Vilja kunde inte slita blicken från råbockens ståtliga nacke och de välväxta hornen som fortsatte gnida sig mot ekens bark. Hon kände plötsligt hur geten satte sig i rörelse mot bocken..Nej nej, försökte Vilja men hon verkade inte kunna påverka de bestämda stegen och hoppade snabbt ur rådjurets kropp. Vilja började att backa samtidigt som hon ville se hur mötet mellan de två skulle utvecklas. Råbocken upphörde plötsligt att gnugga sig mot trädet. Han hade fått vittring av honan som hade stannat upp några meter ifrån, som om hon tvekade.. Vilja fortsatte att backa, det började kännas privat att vara åskådare. Nu gick bocken mot honan med högt huvud, som om han ville visa upp sina nyputsade ståtliga horn.. han gick ett varv runt honan som stod kvar. Just som Vilja noterade att bockens röda kön syntes under dess buk gled Vidar Vidstige ut ur bockens kropp. Han hann bara kliva åt sidan när bocken gjorde ansats att bestiga geten som verkade ha bestämt sig för att stå kvar..
Oups, vad gör jag nu, tänkte Vilja villrådig och började spana efter något lämpligt värddjur att låna kropp av för att som vanligt dra iväg.. Hon hörde korpens kraxande i närheten högt upp ovanför trädtopparna.. det lät som den skrattade! Förbaskade korp, tänkte Vilja. Vidar kom gående mot henne med ett litet fånigt leende. ”Vi hamnade visst i något intimt”, sa han urskuldande men med en glimt i ögat. Vilja kunde se det komiska i situationen. Hon valde att stanna upp.. inte ta till flykten.. varken hon eller Vidar hade ju kunnat förutse att detta skulle uppstå.. Båda hade ju bara varit ute på en vandring i varsitt värddjur. Hon kände sig märkbart varm och lite påverkad av parningsriten som pågick under ekens lövverk. Bocken hade nästan trasslat in hornen i en av ekens grenar då han stod på bakbenen med geten under sig men verkade inte bry sig.. akten fortsatte och Vilja vände aktningsfullt ryggen till men vred på huvudet mot Vidar. Hon hörde sig själv säga ”Jag skulle behöva skölja strupen. Jag vet en bäck i närheten, får jag bjuda på en slurk?
Vidar log brett, fortfarande med lite generad min och svarade ”Tack, det låter onekligen gott!!” De slog följe som om det var helt naturligt att de just hoppat ur två brunstiga djur som nu stod sammankopplade som en kropp!! Vilja ansträngde sig att inte tänka på det och valde att gå lite framför Vidar eftersom hon erbjudit sig att visa vägen till bäcken. Hon misstänkte att Vidar hittade lika bra som hon här i skogarna! Vidar Vidstige.. han hade väl utforskat varje stig härikring, tänkte Vilja.. Nåväl, jag trampar upp mina egna, tänkte hon kaxigt, och försökte gå avslappnat men var hela tiden medveten om Vidar som gick bakom på en armlängs avstånd.
De kunde höra ljudet av det rinnande vattnet och Vilja ökade på stegen. Bäcken som var lite grundare just här fylldes av mycket stenar, några var flata och inbjudande att sitta på! Om man följde bäcken en bit nedåt fanns ett litet vattenfall och en liten fördjupning lagom att sänka ner kroppen, om man behövde ta ett bad. Men nu behöver jag bara dricka, och släcka törsten, tänkte hon och kände sig torr i mun. De föll på knä samtidigt och kupade händerna till en skål. Nu lade hon märke till Vidars händer för första gången, de var proportionerliga och välformade, precis som hans fötter.. ”Ja, Skål då” hörde hon Vidars glada stämma och såg honom i ögonen igen. ”Skål”, svarade Vilja, lika glatt. Det hela var faktiskt lite komiskt! ”Botten opp”, tillade hon!
