Det går som på räls.. var de första orden som kom till mig när jag nu ska skriva februaribloggen.. Det blir ungefär ett inlägg i månaden.. att sitta på tågresor och blogga är ett utmärkt tillfälle att summera tankar och pränta ned det som passerar i huvudet medan landskapet utanför skiftar..
Ämnet för månadens blogg kommer bli förutfattade meningar eller fördomar.. ”förvänta dig inget och du får inget” Eller ”förvänta dig allt” och du får mer! Ni vet, den gamla frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt..o s v. Jag kommer ibland på mig själv att ha tänkt en förutfattad mening.. ofta negativ, förmodligen baserad på tidigare dåliga erfarenheter.. som nyss på tåget.. jag går till den wc som finns mellan djurvagnen och resturangvagnen. Mina erfarenheter från tågresor är att wc:n brukar vara illaluktande, ofta urin på golvet och pappret förbrukat o s v.. Jag ställer mig utanför och försöker parera tågets ryckiga svängar då det kör nästan 200 km/tim, och väntar att det ska bli ledigt på wc.. hör hur det spolar och tänker Bra, någon som spolar efter sig.. men hinner göra en bild av någon som inte tvättar händer och tänker en man.. ja, ni hör ju mina fördomar gå igång här.. istället öppnar en vacker kvinna som nickar åt mig med ett ”var så god, nu är det ledigt leende” som fick mig att le tillbaka och gå in på en ovanligt fräsch toalett. Jag blev åter påmind om att sluta upp med de där förutfattade tankarna.. t ex även om jag har mött svarta hundar som gjort utfall mot mig och min hund så betyder inte det att alla svarta hundar är såna.. Jag är generellt en optimist och känner till lagen om självuppfyllande profetia som betyder ungefär ”Så påverkas våra prestationer av egna eller andras förväntningar. Det vi fokuserar på tenderar att bli verklighet”
Nyligen fullföljde jag en utbildning via mitt arbete som boendestödjare som vår kommun satsade på till sina anställda. Den heter MI; som står för Motiverande Samtal (på engelska Motivated Intervjus) som jag gillade från dag ett till dag tre, då föreläsaren var duktig att hålla vår fokus och hålla ämnet intressant genom att varva med små grupper av diskussioner och rollspel samt korta pauser då och då. Ingen orkar hålla fokus några längre pass, vi behöver bli delaktiga genom aktivitet och samtal. Jag är nu sån att jag gärna räcker upp handen (eller spontant tänker högt) och ställer eller svarar på frågor och gör anteckningar.. detta gör att jag lär mig fortare och kommer ihåg bättre. Min kollega, som hamnat bredvid mig, visade däremot med hela sitt kroppsspråk att det var tämligen ointressant. Och med orden ”det här kommer bli en lång dag” eller ”jag har varit på så många såna här kurser” och därmed stängde han effektivt dörren till inlärning. Han visade också föreläsaren tydligt vad han tyckte om utbildningen genom att demonstrativt (vi satt på andra raden) sitta med sin mobil och bläddra. Jag beslöt att inte låta hans negativa inställning påverka mig och intalade mig att ansvaret inte ligger hos mig, utan hos kursledaren eller den kommunchef som satt snett bakom och såg vad som pågick.
Det är en annan utmaning jag har i livet, förutom att arbeta med mina förutfattade fördomar, att lära mig vad som är mitt ansvar och andras. Den skiljegränsen är ibland hårfin. Men livet fostrar oss bra och dagliga incidenter dyker upp.. kan vara på en tågresa eller i en butik.. när ska man rycka in och påtala saker, hjälpa till eller inte ”lägga sig i”? …som vi svenskar är så bra på att inte göra.. oupps kom här nu en fördom? Men nog är vi kända för att vara lite lama när vi ser saker hända men vågar inte träda fram och blanda oss i.. eller har vi blivit bättre på att rycka in och hjälpa en kvinna med barnvagn ombord på tåget eller lyfta upp en väska? Eller gå emellan två grannar som högljutt basunerar ut vad de tycker om varann.. Men i mitt fall tänker jag nog på de gånger jag ska lära mig stå tillbaka.. att det inte är mitt ansvar att påtala att grannen inte plockar upp efter sin hund eller glömmer ta bort luddet från torktumlaren.. all energi vi lägger på fel saker.. som gör mig dränerad och tar mitt fokus från mig själv! Att istället fortsätta föregå med gott exempel, inte ta alla strider och vända på varje sten eller sparka undan den.. gå runt den.. gå förbi den.. njut av promenaden.. solen i ansiktet.. låt inte dina tankar upptas av andras bagage., ta hand om ditt eget.. rensa ur och släng bort lite gammalt onödigt och gör plats för nytt.
Tågresan fortsätter sålunda..solen lyser på vitt landskap utanför fönstret.. vi åker norrupp och passerat Örnsköldsvik. Målet för resan är förstås Umeå och träffa barn och barnbarn. Så inom mig växer den förväntade lyckokänslan ju närmare vi kommer. Dock är tågfönstret fullt av kladd eller någon hinna av grått.. och återigen tänker jag att det inte får påverka mitt sinne.. jag ser igenom men sikten är oklar.. jag ser vita vidder, träd och vatten men lite som i dimma.. jag vet ju att där ute är sikten klar, himlen blå och snön vit.. och det är den bilden jag behåller, även om jag även passerar stora skorstenar som pumpar ut rök.. så om jag behåller en bild av hur världen ska se ut ”i min värld” så kanske det är den världen jag till slut ser och lever i.. med klart vatten, klar luft och massa blommor och bin.. De får kalla mig blåögd (för det är jag) och jag har hört att vi människor som lever med positiva förväntningar håller oss friskare än de som går och oroar sig och förväntar sig att bli sjuka.. ”Bara jag inte blir sjuk”.. är detsamma som att säga ”Bara jag blir sjuk” .. då ordet inte inte existerar i Universum.. Universum hör att du säger att du förväntas bli sjuk.. Bättre då att vända på det och säga ”Jag är frisk”.. och då borde rimligen sjukhus heta friskhus!!
Nu närmar sig resan sitt slutmål, men jag är mitt i livet.. alltid.. utan början och slut.. ständigt pågående process och strävar in mot mitten.. att centrera mig så det inte snurrar på för fort som det gör längst ut på livshjulet.. jag närmar mig de sextio i år och mitt livstempo är inte full speed längre även om min motivering att leva och uppleva fortfarande är drivkraften som får hjulet att snurra..
Blogg 