På en höft…

Höftledsopererad!!

När april visar sig från sin vackraste sida blir jag inlagd på ortopediska huset dagen efter påskhelgen. Beslutet kom ganska nära inpå och jag fick välj före eller efter påsk, för denna gång rådde inga tvivel att jag inte skulle få min gamla slitna höftled utbytt. Och det var inte en dag för tidigt då den ville glida ur läge flera gånger dagligen vid höftböjningar. Varje gång det inträffade fick jag stå och göra småstamprörelser för att få den på plats igen så jag kunde stödja på mitt högerben.

Ändå sparade jag inte på krutet utan in i det sista gjorde jag utflykter.. tids nog skulle jag bli konvalescent och inte kunna ta mig iväg på flera veckor. Men med envishet, och tränade muskler kunde jag ändå åka till min älskade strand vid Skanssundet, en dagsutflykt med buss och två hundar och njuta av att gå barfota i varm sand.

När en vän frågade om jag ville följa med till Tiveden över påsk blev svaret utan att tveka ja men det kostade en del smärta och vandring blev bara några hundra meter längs den vackra stranden Vitsand mitt inne i den djupa sagoskogen, men jag gjorde det!!

Annandag påsk fick jag även följa med en vän på en liten mc-tur hemmavid våra mysiga cafe i Grödinge; Rosenhill och Eldtomta café.. och på något sätt fixade jag ta mig upp på hojen och leka spätta för en dag..och av igen.. Jag njöt av farten på de slingriga vägarna och litade helt på min vän som vant framförde hojen lite halvliggande i kurvorna. Det gav mig en rejäl kick som skulle räcka några veckor framåt.

Att överlämna sin kropp till ett så stort ingrepp som att såga av höftleden och kulan och ersätta med titan kräver tillit och tilltro till de som utför det och till kroppens egen förmåga att läka ihop och återfå rörelseförmågan till stor del. Jag pratade med en vän som gjort båda höfterna för att få mer förståelse, läste på lite på nätet och förberedde mig mentalt på alla sätt. Lagade mat och frös in och fick besök av arbetsterapeut som kom med de hjälpmedel man vanligtvis behöver i form av kryckor, förhöjd wc-stol, duschbräda, sittdyna, griptång och strumppådragare.. en god vän som är sjukgymnast rådde mig dessutom att låna en rullator så jag ska kunna gå lite korta promenader med Nova, min hund. Så mycket bättre sätt än att försöka rasta med kryckor..

Så dagen D den 23/4 fick jag skjuts in till Globen tvagad med dubbeldusch både kvällen före och samma morgon..så ren att man kunde ha ätit sushi på min kropp.. min dotter som börjat arbeta i Stockholm varannan vecka var turligt nog hemma hos mig och kunde ta hand om Nova. Att lämna min lilla pälskling för första gången och sova borta från henne var nog värre än själva operationen men med min dotter hos henne kände jag mig trygg.

Jag har alltid haft förmågan att lämna över mig i vårdens händer när jag väl måste.. att låta dem som kan sitt jobb göra sitt bästa och ha en positiv inställning. Såklart bad jag mina skyddsguider och änglar om gott beskydd och ett lyckat resultat innan jag rullade in i operationssalen. Jag fick sitta upp framåtlutad och de gav mig ryggmärgsbedövning.. jag kan faktiskt inte minnas nu att jag kände något stick ens i ryggen och måste ha somnat kort därefter.. minns bara att jag lade mina armar ut på varsin stödbräda på sidorna.. och någon frågade om jag kunde säga varför jag var där och mina personuppgifter.. jag rabblade att jag skulle få en ny höftled på högersida (det var ritat med stora pilar på min höft av ortopeden strax innan jag rullades in) och namn och personnummer.. fick då höra att en kvinna hette likadant som jag som skulle assistera under min operation.. det var ett gott tecken tänkte jag och sen kändes det som jag försvann…

Och när jag vaknade ”strax” efter var det tydligen klart och klockan visade 10.45.. jag rullades in på uppvakningsrummet.. nästan lika enkelt som om som om jag vara hade varit hos tandläkaren.. fyllt i en fyllning.. kroppen var avdomnad nedtill precis som när man är bedövad i munnen efter en borrning i en tand.. När mitt blodtryck och värden blev godkända rullades jag vidare in på tvåsalsrummet och min rumskamrat som också skulle byta höftled låg nu inne i operationssalen. Jag blev så väl omhändertagen.. mitt blodtryck var lite lågt som det brukar.. efter en god lunch med paj och sallad fick jag försöka stå på benen och gå på toa. Men då snurrade det till och blodtrycket sjönk.. jag vaknade sittandes på toastolen avsvimmad med en sjukgymnast och två sköterskor stående över mig.. nåväl.. jag kämpade upp trycket för jag ville ju få åka hem dagen efter och snart klarade jag av att gå på toa själv. Stora steg i den lilla världen!

Dag 2..hemfärdsdagen fick jag träna lite med sjukgymnasten och fick diverse piller utskrivna på recept, sen var jag redo att åka hem. Sjukgymnasten påpekade flera gånger att jag har god kroppskännedom. När jag väl kände att jag behärskade tekniken att ta mig ur och i sängen själv och ta mig fram på kryckor kände jag mig trygg inför hemfärd och att klara mig själv i lägenheten med min hund. Min dotter kunde dessvärre bara stanna ett dygn till innan hon reste åter till Umeå så jag var utlämnad till att lita till min förmåga. Smärtan var uthärdlig också i kombination med smärtstillande alvedon. Morfin tål jag inte så det avböjde jag, blir bara snurrig av det.

Men jag hade inte klarat av denna utmaning att komma hem nyopererad om det inte varit för mina fantastiska grannar. Jag är omgiven av några goda grannar som ställer upp med hundrastning, service med mat eller blomvattning eller vad jag nu kan tänkas behöva.. små saker som att fylla på min vattenkaraff vid sängen och köpa hem lite frukt och annat.. jag fylls av en stor tacksamhet att den hjälpen finns inom räckhåll och lär mig att ta emot det stöd jag får.

Att sen ha förmånen att bo på nedre våningen med uteplats och liten rastgård till Nova med gräsmatta.. kunna sitta och titta ut över skog och lekpark och höra fåglars morgonsång är för mig en stor ynnest. Att sova i sjukhusmiljö med utsikt över hustak och höra trafiken som bullrar till att komma hem och ha altandörren öppen och andas in vårluft och se gullvivor sticka upp ur gräset, det läker i kropp och själ. Jag kan inte ha det bättre om jag hade bott på något rehabretreat.. Här kan jag läkas, stärkas, med min Nova.. med talgoxen som bygger bo uppe i hörnet på uterummet.. se barnen leka i parken och låta som barn låter.. liv och rörelse och samtidigt harmoni.. så tacksam! Full av tillit.. höften hämtar sig.. snart dansar jag igen!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s