augusti | 2020

Vilja satt på en sten i bäcken. Hon skrattade högt när vattnet forsade lekfullt under hennes fötter.. samtidigt som laxöringen hoppade upp och ned i den starka strömmen! Hon lät sin blöta kropp soltorka i morgonsolens första varma strålar och njöt av den frihetskänsla som vatten kunde skänka henne.. Frihet och rofylldhet.. och att bli ren förstås, tänkte Vilja som hade tvagat sin kropp med björklöv. Hon hade passat på att göra lite lerinpackning på kroppen också, som efter den hade torkat i solen, snabbt löstes upp i forsilarna.. Som den bästa bubbelpool, tänkte Vilja, fast lite kallare förstås. Hon hade kommit över det där motståndet som kallt vatten kunde uppbringa i henne. Numer sänkte hon bara sin kropp lugnt i kyliga vattendrag och värmen kom ganska snart i kroppen när blodet rusade till av kylan! Ett effektivt sätt att klarna hjärnan på. Vilja behövde verkligen klarna sin hjärna. För säkert tjugonde gången spelade hon upp scenen för sitt inre.. Ängen.. när hon trodde hon var ensam.. och hur han plötsligt stod där framför henne.. hon hade varit helt oförberedd.. Tittat på hans fötter under sin lugg.. hört hans röst.. den melodiösa.. en kort stund hade deras ögon mötts.. ” Vidar Vidstige”… hans ögon var blåare än himlen varit den där soliga morgonen.. Som idag, tänkte Vilja när hon riktade blicken mot skyn.. och sen lät hon blicken vant söka runt i omgivningen.. Hon gjorde det flera gånger om dagen nu, så att hon skulle vara säker på att hon var ifred.. Att hon var den enda av sitt slag här och nu, på denna plats.. Inga fler överraskningar, hon skulle ligga steget före..

Hon hade gjort det lätt för sig.. överrumplingen av den ljushårige Vidars närvaro fick hennes hjärta att slå oroväckande fort, hon fick muntorrhet och tunghäfta och inte fått fram ett ord.. när Citronfjärilen i nästa stund slog sig ner på blåklockan intill hade hon tagit chansen.. På snabba lätta vingar flög hon därifrån.. Hon kände sig snarare som en Sorgmantel än en glad Citronfjäril.. sorgsen över att inte längre vara ensam av sitt slag.. eller sorgsen över att hon flydde?.. Det var detta Vilja försökte få svar på när hon om och om igen spelade upp scenen på ängen.. Hans fötter.. så lika hennes.. hans röst.. Vilja skakade på huvudet så håret stänkte ut de sista vattendropparna. Hur hade han kommit dit så obemärkt? Hade han slingrat sig fram i en orms kropp, tyst på marken osynlig bland ängens blommor.. eller som hon, i en fjäril? När Vilja återigen spanade uppåt skyn var det inte bara för att se om hon var säker. Hon spanade efter korpen. Den blåsvarta korpen som invigt henne i magin.. gett henne förmågan att byta skepnad.. Men korpen hade inte synts till sen dess. Korpen skulle kunna ge henne svar på hennes frågor, hoppades Vilja. Samtidigt visste hon att det var hon själv som hade svaren.. men hon spjärnade emot som en trotsig struts, som stoppade huvudet i sanden när sanningen närmade sig. Att vilja eller inte vilja? Att våga eller inte våga.. Att fråga eller inte.. Åter skakade hon på sitt ljusa hår som blivit allt mer solblekt och hennes hud allt mer solbränd under dessa hennes upplevelserika sommarveckor. Vilja hade kunnat fråga Vidar.. frågat vad han gjorde där.. var kom han ifrån.. vem var han.. Men inte ett ord hade hon fått ur sig..

