Hjärta och Smärta

I söndagskvällens sena timme.. Sängliggande ser jag tillbaks på helgens känsloladdade dagar..
Tacksam för varje upplevelse som serverats som ett smörgåsbord av diverse smaker..sött, surt, salt, bittert eller beskt.. bitterljuvt..hm vad kommer det uttrycket ifrån?
Nåväl, redan fredagen bjöd på både tårar och glädje då jag passade på att tacka mina barn på skolan för att jag fått lära känna dessa kreativa, härliga 6-åringar men nu valt att sluta ifrån..
Glädjen i att få varma kramar och kärlek men också sorg att inte få dela deras dagar mer..
Jag delade ut varsin medalj till dem (gjorde 27 guldmedaljer) med en 1a och stjärnor på..”Ni är bäst, ni är alla strålande stjärnor och nr 1, kom ihåg det” präntade jag in i varje barn.
Så med kluvna känslor lämnar jag min arbetsplats men det var också fint att känna att jag kommer att vara saknad, och att sakna.. Att veta att jag berört och låtit mig beröras..
En ganska trött och sliten kropp lämnade arbetsplatsen i fredags även om jag inom mig kände en tillfredsställde över väl utfört arbete..
Men ryggvärken hade tilltagit och jag var sned..hela vänstra benet från höften till foten kändes helt i obalans..från djävulsk hälsporre, muskelbristning i vaden (hände för länge sen men vaden ser lite förtvinad ut) skadad muskel/sena i vänster lår upp mot skinkan (gammal skada efter fall på blött berg men kan vara orsaken till min sneda höft?) och ett möjligt diskbråck?
Men denna ständiga värk..det är intressant hur vi relaterar till värk. Jag uppfattar mig som ganska smärttålig.. Jag nästan ignorerar och kör på för kroppen SKA framåt oavsett hur den mår. Nu har min kropp verkligen satt upp tydliga hinder eller blinkande rödljuslampor och fortfarande linkar jag på..och hoppas den ska sluta bråka, konstla…
Men när fötterna så tydligt visar att den inte vill bära upp kroppen tvingas jag börja lyssna, försöka hitta lösningar på hur jag ska ta mig framåt, för jag kan ju inte bara stanna upp helt..ge upp..eller kan jag?
Lördagen inviterades jag till att delta på ett danspass, ”Bara Dansa”, av en vän. Jag hade googlat lite om hälsporre och läst att tejpa hälen kan underlätta problemet. Så jag köpte en rulle idrottstejp och tejpade ett stöd runt hälen på rent måfå.
Jag hade längtat efter att dansa så länge men undrade verkligen hur jag skulle kunna orka med min skadade högerfot (efter felläkt fraktur ca 1,5 år sen) och så den ömma hälen och sneda värkande ryggen..
Men kroppen jublade över att jag släpat den till ett halvmörkt rum fullspäckat av dansanta människor.
Jag hittade ett eget hörn att ge mig hän dansen, kroppen var med på noterna omedelbart..
Mjukt började jag massera med gungande svängande höfter och benen som mötte upp i rytmen som ökade alltmer..energin likaså som cirkulerade runt i kroppen som sockerdrickabubblor och jag utstötte små lustfyllda tjut!
Efter en timmes högt pulserande tempo var min kropp varm och vibrerande och alla lade sig ner för en stunds meditation på madrasser..
Då kom tårar av både sorg och glädje.. Sorgen för att dansen har varit så avsaknad men glädjen för att ha återknutit och ”hittat hem” igen.
Jag passade på att tacka min kropp och stretchade ut höft och lår ytterligare nu när den var uppvärmd.
Kroppen kändes nu både lättare och rörligare, jag kände mig ”hög” och föryngrad.
Jag lovade mig själv att införa mer regelbundenhet av dans; FriGörAnde Dans…även om det kostar lite extra ur plånboken och restid in till stan. Det är värt varje krona och minut!
Dans är healing!

Annonser

Dörren på glänt..

”Vad tråkigt att du ska sluta..”Jag hörde att du ska sluta..” Vi kommer sakna dig.. ”Du är viktig för barnen” ..
Nu vet föräldrar och barnen på min arbetsplats att jag sagt upp mig och jag har angett ett officiell version om varför jag väljer att gå..skrev ett fint och sakligt mail. ”Jag har så lång restid” (sant) ”Jag vill jobba närmre mitt och få mer tid till mitt skapande” (också sant)
Men den sanna versionen är att jag sagt upp mig i protest mot en arbetsplats som är för tungrodd och arbetsglädjen har sinat..inspirationen uteblir..
Visserligen boostas jag var dag av elever från tidigare kullar när jag går över skolgården till min förskoleklass.. ”Kaaarin” ekar det och utsträckta armar närmar sig i snabb takt..jag bombarderas av kramar från de förra årens klasser. Jag envisas med att säga Hej och namnet på varje barn.. Ingen ska känna sig glömd!
Det är TVÅ förskoleklasser där jag arbetar, två avd under samma tak. 55 barn att lära känns varje år, 55 namn och underbara personligheter!
Jag har haft sömnlösa nätter för att försöka finna ut hur vi ska få dagarna att fungera mer smidigt och finnas till mer för barnen..
Eftermiddagarna, min fritidstid med barnen, blir oftast barnpassning långa stunder då personal försvinner, slutar tidigt (alltför tidigt), planerar (planering är viktigt men måste de ske när kollegor ska ha rast och vi behövs för barnen).. ?
Det går att effektivisera, strukturera, självdisciplinera ..så att dagen flyter på bättre.. Men då behöver alla se dilemmat att barnen kommer i kläm och den personalen som blir ensam med barnen dräneras och känner sig otillräcklig..till slut bräcklig..
Du hinner inte se de små fina lekarna bakom hörnet, kojan som byggs bakom berget.. Du har fullt upp med att reda ut konflikter, trösta, hjälpa..
Och ditt leende blir mer och mer skevt. ..
Jag märkte att trots att jag lämnat in avskedsansökan skriftligt och fått tillbaka den påskriven så vill jag lämna dörren på glänt.. Jag hyser ett hopp att förändringen kan ske. Att samarbetet och kommunikationen kan växa och bli rak och tydlig. Den vaga handlingskraften svänger och vi rensar ut det gamla skräpet och dammar ur de överfyllda förråden..
Men plötsligt insåg jag att jag aldrig kan återvända även om min kollega djupt beklagar att jag försvinner. Hen hade sett fram emot att arbeta med mig i höst..
Nej, tecknen är många nu, framförallt min kropp har signalerat men jag har inte lyssnat..inte ens när jag bröt foten på min arbetsplats…
Så nu stänger jag dörren och lämnar den inte ens på glänt.. Jag känner mig som Julie Andrews (det gör jag ofta i mitt arbete med barnen) när hon på vingliga ben ska öppna den stora tunga grinden in till Kapten von Trapps hus..
Jag ska öppna en grind.. Men vet ännu inte vart den leder..
Först ska jag stänga en dörr.. Det blir inte lätt..jag känner stort ansvar för min arbetsplats..för mina barn.. Men jag gör det ändå, skulle Skorpan Lejonhjärta säga.. ”Annars är jag bara en liten lort”

IMG_2308

IMG_2307