Stora känselspröt

 

Fler och fler träder fram och berättar om sin högkänslighet.. s k HSP High Sensitive Personality. Även jag vill berätta om hur det är.. att leva med känselspröten som långa sensitiva tentakler som fångar in mer än jag kan ta hand om ibland.. hur jag försöker undvika det och balansera upp min vardag, som överkänslig.

Ända sen jag var liten kändes världen mig övermäktig och jag tvekade att födas till den.. innan jag ens lämnat min mors varma inbäddade mage tvekade jag.. Jag påbörjade värkarbetet/födelsen men tvekade ..gång på gång lurade jag in min mor att åka den långa vägen till Vetlanda BB från Karlstorp där min far och tre syskon väntade mig, födda -56, -57 och -58. Sen avtog värkarna men till slut blev det ändå dags och då kom jag med sån frenesi att mor som låg ensam i förlossningsrummet blev så rädd att hon skrek på hjälp! Hon trodde jag skulle fara ut och landa på golvet. ”Håll emot” skrek en barnmorska som förlöste en annan kvinna i rummet intill.. men det gick inte att hålla emot när jag väl bestämt mig.. redan då tog jag in andras känslor..stressen i min födelse med en mor som var skräckslagen att jag skulle skadas och jag vägrade andas när jag kom ut.. en barnmorska kom in och grabbade tag i mig och daskade min blå lilla lekamen tills jag gav upp ett skrik!!

Jag har otaliga minnen av upplevelser som barn av att vara överkänslig, speciellt djur väckte mina känslor extra mycket.. jag kände ju precis hur de kände och led med dem när de led. En gång sprang jag gråtande ner till affären där min mor arbetade i charken. Jag hade sett flera flugor ligga på rygg och sprattla, de kunde inte vända på sig. De låg i ett fönster i trappuppgången på den gamla skolan där min far arbetade. Jag kunde inte hjälpa dem.. ingen kunde och jag led med de små hjälplösa flugorna som låg och kämpade för sina liv..

Det var tufft att vara den lilla minstingen som var överkänslig.. mina storabröder retade mig.. jag sprang så ofta till min mor och beklagade att jag till slut fick höra att jag inte skulle bry mig..

Jag försökte lära mig att ”inte bry mig”.. att stänga av, men det var svårt.. jag sökte tröst hos taxen Mucki som vi växte upp med. Hon och jag förstod varann när världen var full med elaka barn eller oförstående dumma vuxna. En dag kom inte Mucki hem.. Far hade gått i skogen och hon hade sprungit iväg jagandes en hare.. Hela familjen gav sig ut att leta efter vår kära lilla familjemedlem.. Jag var sex år och minns det som igår. Vi gick till sågen där far hade sett henne sist. Där fanns ett fyrkantigt stort cementkar fullt med lut där man sänkte ned brädor. Kanten runt var endast någon decimeter hög och mor undrade vad det var för sten som låg i mitten. Far tog en bräda och petade på ”stenen”. Den hade päls.. det var vår lilla uppsvällda döda Mucki som drunknat direkt när hon fallit i under harjakten och fått i sig den starka lutvätskan. Jag var sex år och drömde länge mardrömmar efter den synen.. drömde att min mor och jag satt i en eka och plötsligt befann oss i ett lut-kar med höga cementkanter och sjönk och hur min mor försökte rädda mig men själv sjönk hon.. Jag vaknade ofta gråtandes och gick in och lade mig mellan mina föräldrar och sov. En ny tax kom till oss, tjocka Pamela, som en snäll kvinna gav oss när vi sörjde vår Mucki. Hon blev min nya tröst och vän. Men jag gick nästan var natt in och lade mig mellan mina föräldrar för att söka trygghet.. jag var sängvätare också och vaknade var och varannan natt i en blöt säng.. mina bröder retade mig för att jag sov hos mina föräldrar och var en ”KisseLisa”… Det var en svår utmaning att vara en liten överkänslig Kake-Lisa, som min älskade farmor kallade mig. Ett bättre ord än Kisse-Lisa.

