En sann Julsaga

Det hände sig vid den tiden när julen stod för dörren och snön låg vit på taken likväl på  vägarna .. gnistrande vita och hala..

Min dotter Emma, sambo Rickard och sonen Albin hade lånat en bil av Range Rovermodell av Rickards föräldrar för att åka stadigt ända från Umeå till Småland för att fira julen med nära och kära. Med i sällskapet förutom alla julklappar, julmat och övrig packning är Albins hund Shaula, blandras av Schäfer, Border, Tervurens och Golden Retreiver.

Jag satt hemma i lägenheten i Stockholm och hade precis sagt de sedvanliga orden ”Kör försiktigt” till Emma och resenärerna när gamla mor ringer. Hon oroade sig för de unga som ska köra långt men jag lugnade och sa att jag skickat mina skyddsänglar! Hon såg i alla fall fram emot att vi skulle samlas även denna jul.

Jag packade och förberedde för min tågresa med min hund Lova som resekamrat. Hon var en fantastisk  medresenär och vi for ofta iväg, än upp till Umeå, än ner till Vetlanda och hon var alltid lika resglad. Det hade inte gått lång stund förrän telefonen ringde. Jag hör min dotter säga ”Bli inte rädd nu mamma, men vi har kört av vägen”!!!                     Jag frågar med en klump i magen: ”Barnet Emma?” Hon svarar lugnt ”barnet mår bra, jag har känt hur det sparkar”.. Sen tillägger hon med oro i rösten ”Men mamma, Shaula tog sig ut genom en trasig ruta och har försvunnit”!

Emma berättar att de inte kört så långt förrän de överraskas av blixthalka och får sladd mellan ett mitträcke och viltstängslet. Hon kämpar men är maktlös bakom ratten och bilen kränger över 16 meter innan de voltar ner av vägen i diket mot viltstängslet och landar på tak. Shaula lyckas ta sig ut genom en kraschad ruta och ingen såg vart hon försvann.

Rickard var mest illa däran men hade som genom ett under klarat sig undan med skrapsår, en stukad hand och hjärnskakning. Han hade suttit på passagerarsätet fram och fått taket nerryckt över sig. Sonen Albin hade också fått lite skärsår men mådde efter omständigheter bra men oroades sig enormt över sin hund. Alla var lite i chock men glada att de hade överlevt. Det visade sig vara flera som som sladdade av vägen på denna farliga sträcka av blixthalka och några hade omkommit.

Förbipasserande stannade och hjälpte till och ambulans tillkallades. Någon såg Emma stå och hålla om sin runda mage och frågade om hon var gravid. De fick hjälp att packa ihop halvtrasiga julklappar och packning som låg huller om buller i bilen.

Mitt hjärta värkte för den stackars hunden och jag tände ljus och bad till alla skyddsänglar jag kunde komma på. Jag ringde gamla mor som var klok och förstående när jag nu sa att jag ändrar om mina planer och försöker ta mig upp till mina barn och hjälpa och stötta dem. Rickards föräldrar var vid tillfället i Gambia. Dock var en smashad bil inget att gräma sig över utan de kände endast tacksamhet att alla överlevt. Men oron för den stackars hunden malde i oss alla.

Jag ringde svärdottern Marika som var kvar i Umeå för att arbeta över julen. Hon berättade snyftande att hon just fått veta av polisen att någon hade kört på en lösdrivande svart hund vid E4an men den hade försvunnit in i skogen. Hon bad mig ringa till min mediala vän som hade hjälpt oss förut då Albins katt hade sprungit bort.

Min mediala vän kunde nås trots att det var mitt upp i julstök och hon sa att hon kunde se hunden haltande springa runt i cirklar lite omtöcknad och förvirrad. ”Hon har ont i vänster bakben,” berättar kvinnan och fortsätter ”det är viktigt att ni skickar henne ljusa och goda tankar så att hon kan fokusera på er och lugna sig.” Jag frågade om hon kunde se vilken sida av vägen Shaula befann sig på och hon kunde se att hunden var på samma sida som bilen hade kört av. Jag tackade och ringde tillbaks till svärdottern som hade ordnat med bilskjuts och vänner som skulle leta.

Det var svårt för alla som var involverade i denna älskade hund. Jag hade ordnat så jag kunde åka upp till Umeå med min särbo som skulle upp till Östersund för att fira jul och erbjöd sig skjutsa mig den långa omvägen. Men sova var otänkbart, jag kunde och vågade inte släppa tankarna på Shaula ensam och skadad därute i skogarna.. Fullmånen lyste kraftigt in på oss och vi låg båda och vred oss. ”Vi åker” sa min särbo plötsligt och Mitt i natten packar vi och ger oss av.

Jag skickar ideligen healing och lugna tankar av ljus och kärlek till Shaula och Lova slickar tröstande min hand från baksätet. Då ringer svärdottern och berättar med glad stämma att en dam har ringt och berättat att det kommit en svart hund och uppvaktat deras hanhund när de är ute och går. Shaula är nämligen på löpen, och trots bilkvaddning och påkörning och skador så har hon ändå i huvudet att hon ska para sig. Men hon har sin svarta trosgördel på sig så det är inte helt lätt.

Vilken glädje, vilken lättnad! Och miraklet att hunden har tagit sig ur den voltade bilen, irrat iväg och blivit påkörd och in i skogen och hittat fram till en gård med en hanhund. Vilken fantastisk bedrift!!  Och det märkliga är att bara en kort bit därifrån slutade min svärdotter och hennes vänner att leta mitt i natten, trötta och uppgivna.

Prisa änglarna, utropade jag när vi kom fram i gryningen till Umeå.  Jag tackade alla inblandade för att denna sanna julsaga fick ett så lyckligt slut samt min särbo som kört omvägen över Umeå och nu skall fara vidare mot Östersund.

Jag kliver in  i sonens lägenhet till lite kantstötta men lyckliga ungdomar som överlevt en riskabel halkolycka. Lova och Shaula hälsar förtjust på varann, Shaula lite trött och medtagen men så nöjd att vara hemma igen! Vi kramar alla om varann och tårar rinner i glädjen att alla är vid liv.

Julsagan slutar dock inte där utan nästa under sker. På något sätt är ju alla inställda på att fira jul i Småland. Det är dan före julafton men Emma lyckas trolla fram och pussla ihop buss och tågbiljetter så på något märkligt sätt tar vi oss ner med alla julklappar. Sonen väljer att stanna kvar i Norrland och julmysa med älskade hunden och sambon.

Gamla mor får till sist fira jul med väntad skara långväga gäster. Min kära syster utropar ett glädjande ”Då blir det jul i alla fall” när hon får veta att vi kommer. Att det är vår sista jul med Anna som kämpat med cancer i många år visste vi inte då. Vi samlas och gläds och förundras över livet och tackar det!

Till historien hör att även jag voltade en bil och lade den på tak när  jag väntade mitt första barn.. Men det är en annan historia!

Annonser