Vilja Vildfot (En sommarsaga på riktigt)

”Vilja Vildfot”.. Hon smakade på namnet, provade att uttala på olika sätt; hon viskade det.. som en smekning..hon sa det högt och bestämt, som om det var hugget i sten, det namn som korpen givit henne den där kyliga men vackra aprilmorgonen då dimman fortfarande låg kvar över ängsgräset.. Inte bara fick hon ett nytt namn, hon fick en ny identitet. Egentligen kan man väl säga att Vilja trädde in i det väsen hon alltid velat vara!

Ingen från den ”vanliga” världen kunde längre se henne, om hon inte själv ville. Hon kunde själv välja om hon ville träda fram och bli synlig för människoögon. Hennes namn indikerade på att det var hennes vilja som styrde om hon ville vara i sin synliga gestalt eller den som gjorde att ingen människa kunde se henne. Korpen som hade kommit till Vilja den där morgonen när hon kände sig så uppgiven, så vansinnigt trött på den värld människor skapat, hade känt hennes längtan bort.. Viljas ögon orkade inte längre ta in hur naturen förstördes av människohänder, hur träd som var boning för både insekter och fåglar eller ekorrens lekplats och skugga för haren, urskillningslöst höggs ned.. Hon vämjdes över att vattnet i bäcken smakade förorenat och fiskar kippade i det syrefattiga flödet som skulle vara naturligt bo åt deras ägg och släcka törst åt räv och rådjur.

Korpen hade plötsligt suttit framför henne på en gren mittemot där hon slagit sig ner för att vila ryggen mot gammelmor tall. Vilja hade huttrat av den kyliga morgonen och av sorgen över naturens förändring.. Hulkande hade hon upprepat frågan ”Hur tänker de” ..”Förstår de inte?” När hon torkade sina ögon såg hon in i de klokaste klara ögon hon skådat.. De var verkligen korpsvarta men glimmade där inne i den mörka cirkeln och fastän hon aldrig såg korpen öppna näbben hörde hon att den talade till henne.

Det hade varit så enkelt, tänkte Vilja, och plockade en smörblomma på den vildvuxna ängen. Det var nu slutet på juni månad och allt blommade för fullt. Korpen hade låtit henne förstå att hon hade ett val, att den kunde hjälpa henne med valet om hon önskade bli ett naturväsen, att välja leva som de, mer i samklang med naturen. Vilja skulle kunna välja när hon ville träda in i människans värld eller när hon ville vistas osynlig och hon skulle kunna ta gestalt av olika djur. Korpen lärde henne hur.. ”Ryck av mig en liten fjäder” sa den och fällde ut sina vingpennor framför henne. ”Håll den i din hand, blunda och föreställ dig mig”. Vilja var rädd att skada den men korpen stod på sig. Hon hade blundat hårt med den lilla korpfjädern i hand och plötsligt känt att hon antagit fjäderskrud och såg en lång svart näbb där hennes näsa suttit.. Vilja hade brustit i skratt men istället kom det korplika läten ur hennes strupe.

Sen dess hade hon provat att byta till flera olika djur. Alltid med respekt och i samråd med djuren, hon visste precis hur tyst en räv kan smyga eller hur starka bakben en hare har. Hon hade dykt med bävrar och varit inuti deras gigantiska bygge av aspgrenar och gnagt med starka tänder.. Ett helt ny värld hade trätt in i Viljas liv. Korpen hade visat henne när de flög högt över trädtoppar hur mycket stigar som fanns där nedan, upptrampade av vildsvin och rådjur., där ingen människa satt sin fot. Ditt namn ska vara Vilja Vildfot, hade korpen kraxat och det lät som musik i Viljas öron.

Hennes sinnen hade skärpts alltefter den dagen hon blev Vilja. Hon kände dofter som aldrig förr.. Nyuppgrävda mullvadshögar doftade av fuktig mull och hon kunde höra nässelfjärilar krypa nyfödda ur sina kokonger. Allt smakade också bättre.. att dricka daggen ur daggkåpan var som den friskaste smak hon nånsin smakat. Att tugga på harsyra fyllde henne med energi och livslust.

Det var just den bristande livslusten, att hon hade tappat tron på mänskligheten, som förde henne till mötet med korpen. Vilja hade ett vanligt namn i sin människogestalt, hon hade levt i snart 60 år, sett och gjort sånt som människor på jorden vanligen gör, växer upp, skolgång, skaffar jobb, skaffar relation, skaffar barn.. Hennes kropp var märkt av livet och hade känt sig trött och sliten somliga dagar.. men hon hade fortsatt dansa på ängarna i Arla morgonstund.

Det var den tid på dygnet hon tyckte bäst om.. hon tyckte om det annalkande ljuset som den nystigna solen serverade henne var morgon.. allt blev lite extra magiskt då. Hon hade som barn alltid trott på troll och älvor och någonstans inom sig alltid bevarat det barnasinne även om hon nu var både mor och mormor. Det var just detta, det lilla magiska barnet i henne, som gjorde det så svårt att se på hur människor fortsatte döda bin, fåglar, fiskar..ja, allt pekade på att människan gick mot sin egen undergång då de vägrade vakna upp och se orsak och verkan av hur de slösade med vatten och utarmade jord och växtlighet, skogar skövlades och som om det inte räckte kom höststormar och slet upp resten av träden eller de onormalt varma och torra somrarna skapade skogsbränder.. hur det påverkade älvar och vattenflöden som i sin tur påverkade växtligheten och djurlivet..

Vilja återvände allt mer sällan till människan hon var innan hon blev Vilja Vildfot. Det fanns inte så mycket kvar som band henne till människolivet.. Hon arbetade på, gjorde sina arbetstimmar så att allt gick runt med den lilla bostad hon hade, sporadisk kontakt med dottern och barnbarnen som bodde långt bort. Människan i henne kände stor kärlek till dem och samtidigt en sorg att den värld som serverades dem var en döende värld om inte undret skulle ske.. Vilja önskade att de kunde träda in med henne i magins värld där hon nu alltmer vistades. Det fanns heller ingen man som längre band henne till människolivet, hon levde själv.. Fri från relationsband. Hon hade dåliga erfarenheter av tvåsamhet, De få vänner Vilja hade kvar i sitt liv som människa fick en stund med henne då och då, och visst var det trevligt men hon längtade alltid till sitt vildliv som naturväsen. Vilja visste redan.. naturen var hennes rätta element.. att känna sig så fri och tyngdlös var inget hon ville välja bort. Så gick hennes tankar även denna senjunidag där hon tassade fram på bara fötter och drack nattens regn via sin hud.. Men något kändes annorlunda.. hon kände hur hennes hud knottrades och skärpte sina sinnen ytterligare.. var det fara?.. Hon lyfte näsan och vädrade en doft som hon aldrig känt förut i sina tassemarker och vände sig om lika kvickt som vesslan lärt henne. Hon såg in i de blåaste ögon och en man log varmt mot henne i motljuset. Hans hår såg ut att flyta ihop med solen.. Vilja gapade.. kom sig inte för att säga något.. bragd ur fattning att hon inte längre var den enda av sitt slag.. vem hade trätt in på hennes tassemarker? Hon sänkte blicken, nästan blygt och fick syn på mannens fötter, lika stadiga och breda som hennes.. lika känsliga och ett med jorden.. vackra välformade fötter.. Mannen var den som bröt tystnaden. Hans röst lät som när asplöv dansade i vinden, melodiöst…Hej, jag är Vidar Vidstige”!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s