De drogs automatiskt till den flata stenhällen i mitten av bäcken, där solens strålar kastade en spot genom grenverket av höga alträd. De balanserade sig fram på mindre stenar i riktning mot den. Vilja mindes när hon var liten, hur det hade varit ett av hennes favorittillhåll, att vistas vid kvillerna och hoppa på stenar i den lilla ån som rann genom brukssamhället där hon hade vuxit upp. Återigen lade hon märke till hur Vidar använde sina breda fötter att liksom knipa om stenarna för att få fäste, precis som hon. Hans balans var det inget fel på och de nästan tävlade vem som skulle komma först fram till den inbjudande stenhällen, De landade samtidigt! Vilja kände hur skrattet bubblade upp inom henne och hon lät det komma. Som om korpen hade skrattat genom henne.. porlande som bäcken!! Vidar stämde in i det smittsamma skrattet tills han plötsligt nästan allvarlig, men fortfarande med glimten kvar, utbrast: Men jag vet ju inte vad du heter, det skulle vara trevligt att få veta vem jag delar detta utsökta vatten med? ”Ja, förlåt.. Jag heter Vilja. Vilja Vildfot är mitt namn”. Hon kände hur mycket hon tyckte om att uttala sitt namn. Vad är det för mening att ha ett namn om man inte får säga det till någon, tänkte hon, eller om man inte får höra någon kalla en vid sitt namn? Som svar på hennes tankar hörde hon Vidar uttala högt hennes namn ’”Vilja Vildfot”, det var sannerligen ett vackert namn”..han såg ut att smaka på namnet, såsom han nyss hade smakat på vattnet. ”Vidar Vidstige” är också ett namn som ligger fint på tungan, hörde Vilja sig själv säga. Det låter som om du rört dig vida omkring? Hon satte sig ner på stenhällen innan hon inväntade hans svar. Vidar slog sig ner bredvid, helt naturligt, och lät fötterna vila i bäckens förbiströmmande vatten. Han iakttog vattnet som om han ville vinna tid innan han svarade på hennes fråga. Om det nu var en fråga, det lät mer som ett antagande! Han kändes plötsligt lite hemlig. Vem var han, den där Vidar? Nu när hon äntligen vågat släppa honom nära, kändes det som han drog iväg lika fort som vattnet passerade dem.. men han satt kvar!
Hon fick känslan att han, liksom hon, också hade ett brokigt förflutet, men att vara här i den magiska skogen, var en plats att läka på.. varför ställa frågor som man kanske egentligen inte vill ha svar på? De verkade båda ha förlorat sig in i åsynen av det passerande vattnet.. det som just nu lekte med Vidars tår.. ”Jodå, hörde hon Vidars melodiösa stämma, Nog har dessa fötter vandrat långt.. ja, när jag inte lånat någon med fyra tassar eller klövar eller lyft till högre höjder med vingar för att se mig vida omkring”, fortsatte Vidar! ”Vet du, Vilja, sa han nu med en lite allvarligare stämma, vi skulle kunna sitta här och trevande lära känna varandra.. med de där vanliga inledande frågorna.., vad man kommer ifrån o s v. ”Meen”, fortsatte Vidar, som om han ville dra ut på det..”det finns ett sätt att få svaren utan frågor, ett mycket snabbare och uppriktigare sätt, som förvisso kräver lite mod” .. Vidar tystnade som han ville låta Vilja ta in orden ordentligt. Hon kände sitt hjärta slå lite hårdare.. Mod? Vad menade han. Hon hade ju tagit mod till sig att bjuda med honom till bäcken.. de satt ju här nu, på samma stenhäll. Återigen tyckte Vilja sig höra korpens gurglande läte djupt ur sin strupe nånstans ovan dem. Men självklart kände hon att han intresserade henne, att hon ville veta vad som fört honom hit. Han verkade inte vara någon som bara drev omkring som rön för vinden. Vidar tog ett djupt andetag och fortsatte; ”Vi äger ju båda förmågan att ta oss in i kroppar, med tillåtelse, tillade Vidar. Han såg Vilja rakt in i ögonen och hon ville slå ned blicken men kände hur hon nästan drogs in i Vidars kropp.. ”Du menar.. Vilja drog också djupt efter andan och fortsatte, du menar.. att vi ska låna ut vår kropp till varandra? Hon ångrade nästan att hon sagt det, det lät nästan lika intimt som scenen borta vid eken tidigare.. eller intimare än så. Att vistas inne i Vidars kropp skulle få Vilja att förstå och känna allt som Vidar varit med om, alla hans minnen och upplevelser.. Ville hon det? Det skulle sannerligen krävas mod. Och hade hon modet att låta honom komma in i hennes kropp, och dela allt som var Vilja.. helt utan filter, utan skyddsmask?
Blogg 