Det har tagit mig många år att förstå min ”överkänslighet”.. den har varit både ett ok och även en gåva.. Att uppleva musik så starkt att hela kroppen vibrerar.. jag minns en gång när jag som yngre tonåring satt i fåtöljen i tv-rummet med transistorradion intill. Plötsligt hörde jag den ljuvaste musik strömma ut ur radion och jag ville krypa in i radion och bli ett med den. Upplevelsen var så stark av varje tonslinga som fyllde mitt inre. Jag tryckte mig intill radion för att ta in så mycket det gick.. musiken som spelades var Edvard Griegs ”Morgon”.. Den var så mäktig att jag nästan gick sönder.. det vackra var nästan för mycket.. Många år senare skulle jag sitta i min systers kök i Fröderyd och göra upp en lista med musik som skulle spelas på hennes begravning. Hon var i slutskedet av sin långa kamp med cancern och bad mig hjälpa henne att välja musik.. ”Morgon” av Grieg blev ett av valen, likaså ”Gabriellas sång” ur filmen ”Såsom i himmelen”.. jag kan aldrig lyssna till dem utan att gråta.. mitt hjärta snörps ihop av sorg och längtan eller pumpar mitt hjärta kärlek som en strid vårflod och tårar rinner över av känslor… ”Jag vill känna att jag levt mitt liv” sjunger Helena Sjöholm, och jag har fått KÄNNA KÄNNA… Känslor så starka att man tror bröstkorgen ska sprängas..

Märkligt, när jag sökte på Helena Sjöholm på Spotify så spelades låten Helena av Ted Gärdestad upp, ännu en låt med starka känslor och minnen om en tonårsKarinsom ofta var förvirrad i en värld som jag upplevde var splittrad och hård. Skolan, kamrater, vuxna., trängas ihop i en buss var morgon och kväll till högstadiet tre mil enkel väg Kvillsfors-Vetlanda.. till ett av Sveriges då största högstadium.. hur klarade man av det? Strategier utvecklades.. jag försökte förhärda mig, gömma mig bakom en mask, bakom böcker och ”passa in”.. ibland bli en clown, bli cool, ibland (rätt ofta) skolka, försöka få egentid, pausa.. Det som prinsessan Märta-Louse säger är så viktigt för oss överkänsliga., att ta en paus, samla ihop sig, andas i sin egen sfär, sortera intrycken..

Jag har aldrig riktigt orkat arbeta heltid, det blir för övermäktigt i kontakten med andra människor.. Olika arbetsplatser  avlöser varandra som på ett radband, ansikten av barn och kollegor passerar.. jag knyter lätt kontakt, barn söker upp mig, de känner min känslighet, de känner att jag förstår den, liksom djuren.. men de vuxna är ofta ett problem.. jag har fått lära mig skapa en viss distans och drar mig undan allt mer. Säger ofta upp mig.. avslutar, som en strategi när jag inte känner att jag passar in..

Naturen är min källa till återhämtning, den ger och jag ger tillbaka.. som ett naturligt flöde, en glädjekälla av skönhet och lugn energi.. av påfyllande frisk grönska d v s när jag inte tar in Moder Jords sårade energi av vad vi människor åsamkar henne av tanklöshet och girighet.. Naturen dömer inte..liksom djuren.. med dem kan jag vara Karin.. inte det känslomässiga missfoster som någon kallade mig en gång.. Jag är Karin, hon som KÄNNER.. så mycket mer. Och ord kan göra ondare än att bryta ett ben (vilket jag gjort flera gånger) men hellre gör än tar emot hårda ord.. kritik sårar djupt.. jag försöker skydda genom ett hårt skal, bättre fly än illa fläkta, eller gå i försvar.. tråkiga strategier.. Tänk om jag bara kunde stå kvar i min sårbarhet och bara säga ”Det här är jag”!! Känslig, mänsklig och inte så annorlunda.. för vi är många, många som KÄNNER och bryr oss, engagerar oss, involverar oss utan filter.. våra känslor sitter utanpå likväl som innanpå! Vi är H S P -High Sensitive Persons = Högsensitiva personer!! Vi är människor, som lever livet oerhört levande berikade med oerhört mycket KÄNSLOR!!

”Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till”.. Tack Kay Pollak och alla som visar vägen för ett samhälle där vi accepterar människor med ett stort känsloregister!!