Vägen, inte målet!!

Ett gammalt taoistiskt talesätt låter ”Det är vägen, inte målet, som är meningen med livet”. Kom att tänka på det nu när jag sitter på Norrtåget upp mot Umeå. Jag och min följeslagare Nova har rest sedan kl 5 i morse.. Jag fick skjuts in till Stockholms Central av en god vän annars skulle jag åkt två olika bussträckor bara in till Centralen. Detta är sista och fjärde tåget på dagens resa där målet är Umeå. Och nog önskade jag att jag redan var framme vid målet och få träffa älskade barn och barnbarn. Det är tradition att mormor åker upp till höstlovet och busar till det lite extra med Halloween.

Men jag, liksom hunden Nova, har lärt oss att vara närvarande där vi är, på våra tågresor och njuta av resan. Vi kan ju inte mycket annat göra. Att fördriva tiden med att se en film på surfplattan fungerade inte då det visade nätverksfel när jag försökte.

Så fånga dagen, fånga ögonblicket.. titta ut genom tågfönstret och se första snön ligga som ett rent vitt täcke över Sveriges långsträckta landskap. Hämta en kopp te i cafevagnen och träffa på en god vän till min dotter och språka lite. Njuta teet och äta lite av det hembakade medhavda fiberrika knäckebrödet.. det är såna saker som håller oss i nuet..

Jag har lätt för att vara närvarande.. vara en iakttagare, en observatör tillika en upplevare. Registrera medpassagerare utan att bedöma. Men lika lätt har jag att resa i tanken, ofta in i det förflutna med minnen. Men det händer också att jag dagdrömmer och fantiserar om framtiden. Leker med tanken.. Det, har jag förstått, är en viktig process för att skapa den framtid vi önskar leva i, och är inte alls en verklighetsflykt.

Så att vara närvarande kan handla lika mycket om att vara närvarande i mindet och tankens värld, det viktiga är att du gör det till fullo. Verkligen vågar ta ut svängarna och vidga dina möjligheter att skapa en framtid.. för målet är ju att utvecklas hela tiden. Inte att vara nöjd.. att vara nöjd gör att du accepterar hur det är.. och då slutar vi skapa och förändra.

Betyder det att vi inte ska vara nöjda.. nja, jag menar att vi ska vara tillfreds i vår process, vara nyfikna och vakna och drivas av en vilja att uträtta små eller stora ting, var dag. Sen när vi går och lägger oss kan vi gott känna tillfredsställelsen av att ha uträttat sånt som får att känna oss förnöjda med vår insats. Lite så, tänker jag. Och det handlar inte om att uträtta storverk och slå på stora trumman, det kan vara små saker som i en annan människas ögon är stora och betydelsefulla. Att gå över till en granne och dela med sig av dagens svampskörd eller peppa en medborgare som står och väger inför ett beslut.

Jag fascineras av äldre människor som fortsätter utvecklas, som fortsätter att bry sig om sin fysik och viljan att kommunicera , bry sig om sina medmänniskor och fortsätter vara nyfikna och uppleva.. om det så bara handlar om att gå ut med grannens hund eller hjälpa till att klippa äppelträden. Jag hoppas att jag inte blir en åldrande människa som låter krämpor och kroppsliga utmaningar begränsa mitt leverne.

Målet är ju inte att bli gammal och dö.. även om vi vet att så kommer det bli.. vad sen begreppet gammal är.. och ålderns värdering i sig, är upp till var och en. En tjugoåring är gammal i en fyraårings ögon.. Min mor sa ofta, som en ursäkt på att hon inte orkade eller ville göra saker längre, att ”Vi börjar bli gamla”.. och syftade på far och sig själv. Hon sa det ofta och jag undrade ibland hur länge de skulle hålla på och bli gamla.. med ett leende förstås, för det är ju något vi börjar med från dag 1 vi föds.. att åldras..

Nu med stigande ålder och krämpor förstår jag min mor bättre, jag inser att jag själv trappar ner och anpassar efter dagsform, men jag har fortfarande en nyfikenhet på livet och viljan att uppleva. Jag kanske inte kommer ut på några längre resor men att trampa iväg på cykeln med ryggsäck o termos för att upptäcka en gammal stenbro från medeltiden är stort nog. För livet är lika vackert oavsett var du befinner dig om du har dina nyfikna upplevande ögon och sinnelag med dig. Och så länge jag har min kreativa drivkraft och skaparanda i behåll blir inte livet stillastående. Då skapar jag små världar i världen och enligt Martinus kosmologi, som bygger på en dansk författares världsbild, så finns flera världar samtidigt.

Jag har startat upp en dansgrupp igen. Ett tag tänkte jag den dumma tanken att upphöra med dans, eftersom den tilltagande smärtan och begränsningarna som följer av min artros i höger höft och knä utmanar mycket. Men vem är jag att sluta med skapande fri dans, när jag själv alltid sagt att ALLA kan dansa, om man så sitter i rullstol. Så jag döpte gruppen till ”Atros o flås” gruppen och startade en studiecirkel. Nu är vi ett skönt gäng på blandade åldrar av kvinnor och några män som har opererat både det ena och andra i kroppen och har proteser men inga protester.. för dansa ska vi! Utifrån den förmåga vi kan och har! Och i dansen skapar vi.. i tanken likväl som i kroppen.. vi skapar tillstånd av helande.. av kärlek och förlåtelse och tillåtelse!! Vi är dans! Vi är en grupp som vägrar sätta oss ner och säga att vi håller på att bli gamla, som om det skulle vara en ursäkt för att slippa röra på sig. Och vi har väldigt roligt!!

Jag undrar fortfarande då och då vad min mening på jorden är, om jag är på rätt plats, om jag gör det jag en gång klev ner på jorden för att göra. Men jag kan leende se tillbaka att jag har fått många människor att dansa, många människor att skapa.. och jag har inspirerat .. och det är gott!!

Nu är jag strax framme vid målet för denna tågresa och målet för denna dagens blogg.. inatt ska klockan vridas tillbaka och vintertiden är här igen.. ett halvår.. vi får se vad som händer på vägen dit.. Tiden har så många perspektiv och tolkningar. Jag kan ändå säga att dagens resa som började i tidig otta i Sörmland och strax slutar i Norrland många timmar senare.. har varit en behaglig och vacker resa.. Både invärtes som utvärtes!