Vem ber i November?

November, tiden på året då slöjan mellan världarna är som tunnast. Finns det flera världar undrar du? Egentligen inte, det är mer ett uttryck för hur vi uppfattar vår tillvaro.. hur vi ser på gränser; gränsen som är synlig eller osynlig för ögat. Vi har väggar som skiljer oss från våra grannar, vi har landsgränser som skiljer oss från våra nordiska grannar o s v. När en närstående dör, går bort, lämnar jordelivet..eller hur vi väljer att uttrycka det så säger vi att de går till andra sidan. För mig finns bara en värld, även om vi sätter upp gränser av murar, taggtråd, skyltar och talar olika språk.. inte ens det vi benämner som döden är i min värld något som skiljer oss från dem som lämnar oss i sin kropp. Att kroppen inte längre är boning för själen betyder inte att personen försvinner.

November är en tid då Alla helgons helg infaller. Vi hedrar de döda med att tända ljus i minneslundar och på gravar.. vi hedrar minnet av dem. Vi uttrycker vår saknad och blir påminda om livets sårbarhet. Om tiden och att döden finns med oss i vår vardag. Oftast lever vi som om döden är något som inte drabbar oss.. skulle vi däremot få en sjukdom med dödlig utgång, som min älskade syster eller mor som fick cancer och en kort tid kvar att leva, då börjar vi leva mer i nuet, vi vet att våra dagar är räknade.. Vi kanske ber om mer tid, vi går igenom vårt liv och summerar det.. Vi accepterar och förlikar oss för med döden kan man inte köpslå eller påverka utgångsdatumet..

Vi andra, som inte känner dödens skugga följa oss, vi tänker mer på hur vi ska orka gå till jobbet, vad vi ska handla för mat och andra inköp.. ja, vi ägnar mycket åt konsumtion och materiella saker.. lägger tid på att lösa problem och konflikter och uppröra oss över tiggare utanför köpcentret eller ludd i torktumlaren som föregående lämnat efter sig i tvättmaskinen. En dödssjuk människa lägger ingen energi åt detta.. de ber om att få mer tid, eller att döden ska komma så skonsamt som möjligt.. de ber om att få känna solen i ansiktet ännu en gång eller få lägga händerna på en varm hästrygg, känna ett barns hand i sin eller en älskad väns smekning mot sin kind.

November är också en tid att få mer tid för eftertanke och reflektion, regn och gråväder och kyligare dagar gör att man blir mer hemma, stillar sig.. i alla fall jag som annars gör mina utflykter till olika naturplatser.. använder denna tid då mörkret faller tidigare.. till att skapa mer. Min kreativitet kommer fram mer, julmarknader väntar i december och jag som älskar jul, som står för glädje och ljus, sätter igång att måla små jultavlor med tomtar.. I vår släkt har vi alltid hedrat tomtar.. troll och andra väsen.. farfar Jonas målade dem.. farmor Anny såg och pratade med dem. Och jag som går i skogen var dag, och bor intill den, tycker mig förnimma små väktare i skogen.. vättar och älvor som sköter skogen.. de hjälper djuren.. de värnar om mossa, svampar och växter.

I år ville mina kreativa händer skapa naturkransar som jag ska sälja på julbasarer.. på mina naturvandringar har jag plockat med kottar, nötter, pinnar och lite mossa.. och tackat naturen för dess gåvor. Det har växt fram kransar av skira björkgrenar och trollhassel och alkottar.. min kreativitet har inga gränser och jag kombinerar med vad jag kan hitta hemma i mina lådor.. att tillvarata och återvända.. livets kretslopp.. Vi slänger så mycket och ser inte de enkla vackra ting som finns omkring oss.. livet är sannerligen en stor gåva.. allting finns..runt om oss.. Det är synd om människan, sa Strindberg, den djuptänkande författaren.. syftade han månne på detta? Medan vi ber om mer tid, mer pengar, mer lycka.. så finns det redan framför näsan på oss..