I Forsythians tid

Ännu en tågfärd ner mot Småland i Arla morgonstund till en väntande gammal far.. Vi har nu kommit till mitten av april och det var dags att urnsätta mor som hade somnat in två dagar efter julafton.. 

Sista biten färdades jag med rälsbuss och mitt småländska blod vallar lite extra när jag närmar mig hemtrakten.. 

Jag drog min lilla resväska på hjul och rundade hörnet till hyreslängorna i tegel där gamle far nu bor ensam längst bort på gården, i hörnlägenheten på fyra rum och balkong ut mot gården på första våningen. 

Jag möttes av glada gula häckar som kantade husen hela vägen bort mot pappas. Mitt hjärta fylldes av glädje av detta lysande blommiga i överflöd och jag nöp spontant av några grenar och gick och ringde på hos pappa… 

Någon timme senare stod jag med mina båda storebröder och gamle far under en himmel som hade bestämt sig för att hålla uppe med regn ..t o m kasta lite sol över den gamle blinde mannen som stod och höll en vacker enkel träurna i famnen fylld med sin hustrus aska. 

Jag kände mig så rörd av att se mina båda gråhåriga, för dagen uppklädda, bröder tagna av stundens allvar..men också det vackra i att åtbörda mor till jorden endast några meter från stenröset där vår syster Anna ligger urnsatt med minnessten och namn ingraverat. 1958-2008…hon blev femtio fyllda och gick också vid jul, några dagar innan julafton. 

Mor blev 83..de sista åren tyngda av sorg att fått se sin äldsta dotter kämpa mot cancern i sex år och slutligen underkasta sig och ge upp. Mor gav upp fort när hon fick sitt cancerbesked.. Kanske hade hon anat och var redo.. Märkligt nog inföll begravningen på samma dag som Annas, sju år senare, 16 januari. 

Men nu var det dags för själva urnsättningen. Mina bröder stod med varsin röd ros, jag med gula forsythiakvistar i handen och far med urnan och solen i ansiktet. Han stämde upp med ”Härlig är jorden” och vi föll in i sången tagna av orden.. ”går vi till paradis med sång.. 

Vi turades om att hålla mamma en sista gång i urnan och säga några vackra spontana ord medan tysta tårar trillade.. ”Mor, du hade alltid tid för oss.. Yngre brodern har alltid haft talets gåva..han uttryckte det där enkla  fina som var mor.. Hennes omsorg om oss.. Så ringde klockorna och äldste brodern sänkte ner mor i det grävda hålet täckt med vacker duk. Vi lade rosorna och de gula blommorna över tillsammans med våra kärlekstårar.. Tack mor, vila i frid.. Till jord skall du åter … 

Väl hemma i lägenheten igen öppnade sig himlen utanför och hagel öste ner och vinden ristade i den stadigt växande Forsythiahäcken.. Jag insåg plötsligt att jag aldrig hade sett den blomma förut.. Jag åkte alltid ner över jul till mor och far samt under semestern senare efter midsommar. Då blommade ej häcken längre utan var grön liksom träden på gården.. 

Det gjorde mig ont att jag inte hade åkt ner oftare nu när mor lämnat jordelivet.. Jag prioriterade resorna upp till Umeå och barnbarnen, vilket mor såväl förstod och stödde. Likväl fanns det en sorg i detta att jag hade missat denna mellantid mellan jul och sommar och aldrig sett häcken som förgyllde och ramade in hela gården. 

Samtidigt kände jag mors närvaro och log inombords för jag såg med glädje och kärlek vad hon hade sett varje vår..oändligt gula glada Forsythior som hälsade henne välkommen var gång hon gick ut på balkongen eller skulle ut på en promenad. Tack gyllene häcken för att du fanns där för mor och lyste upp med tusen och åter tusen solar.. Tröst och tillit 🙏☀️💛