Och kunde hon vara säker på att någon av de hoppande laxöringarna inte var han.. eller den vackra grönskimrande ödlan som solade på stenen borta vid vassen? Hon kunde aldrig vara säker mer.. och fanns det fler..som dem? När hon hade flugit iväg tillräckligt långt bort i citronfjärilens kropp hade hon valt att återvända till parallellivet ett bra tag. Hon hade firat sin 60-årsdag med släkt och vänner och haft både roligt och trevligt.. Så trevligt att hon nästan kunde tänka sig vara kvar i det livet och inte återvända till Viljas värld. Där visste hon vad hon hade, visste vad hon kunde.. Men den trötta människokroppen som vissa dagar haltade fram av den värkande höften fick henne till slut att återvända.. dit där dofterna var friska och många.. dit där djuren levde i samklang.. i harmoni med varann och naturen. När Vilja åter hade druckit ur den strida bäckens friska vatten visste hon att det var här hon kände sig mest hemma.

Vad ville han? Det hade du fått veta om du stannat kvar och inte tagit till flykten, hördes rösten inom henne.. Men jag vill vara ifred, malde Vilja på.. detta är min återhämtningsplats på jorden.. Hade jag velat ha kontakt med män hade jag inte kommit hit.. Dem kan jag träffa i mitt paralellliv, där har jag gott om manliga vänner. Men ingen som förstår dig helt ut och kan dela ditt vildliv, hördes den inre rösten igen..

Vilja uppskattade de utflykter hon hade upplevt under sommaren, i den mänskliga gestalten hon återvände till då den kallade.. Hennes band till sin dotter och de vänner hon hade gjorde att hon klarade att vara i den världen. Hon hade tagit ut lång semester. Hon var uppriktigt trött på arbetet som sög musten ur henne vissa dar.. och Coronaepedemin som fortfarande lade sorti över vardagen. Men utflykterna hon hade fått uppleva fylldes av glädje och vackra platser.. Hon hade tältat vid olika stränder vid hav och sjöar.. där inga andra människor trängdes.. badat och tänt brasor att grilla i eller bara åtnjuta värmen.. sitta och titta in i lågorna.. få saker kunde få Vilja att må så bra som vatten och eld. Att laga mat under bar himmel under enkla former, maten smakade aldrig så gott som då! Hon hade rest norrupp i bil med en god vän genom det avlånga landet och njutit de vackra landskapen längs kusten.. stannat till då och då och tagit ett bad.. Denna sommar hade hon badat i otaliga sjöar och havsvikar.. Kroppen hade stärkts upp och hon hade känt sig föryngrad.. druckit sommaren och fyllt på av den vackra naturen som blommade av växelvis regn och sol.

Som en bilderbok hon kunde öppna för att återuppleva i minnet hade sommaren gett henne rika vackra platser.. stranden utanför Umeå med fin vit sand och klippor intill.. barnbarnen och hundarna lekande och plaskande.. springande och skrattande.. Stugorna hon hade hyrt under sommaren och delat med vänner hon trivdes med.. kajakpaddling, att få glida fram på vattenytan och träna armmusklerna och passera familjen svan och otaliga klippor slipade av havets vågor… Resan till Kolmården på sin födelsedag, hade förvandlats till ett stort leende av upplevelser.. delfinernas lekfulla närvaro hade rört henne till tårar.. de var i fångenskap men i vattnet är vi alltid fria, var deras budskap. Hennes hjärta hade fyllts på av deras stora kärlek, liksom av sjölejonens akrobatik i vattnet.. ”för att vi kan”.. barnbarnens hänförda ansikten.. och stugan intill havsviken som hade avslutats med ett dopp under regnbågen.. Hon kände stor tacksamhet!

Vilja började känna sig stel där på stenen och lät blicken löpa runt igen.. hon fick syn på rådjuret som kommit fram för att dricka.. deras blickar möttes i samförstånd.. Får jag, sa Viljas ögon.. Rådjursgeten gav henne tillåtelse och i nästa stund var hon inne i djurets varma kropp.. Vilja längtade efter att få springa, eftersom hennes värkande höft inte tillät henne att springa längre. I rådjurets kropp kunde hon sträcka ut över ängen och åter känna den spänst hon själv hade haft innan höften satte stopp. Plötsligt stannade rådjuret till.. under en stor mäktig ek stod en råbock och vässade sina horn på barken.. Vilja fascinerades av bockens muskulösa nacke när han rörde sig rytmiskt fram och tillbaks mot ekens grova bark… hennes hjärta slog fortare.. var det han?.. var det Vidar Vidstige?