Summan av kardemumman

Ett helt nytt år står för dörren!! Det heter 2020 och bara det får nyfikenheten att pirra lite grann.. Kan ju bli ett helt galet roligt och insiktsfullt år! Jag känner att jag är redo att öppna den dörren i morgon nyårsafton 2019 och välkomna det nya med öppna armar!!

Jag menar, det kommer ju bli ett nytt år hur som, men hur jag tar emot det spelar roll. Och innan jag gläntar upp för att släppa in det opräntade 2020, vill jag först summera det gamla året och tacka för de insikter, lärdomar och upplevelser det gav, alltefter som det gångna året skred framåt.

2019 var ett av de mest insiktsfulla år jag upplevt men kanske också för att jag nu har ganska många årsringar på mitt träd, och för vart år blir jag förhoppningsvis lite mer erfaren, ödmjuk och tålmodig.. jag lär mig acceptera livets cykler och prövningar som följer alltefter jag möter dem. Jag ser med facit i hand att jag inte tar alla strider jag förut gärna tog.. jag vänder inte på varje sten och jag lär mig bita ihop och vänta ut, där jag förut lite hetsigt tog till orda.. men det har varit många stenar som slipats på den vägen.. Jag måste inte till varje pris försvara mig när jag blir missförstådd eller felbedömd.. Alla har vi olika sätt att se och förstå ur olika vinklar och med olika bagage som färgar vår syn och upplevelse.

Detta år som strax ebbar ut har varit ett år som lärt mig mycket om min kropp, och om mig själv förstås. Jag har fått acceptera och lära mig hantera mina smärtor och de utmaningar som kommer av att mina leder är förslitna. Min höftled som jag fick utbytt är förstås bättre.. den hoppar inte ur led men jag haltar vissa dagar och kan ha ont.. vilket brukar gå över om jag fortsätter gå och mjuka upp men ibland försämras och bli värre. Att hitta balans mellan hur mycket jag ska träna och stärka upp, göra rätt övningar samtidigt som jag har ett rörligt arbete och åker mellan olika uppdrag som boendestödjare, är en utmaning. Förmodligen ska jag träna än mer även om jag går i trappor, promenerar och håller mina danskurser.. Det är muskler som håller ihop kroppen i min ålder, då leder blivit utslitna.. Jag vet att jag behöver bygga mer med hantlar, gummiband och tyngder.. upprepa och stärka de kringliggande musklerna.. men jag vill också ut och fotografera, eller måla och skapa eller bara se på film.. Mina prioriteringar läggs inte först på träning. Jag tillbringar mycket tid, särskilt vintertid med mörka kvällar, i filmens värld. Njuter av scener, karaktärer, miljöer och musik.. Allt som får mig att beröras och är det bra så ser jag om filmen både en eller två gånger.. Film kam inspirera mig att ge mig ut på mina fotoexpeditioner.. att hitta spännande eller vackra fotomiljöer, att med lite rekvisita skapa något slags scenario, en klänning, en hatt.. en bakgrund.. dimma, skog.. vatten.. Att sätta på självutlösare och springa fram och tillbaka från kamerastativ till motivplatsen.. Ibland är det svår terräng, en ravin vid en fors, omkullfallna träd.. jag får klättra och röra mig snabbt innan de 10 sekunderna har gått.. klick TAGNING!!! Men det är vansinnigt roligt, även om att få till vinklar och skärpa inte är det lättaste.. Summeringen av detta ger mig i alla fall både motion och en härlig upplevelse samt att få komma hem och gå igenom bilderna.. var det något som blev bra..? Fotoshopa lite och sen lägga ut på Instagram. Alltid roar och inspirerar det någon, och det roar definitivt mig!

2019 har inte bara lärt mig acceptera mina krämpor och defekter.. Det har även fått mig att inse att jag väljer att leva ensam, att inte ingå i en relation..att helt lägga ner tanken på att leva i någon slags relation förutom den vänskapliga, där vi bara är riktigt goda vänner. Efter att ha haft en långvarig av och på relation med en man som jag haft mycket starka känslor för men med många uppslitande avbrott samt passionerade återföreningar.. många vackra och härliga äventyr och upplevelser men också idel missförstånd och meningsskiljaktigheter.. om rätt eller fel.. om för mycket eller för lite.. att ge upp.. och välja varann igen.. att dela varann med andra.. tresamhet.. men upptäcka att det inte känns rätt.. att sakta förstå att det finns bara en väg ur..att släppa taget.. men att saknaden ännu finns kvar.. efter det som var och aldrig kommer igen och som ingen annan någonsin kommer att fylla.. jag lever hellre ensam.. jag ångrar inget även om jag nu först kan se att mycket av denna nittonåriga relation var en s k toxic relationship.. Jag kunde valt att gå för länge sen och valt en sund relation, mer ”normal” men jag valde dessa äventyrsstunder.. framför de trevliga snälla männen.. Jag lärde mig att stå på mig, att växa i det också, det var en mycket komplicerad man med starka krafter, som både gav och tog, på sina villkor.. en man med stark karisma och ett stort barn i sig.. För mig var det kärlek, och det var det jag gav.. och jag kommer aldrig ge någon av mig själv på det sättet mer. Jag kommer fortsätta älska, och ge kärlek.. till mina medmänniskor, närmsta vänner och inte minst till min familj, barn och barnbarn och till djuren.. de mest kärleksfulla.. de som ger oss.. villkorslöst.. inte minst min hund Nova.. som kom till mig då jag kände mig som mest ensam.. Numer uppskattar jag ensamheten som en kär vän och njuter av den.. då skapar jag, lyssnar på musik.. filosoferar.. och Nova finns där.. Ett medium sa att hon är en änglahund, hon väljer ut ett fåtal som får komma henne nära.. dem ger hon oerhört mycket kärlek och healing.. Nova lär mig mycket.. att uppskatta mig själv.. inte söka bekräftelse.. inte behaga.. att älska mig själv och se att jag är bra som jag är.. Känslan av att jag nu har släppt den här relationen som jag aldrig trodde var möjlig att släppa.. är ändå FRIHET!! Jag är FRI!! Ett stort lugn har fallit över mig, en rofylldhet och inte längre ett gapande sår.. En tacksamhet att jag varit med om det och gått hel ur det, överlevt alla stormar och inte velat vara utan en endaste av dem! Inte ett liv jag skulle rekommendera någon annan.. Men det var det liv jag valde.. det drabbade mig inte.. jag valde det.. Och det startade 2001 och ebbade ut helt 2019.. Under alla dessa år lärde jag mig bli självständig utan honom samtidigt som jag fortsatte älska och träffa honom..de senaste åren på ”stulna stunder av äventyr”.. i hemlighet.. som om det var i en annan tid eller värld.. bara för oss.. omoget men jag brydde mig inte.. Bara jag fick dessa kickar som det gav.. Men den visa gråhåriga kvinnan i mig mognade till sist och jag är henne så tacksam, hon dömer inte, hon förstår men hon visar mig en ny väg framåt.. Den innehåller lika mycket kärlek och glädje.. och mindre smärta.. Så VÄLKOMMEN 2020.. Jag tar emot dig med armarna utsträckta, mitt hjärtan är öppet och min tillit likaså.. Nyfikenheten och lusten till livet lever vidare.. sett ur den mogna visa kvinnans ögon.. Hon som ÄR!! .. Den hon ÄR!!