp.. Och låt vara..
Kanske ligger min artikel ute redan.. Fast jag inte ser den.. Med rubriken ”Bättre gå på hal is och ha det glatt.. Än att gå i lera och sörja” ..
Idag har det redan regnat, varit solsken och nu snöar det.. Livet ju!!
Mor, jag ”ringer” dig.. Genom den astrala linjen.. Tror du har det bra nu.. Hälsa Söstra mi 🎆💞

Vinterbilder från Småland

Nymånenyfiken

Årets 1a nymåne.. Jag har inte nigit för den men stått och beundrat den och tänkt att ännu en nystart har börjar växa fram.. Min kropp protesterar men mitt Mind säger Ja.. Min kropp vill tröstäta och lata sig.. Jag lockar den med att köpa nya skidor, stavar och pjäxor och släpar ut den på vita vidder.. Då vaknar den till och det lilla barnet som halkade fram på gamla träskidor med råttfällebindningar och blöta Lovikavantar jublar och mindes alla varv det tog sig runt för att få sin utmärkelse: Snöflingan❄️ Armar och ben minns och börjar samarbeta som om det inte alls har gått 20 år sen sist.. SkidLycka!! KroppsLycka i varje cell.. Staka på.. Glida.. Kämpa på uppför… Böja knäna nerför.. Och allting är vitt vitt vitt och Vaaackert! Så rent! Nystart.. Nytt År.. Förändring!!

Jag knixar till en nigning .. Ej längre en liten flicka men fortfarande nyfiken på livet.. Och tillräckligt rebellisk att säga upp mig från jobbet som gnisslar och suger.. Jag säger till mig själv: Jag duger..bättre till annat än att låta mig dräneras av en arbetsplats där egoism och lättja råder före arbetsglädje och samarbete! Jag är tillräckligt erfaren att veta när det är dags att gå och stänga dörren.. För att en annan ska öppnas. Jag stakar mig ut på nya vidder.. Nya spår!