Vi har gått in i den sista av sommarens månad och vädrar höstens klarare luft, fuktigare med dagg och dimma som lägger sig vissa morgnar som ett täcke över moder Jord. Jag som alltid vaknat i ottan brukar då tassa ut med kameran i hopp att fånga en magisk bild, kanske ett vackert spindelväv med daggdroppar i och solens strålar som bryter igenom.
Numera tassar jag aldrig ensam.. min ständiga följeslagare Nova följer glatt i mattes fotspår. Tillsammans delar vi äventyret att utforska naturen.. vi luktar och synar och iakttar nyfiket.. känner, hör och upplever med alla våra sinnen vakna!
Jag har haft ett lååångt sommarlov av snart 4 månaders ljuvlig ledighet. Jag behövde det och Universum såg till att jag fick det. Nova behövde det också, behövde min ledighet alltså, att spendera tid tillsammans och bli en trygg hund i nya olika miljöer, att växa till sig. Nova fyller ett år i övermorgon och har jag har följt hennes utveckling från osäker men nyfiken till en alltmer kaxig lekfull och smart liten jycke men framförallt kärleksfull, rolig och tålig..
Hon har fått finna sig i diverse äventyr som att trampa dressin på Dellenbanan eller paddla kajak på havets vågor och sova i tält eller hängmatta, men bara hon får vara nära matte så finner hon sig i det mesta. Fortfarande har hon lite svårt att ta kontakt med andra hundar och människor, hon är helst med matte.. så är det bara!
I morgon börjar jag arbeta igen och känner mig redo att gå in i den fasen igen efter att jag sade upp mig i våras, dels för Novas skull och ge henne den omsorg hon behövde, dels för att landa och läka upplevelserna efter ännu en arbetsplats med tudelade känslor av vuxenmobbning och avvikelser som jag inte kommer gå in mer på då jag stängt den dörren.
Nu öppnar jag ännu en okänd dörr i en för mig ny arbetsmiljö som i kombination av kort resväg, bra schema och flexibla uppdrag med förhoppning att det kommer ge en känsla av tillfredställelse. De dagar då mina arbetspass blir längre har jag ordnat så en trevlig hundvan granne rastar Nova.
Nu till rubriken; Jag, en JordKulla!
När jag använder ord som vuxenmobbning och avvikelser., alltså känslor av utanförskap och att inte höra till vet jag att även om mycket av samhället präglas av oskrivna normer och outtalade ”regler” på arbetsplatser så handlar det ju också om mig själv.. hur jag agerar och reagerar.. hur jag väljer att känna och uppleva i mötet med kollegor och andra människor.. Men jag känner sällan tillhörighet, känner mig annorlunda.. alltefter som åren går förstärks den känslan alltmer och jag drar mig undan allt mer.. och ensamhetskänslan växer samtidigt som jag uppskattar den. För jag är hellre ensam än med människor som jag inte känner mig bekväm med. Min oerhörda känslighet med antennerna ute gör att jag inte orkar vara bland människor om jag känner disharmoni.
Däremot med barn känner jag att jag kan vara mig själv.. de har inte dessa förutfattade meningar eller masker.. de är ännu öppna och raka och lekfulla!
Denna öppenhet och rakhet jag själv innehar har ofta legat mig i fatet på arbetsplatser, ibland uppskattats.. jag får alltid fina omdömen och vitsord av mina chefer, men jag lämnar alltid en arbetsplats med tudelade känslor och mindre och mindre tillit till vuxna.
Min egen ”vuxenhet” kan ju förstås ifrågasättas men om vuxenhet innefattar härskarregler och prat bakom ryggen vill jag inte vara med. Kanske är det ren otur att inte finna arbetsplatser där min kreativitet och framåt energi inte tillvaratas eller uppskattas och rent av väcker avund eller mindervärdeskomplex.. Men nog om det nu..
Nu till ett av mina stora intressen; att titta på filmer eller läsa böcker! Det vidgar min upplevelse av livet även om det kan verka som en vardagsflykt.. men det speglar och knyter an så många strängar i mig och jag lär mig alltid något om livet och om mig själv. Jag har läst många böcker denna sommar, ofta i en hängmatta nånstans intill vatten eller liggande på klippor eller badstrand med Nova nära mig.. hon gillar också dessa vilopauser. Flera mustiga välskrivna deckare, de hör sommaren till, och har tagit mig till platser som Gotland Västkusten eller England.. men den bok som gjorde starkast intryck var ”Min fantastiska väninna”, en ny bästsäljare skriven av någon under pseudonym. Den utspelas i ett fattigt råbarkat Neapel och speglar uppväxten och vänskapen mellan två unga kvinnor på ett sätt som berörde mig mycket och jag sögs ofrivilligt tillbaks till min egen barndom. Gång på gång dök sekvenser och minnet ur mitt förflutna i det lilla industrisamhället Kvillsfors intill Emån i Småland, där jag växte upp. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det, men spar det till nästa blogginlägg.. finns så mycket att hämta upp där.. både sårbart och rikt!
Men det som också påverkat mig starkt de senaste dagarna är en nyutkommen film på Netflix; Anne with an E. Den bygger på boken ”Anne på Grönkulla” av Lucy Maud Montgomery som några av mina klasskamrater plöjde igenom när vi började läsa böcker på allvar i femte/sjätte klass. De var såå tagna av denna rödhåriga barnhemsflicka och hennes öde. Den kom senare ut som tv-serie men jag har ingen större minne av att jag lyckades ta denna Anne till mig varken i bokserien eller tv-serien.
Men såå.. råkar jag börja titta på den nya filmatiseringen och förstod inte genast att det handlade om Anne på Grönkulla, men den grep mig direkt, d v s karaktärerna och personligheterna i filmserien är så starka och gripande!!
Och jag blev så full i skratt blandat med empati och rörelse när denna taniga förunderliga Anne kliver rakt in i mitt hjärta liksom hon gör hos det strävsamma syskonparet som får henne till sig av misstag. Jag såg så många liknelser med mig själv! Hennes mångfaldigade uttryck för naturen, hennes seende och upplevelser av det så oerhört vackra i en blommande körsbärsträd i sin vita prakt likt ett heligt tempel eller en spegelblank sjö som ser ut att innehålla tusen hemligheter utan att avslöja en enda, då inte ens en krusning på ytan syns.
Hennes hängivelse inför den gamla märren som ödmjukt drar vagnen hon hämtas i, som inte ens har fått en namn av sina enkla ägare men Anne döper henne genast till Belle för vackrare häst har hon aldrig skådat!
Jag leer stort samtidigt som ögonen fuktas, för likheten mellan den fräkniga rödhåriga flickan och mig är inte utseendet men dramatiken, känslosamheten och behovet av att tillkännage och uttrycka det! Hennes förmåga att fantisera sig till riken där hon är prinsessan Cordelia och dansar insvept i ett virkat överkast som får bli hennes vackra brudslöja.. den flickan har aldrig vuxit ur mig eller behovet att skapa flärd i en annars grå mugglarvärld.. Hon finns och lever alltjämt i mig och blir så glad när hon får komma fram och leka och skina! Världen är alltför tung och allvarlig och fylld av så mycket plikter och måsten..
att vi behöver unna oss sätta guldkant på tillvaron ibland och njuta smaker som livet erbjuder av röda dignande hallon eller blå lockande blåbär som ropar ”plocka mig..smaka mig”… Att duka med vackraste porslinet och plocka in lite sommarblommor även om det spöregnar ute och middagen består av enkel linssoppa! Sån är Anne och sån är jag, hon från Grönkulla och jag är en JordKulla!
Blogg 