I nuet finns inga frågor

Vilja tittade lite under lugg på Vidar som satt bredvid henne. En mygga surrade irriterande intill hennes öra men hon satt kvar utan att röra ett finger. Vilja försökte ta in det erbjudande Vidar just gett henne. Att få lära känna honom fullt ut genom att låna hans kropp en stund.. En svart fjäder fångade hennes uppmärksamhet.. den kom flytande på vattenytan intill Viljas fot. Hon kvävde impulsen att plocka upp den vackra fjädern.. kom den från korpen? Var det ett budskap?

Vidar satt även han tyst bredvid henne..väntade han på ett svar eller var han lika närvarande med naturen som han såg ut att vara… Han hade riktat blicken lite längre fram över bäcken där två trollsländor dansade runt över vattenytan. Hans fötter vickade lite fram och tillbaks, i otakt. Även Viljas blick drogs bort över vattnet.. hon följde fjäderns guppande färd. Den skimrade vackert och fångades då och då upp av solens strålar. Då stod det plötsligt klart för Vilja, hon blev med ens varse vad hon skulle svara Vidar.

”Det var ett generöst och fint erbjudande, och modigt”, tillade hon.. Hon drog efter andan.. fjädern var nu utom synhåll. Den hade påmint henne om vikten att vara i nuet, så som djuren är. Att färdas lätt utan bagage, att leva här och nu. Hon fortsatte i ett nytt andetag: Men jag avböjer, sa hon mjukt men bestämt.. ”Jag har lärt mig så mycket av naturen och mina fyrfota vänner här, liksom av de bevingade.. svalan fångar en fluga i ena stunden och i nästa dyker den ner i boet.. eller ekorren som lekfullt hoppar från gren till gren.. eller räven som smyger fram i skymningen och spetsar öronen efter något att fylla magen med..” Inte bryr de sig om varifrån de kommer eller vart de ska.. De förlitar sig helt på att det finns en plan för själva varandet..” Vilja tystnade lite och sökte Vidars blick.. Hans ansiktsuttryck manade henne att fortsätta. ”Ja, jag menar ju helt enkelt att det spelar ingen roll var du kommer ifrån, vad du har gått igenom innan du hamnade här.. Du är här och jag är här.. i detta Nu.. Vi är de vi är, tack vare allt vi gått igenom, men om vi skulle bry oss med allt som hänt skulle vi inte sitta här..tror jag, skyndade hon sig att tillägga. Vi skulle inte ha gåvan att kunna uppleva, så som vi kan uppleva med våra sinnen här, om vi släpade på det förflutna som ett ok.. Vilja gjorde en längre paus. Nu får du gärna säga något, försökte hennes ögon säga Vidars! Han log mot henne, innerligt och varmt. Men han sa inget. Det var som om han ville ta in det hon sagt.. Färgen på Vidars ögon hade skiftat från de himmelsblå till samma mörkgröna färg som bäcken.. Återigen kände Vilja det som om hon sögs in i hans ögon som om de vore en portal. Hon kom att tänka på ett talesätt hon hört en gång, som kom från från Dakotaindianerna, ”In lakesh”. Det betyder Jag är en annan Du. Vidar lyfte plötsligt handen och förde den bakom örat på Vilja och höll sen fram en svart fjäder i handen.. Hon brast ut i skratt: ”Så du är en trollkarl!”.. Du kanske rentav är korpen själv, skojade hon med Vidar som satte fjädern bakom sitt öra! ”Ourrp, ourrp var det enda svar hon fick.. i nästa stund förvandlades Vidar.. han krympte till en svart fjäderskrud och fällde ut vingarna och flög iväg. Hon såg några lekfulla flygpiruetter innan han försvann helt ovan trädtopparna.

Vilja stängde sin gapande mun och lade handen för munnen men ett fniss letade sig ut och följdes av ett porlande skratt. Bäcken svarade som om den ackompanjerade henne.. Där satt hon nu kvar ensam på stenen.. var det skönt eller kände hon sig övergiven..? Nä, ingetdera, svarade hon sig själv lite morskt! Jag får sluta analysera och ställa frågor, intalade Vilja sig. Jag höll ju nyss en föreläsning om att vara i nuet.. I nuet finns inga frågor.. ”I nuet ÄR man”, så hade hon ju sagt! Hon skrattade igen och lyfte blicken uppåt skyn.. En svart fjäder singlade sakta ner rakt mot henne.. hon fångade den precis innan den hade fångats upp av vattnet.. ”Nädu, den är min”, sa hon triumferande till bäcken! Hon höll fjädern varsamt i sin hand.. hon anade var den kom ifrån.. den skiftade lite från svart till en vackert mörk grön nyans. Plötsligt visste hon precis vad hon skulle göra.. ”Ja, men såklart, sa Vilja högt! I nästa stund kraxade hon endast ”Ourrp” och fällde ut sina vingspetsar..hon lyfte och flög rakt upp över trädtopparna!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s