Muskelminnet minns!

Jag är så fascinerad av hur minnesbanken triggas igång av när kroppen sätts igång i olika rörelsemönster. T ex häromdagen när det var en strålande solig dag, fortfarande lite kallt, och jag gav mig ut på en skidtur på sjön hemmavid. Snön har kommit sent i år och våren låter vänta på sig. Mina långfärdsskidor har stått och väntat ända fram till februari denna vinter och bara varit ute två gånger på ringa mängd snö.

Detta var alltså tredje gången i år som skidorna spändes på, och nu rejält med snö. Marssolen lockade ut flera att valla sina skidor och staka ut på isen som efter många kalls nätter är pålitligt tjock. Flera fiskare satt ute på isen och pimplade och jag har flera gånger gått och kollat tjockleken på isen i deras uppborrade hål. Första rundan ut på isen denna strålande lördag blev utan skidor men med hund, och kameran med! Nova plumsade på bra i för henne djup snö men även jag fick jobba med att ta mig fram i djupgående snö. En lite äldre man spårade sakta upp ett spår runt sjön, och tankarna gick till min gamle far som lämnade jordelivet förra julen efter en kraftig stroke. Jag mindes hans gamla rejäla träskidor som han använde att anlägga skidspår med. Det var tiden innan man körde upp spår med scooter eller hur de gör nuförtiden. Far hade ett par breda träskidor för spårläggning och även löparskidor som han sen flitigt drog varv efter varv med. Jag minns framförallt hans snygga skidanorak som knäpptes i grenen. Han var stilig min far, spänstig och med god fysik. Han försåg alla oss fyra barn med skidor och vår källare luktade konstant tjära och olika vallasorter, för fäste och glid, under vintersäsongen.

Medan minnen löpte iväg bakåt i barndomens spår löpte min hund framåt och gjorde snösnurren gång på gång. Det är hennes specialitet, ett uttryck av lycka att springa fritt och speciellt över öppna landskap som nu över snötäckt is. Piruetter på piruetter avlöser varann och ibland lyckas hon få fatt i sin egen svans. Själv kämpade jag på i snön medan mina fotoögon sökte vackra vintermotiv. Jag lyckades fånga en och annan bild på den lilla snurriga snö-yetin som for fram som ett yrväder.. men också några vackert droppande isdroppar från en bryggstuga som visade att marssolen började tina upp den frusna vintern. En liten för mig okänd fågel, kanske en rödhakehona, kvittrade vid bäcken och jag lyckades zooma in ett foto innan den flög vidare. Min far kunde namnen på många fåglar och en och annan lyckades han pränta in i mitt minne. Jag såg fler entusiastiska skidåkare som tog sig ner till isen för att ge sig ut och min hoppfullhet växte att det skulle bli ett bra spår att skida runt Malmsjön.

När vi återvänt från promenaden och både Nova och jag ätit lunch var det dags att leta fram skidor och pjäxor medan solen ännu värmde gott! Denna gång fick Nova och kamera stanna hemma! Jag iklädde mig lite mer skidanpassad dress och slängde upp skidor på axeln och stavparet i handen. Vinden var lite bitande i kinderna men solen fortfarande framme men på dalande nedgång över Malmsjö gård bort mot udden. Mina skidor är helt av plast, bara två år gamla och jag vallar aldrig.. ”det e bare å åk” som Ingemar Stenmark sa! Känslan att staka ut i spåret och bara glida fram medan hela kroppen får jobba är oslagbar! Att koordinera armar och ben i växlande rytm och få in rätta svikten i knäna och samarbetet i alla musklerna.. åtminstone får de muskler man har jobba på, inte minst armar. Nu är ju fördelen att åka på is att man slipper backar att kämpa upp för eller dratta på ändan nedför.. men själva rörelsen framåt i spåret är densamma med rytm och tempo kan varieras. Det är här som minnena väller fram.. jag är inte längre Karin, 57.. Jag är Karin 8,9.. 11, 12 år…som kajkar runt på mina brädlappar med lovikavantar och blossande kinder. Jag kämpar runt i spåren som far dragit fram på slingan vi kallade Kärlekstigen, bortanför fårhagarna intill dammen där Emån rann förbi. Vi åkte för att få vår Snöstjärna, en utmärkelse man erhöll efter olika många sträckor på 2,5 km spåret eller 5,0 km spåret som var en riktig utmaning på den tiden. Jag minns många backar, än upp eller ner.. backarna saxade jag mig uppför., och armar fick jobba. Nedför fick man böja knäna ordentligt och hoppas på det bästa.. ju mer man böjde desto närmre till marken om man skulle råka falla.. ”Lappkast” var ett uttryck för hur man vände om och åkte andra hållet genom att slänga över ena skidan åt motsatt håll och låta den andra följa efter..

Minnen visade mig inre bilder av hur jag deltog i skidtävlingar och var en fighter, en envis en.. som skulle vinna och stakade på så snoret rann.. ”Ur Spår” vrålade jag när jag låg i hasorna på framförvarande som jag tagit in på.. Jag minns när jag vann över min bästis IngMarie som var lika envis och seg som jag och hon ville inte kliva ur spår och låta mig vinna.. ”UR SPÅÅR”!! Vrålade jag och då vågade hon inte annat än kliva åt sidan och jag kunde triumferande staka mig i mål de 20 meterna kvar till mållinjen.. jag minns känslan ännu!!

Så mycket minnesfragment som väljer fram ur muskelminnet bara av att man upprepar en rörelse som kroppen minns sen långt tillbaka.. det är otroligt vilken förmåga minnet har.. och roligt att kunna färdas genom tid och plats.. snö som snö.. tid som tid.. på glid.. på skidor!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s