Islossning, förlossning…
Uppvaknande, Vår-ande…
MARS 2019… du var mig en pärs… somliga dar.. hade glömt hur tuff denna månad kan vara.. när längtan efter våren är så stor och dagarna löser av varann i gråkyla.. när det känns som bakslag därför att februari bjöd på märkligt varma dagar.. och hoppet om tidig vår tändes.. Sen visade sig Mars från sin vintriga sida igen och sa som mången vår förut: Vänta, ha tålamod, låt naturen komma ifatt, förbereda och i sin egen takt knoppa och slå ut!
När vårdagjämning äntligen kom 20 mars kändes det verkligen som vi gick från vinter till vår, som att vända blad i en bok. Vårvinden var ljum och sa: Nu är jag här! Nu har jag kommit för att stanna! Koltrasten fyllde i med sina vackra morgon och kvällsserenader att ”nu är det på riktigt” Lika stor lycka varje vår att höra trasten sitta i en talltopp och fylla gryningen och kvällningen med sin melodiösa slinga.
När min längtan blev för stor, och min värkande höft inte orkade gå ut i grårusket tog jag fram kameran och lekte inomhus..som terapi.. kreativ terapi.. för att lätta upp de grå dagarna. Jag fotade mitt nakna ansikte nedbäddat i skumbad.. mixade dem med några naturbilder jag ändå tagit mig ut och fångat; istappar, vårforsar, fullmånen.. (mars bjöd på två fullmånar och den senare inföll strax efter vårdagjämning och var en superfullmåne)
Min s k foto-terapi, att leka med bilder, mixa naturen och mig själv, får mig att glömma utmaningar som vardagen ger i mitt arbete där jag ofta möter fyrkantiga ramar och outtalade som uttalade normer för vad som gäller i kommunen. Jag arbetar som boendestödjare och det blir ibland motsägelsefullt och en balansakt hur mycket eller hur litet man ska göra. Jag blev kallad till möte med myndigheter med chefer, facket och HR.. jag fick stöd av facket och jag stod på mig och gick därifrån med rak rygg. Men med en stor besvikelse och noll tillit till de som sitter på stolarna och rycker i trådarna. Och ibland rycker de inte alls.. de tittar bort och håller varann om ryggen.. och trådarna hänger lösa.. och de som är kopplade till trådarna som vi håller i faller som marionettdockor till marken. Och där står jag och vill vara en som stöder, lyfta och pusha framåt men nää.. inte vara för engagerad.. inte ta initiativ och driva framåt.. hålla sig på mattan och be om lov och få Nej, så gör vi inte.. Nej, det står inte i beslutet att vi ska göra så.. och ändå står inget klart.. allt är luddigt och svårtolkat..
Det är då jag går ut i naturen, för den har inga konstiga koder, den är rak, kan vara rå men tydlig.. och omfamnande.. Den står för vad den är.. en kraft.. i ständig process.. och om du inte kan vara flexibel och följa den i sin process blir det tufft!
Nu verkar det som om min höft som jag fått röntgad för ett halvår sen och beskedet Cox artros, blivit så pass sliten, trots försök att bygga upp med träning under sjukgymnast inrådan, och det är dags att sakta ned och invänta operation av ny höftled. Det innebär att jag får gå denna vår till mötes i ett lugnt tempo och ha tålamod med min höft och hopp till att en ortoped säger ja denna gång. Och backa från mitt arbete och bli sjukskriven en tid.. Värken när jag böjt mig och ska räta upp mig till stående är obeskrivlig. Jag vrålar högt ibland eller biter ihop så tänder gnisslar innan den hamnar i rätt läge igen så att jag kan stå på benet och röra mig.. hitta sovställning är också en utmaning.
Jag fortsätter gå ut i naturen.. lär mig hur jag anpassar min värk och svårighet att gå uppför på ojämn terräng genom att ta det sakta och låta kroppen visa. Och lyckan att komma ut och se grön mossa och rinnande vårbäckar övervinner smärtan och uppväger allt!
Mars Mars måne.. du lurar ingen.. du dök upp med ditt stora nakna runda jag och sken rakt in i våra frusna hjärtan.. där gammal smärta låg inbäddad.. du kastade ljus över mörkret som rådde om natten.. gav mod och hopp! Våga tro på förändringen.. för förändringen kommer, vare sig vi vill eller inte! Motarbeta inte, följ med.. mjukt och följsamt. Tro på kraften inom dig, våga stråla du också! Var ljuset!!