Ikväll var jag och en väninna på Sergel-
biografen och såg en film jag länge tänkt se; Kvinna i guld. Det var en stark och välspelad film med Helen Mirren som alltid lika suveränt tolkade rollens huvudfigur, en judinna som fick fly till USA under nazismens förföljelser. 68 år senare lyckas hon, efter lång kamp med en ung advokat (också rötter i Österike tillika jude) som kämpar för hennes rätt, få tillbaks den konst som nazisterna beslagtog i deras hem. Fokus i filmen ligger på det poträtt av hennes moster Adele (så hette min kära mormor) som kallas ”Kvinna i guld), en välkänd tavla som värderas till åtskilliga miljoner. (Konstnär: Gustav Klimt)
Efter filmen satt min väninna och jag kvar en stund i biosalongen, djupt berörda.. Filmen hade spelat på våra egna rötters strängar, så som filmer ofta gör och den här var dessutom sann. Både min väninna och jag har för en kort tid sen mist våra mödrar. Agneta har fått ta hand om och tömma och sälja sin mors hus i Hälsingland som var henne kärt.. Minnen som levde i huset tillsammans med ägodelar som möbler och konst.. En smärtsam process att göra när man är i sorg och mycket annat som går i klinch samtidigt.. Vi har ofta bollat om sorgeprocessen efter våra mödrar och det praktiska som följer och ska tas om hand…om syskonrivalitet och tvister som uppstår när man borde samarbeta och stötta varann..
I filmen finns en stark scen när den unga kvinnan just ska fly landet och går och tar farväl av sina föräldrar, väl medveten om att det är sista gången hon ser dem i livet.. De uttalar en sista önskan: ”minns oss”
Agneta och jag vandrade ut från biografen i armkrok och fortsätter bolla de känslor som filmen har väckt! ”Jag åker ner till Småland i helgen för begravning av min farbror Jonas”, säger jag och så började jag berätta om tvillingbröderna.. Hur nära de alltid stått varann, båda f d lärare och änkemän sen ganska nyligen.. Om minnen och starka band.. Och då gick steget vidare till deras far som var född i USA, släkten Swanström utvandrade från Höganäs på 1800-talet men farfar återvände, då utbildad marinofficer. Han lämnade dock det livet för ett annat kall och utbildade sig konstnär, genom Otte Skölds målarskola. Han mötte min vackra farmor Anny i Stockholm som dansade balett och hade enligt farfar de vackraste benen.. Farmor hade även en otroligt vacker sångröst.. Inte konstigt att jag älskar att DANSA, MÅLA och SJUNGA! Jag berättade för min väninna om alla de tavlor (vackra poträtt bl a då min farfar främst var porträtt-målare) som finns i de båda tvillingbrödernas hem. Sen, som ett rinnande vatten, berättar jag ännu en sak som jag inte sagt till många, men Agneta är lika öppen och känslig som jag och andlighet och reinkarnationstanken är något som vi båda delar. Jag har alltid känt starka band med min älskade farmor och brevväxlade med min henne när jag gick på gymnasiet och hon vistades på Ryhov i Jönköping mestadels med ett alltmer svagt psyke efter farfars bortgång -48. Hon skrev ner många minnen som hon delade med mig och ibland titulerade hon mig ”Min kära” som om jag vore hennes man och jag tänkte att hon är förvirrad av mediciner. Flera år efter farmors bortgång köpte jag som ung mor tillbaka farmor och farfars hus. Jag var själv i en fas där livet gungade och jag tog kontakt med ett medium som jag fick tips om. Kvinnan, som jag ringt upp, börjar berätta om mig fast jag inte sagt ett ord om mig själv och säger bl a att jag är riktigt vacker trots att jag klippt av mig allt hår. Jag höll på att tappa telefonen för mycket riktigt hade jag rakat av mig allt hår i ett anfall av livsångest. Hon fortsätter med att att hon ser min farfar stå framåtböjd över sitt staffli och har ont magen..(han dog av kräfta i magen, som man sa om cancer på den tiden) ..men nu mår han bättre, fortsätter mediet men tillägger i nästa stund; ”Nej, men nu ser jag! Ni är ju en och samma person! Då gick det som en stöt genom mig och jag visste att det hon sa var sant!! Jag hade alltid intresserat mig för farfars saker, speciellt hans gamla målarprylar och tittat på alla foton kring honom och hans släkt och stått min farmor säskilt nära! Än idag har jag lite kvar av farfars kritor och den höga stolen han brukade sitta på vid staffliet..
Så rullades en historia ur en film över till en annan icke filmad historia… Men ibland känns det som man är med i en film.. Helt verklig med alla ingredienser ur livet; kärlek, skilsmässor.. Möten och minnen som växer fram allteftersom livets dagbok präntas ner.. Så förunderligt livet är och hur det kan knytas samman… Minnen är viktiga och dåtiden bärs fram av nuet… Hur gärna vi än vill leva och skapa en framtid och vara i nuet så lever minnena kvar.. I ett litet foto, i ett stycke tyg eller i cellminnet av en smekning …
Blogg 