En gåva att förvalta!

Kära åldrade händer.. den här bloggen är riktad till er! Ömheten väller upp i mig när jag ser på mina händer.. märkta av så mycket minnen!

Tänk om mina händer med teckenspråk började berätta.. Teckenspråk, det där vackra rörliga språket som liksom dansar fingrarnas dans.. Jag tittar på mina 60-åriga händer..så tacksam att alla tio fingrarna sitter där..böjliga och kan greppa.. kan smeka.. kan skapa.. kan laga.. kan känna.. Det är ingen självklarhet.. jag har vid otaliga tillfällen utsatt mina fingrar för farliga situationer, ogenomtänkta, dumdristiga situationer..och de är märkta.. av hundbett, av knivar, av kläm och krossskador, av yxhugg, av saxar, av förslitning, av ålderdom och atros.. av brist på brosk.

På ovansidan, den s k handryggen, löper tydliga ovanliggande blodådror.. barnen på förskolorna brukade trycka med sina fingrar på mina ådror.. de ville känna.. En gång när jag sågade något åt barnen, råkade jag skada min vänstra tumme så det blödde. Jag gick för att plåstra om, och barnen följde efter och frågade förskräckt om det var min fula tumme som blivit skadad.. De frågade med oro för de tyckte den ”fula tummen” inte skulle bli skadad mer..det var ju fullt tillräckligt med hur den såg ut.. en gång illa klämd och benet klövs i översta tumleden. I dag en fungerande tumme, men märkt av ett långt ärr på baksidans mitt och toppen omges av två sidoärr som går ihop vid den korta kluvna nageln.. den är bred och kortare än den ”fina tummen”, men som sagt fullt fungerande. Utan tummar blir det svårt att hålla, skapa..fixa.. men jag har inget brosk kvar i mina tummar och de har inte den kraften jag en gång haft..

Jag minns hur mina händer burit tunga saker… greppat..varit stolt över mina starka händer som tyckte om att arbeta hårt.. klyva ved, gräva, skotta snö, skulptera med gamla rostiga ståltrådar och vad jag kunde hitta.. jag bände och vred.. jag bar och jag bar.. Barn.. så många barn mina händer burit..snutit, klätt på och klätt av., klappat och tröstat.. så mycket matkassar de burit hem.. Så många fyrfotingar jag borrat in fingrarna i pälsen på och kliat magar..

Ja, älskade händer..ni minns.. det sitter i cellminnena.. och det går nästan läsa av mina händer den historia de berättar.. genom att studera dem. Märken av saxar, vassa plåtar.. jag arbetade en tid på pappersbruk och en period på Metallfabrik.. Men främst har jag arbetat med barn.. och skapat med dem.. klippt och klistrat, fixat och donat.. Plocka fram och plocka undan.. hänga upp och hänga ner..

Men framförallt tänker jag på alla de tavlor och alster som fötts fram ur mina händer.. det är otaliga verk under årens lopp.. Så många olika tekniker..material.. Jag ler.. gnider mina fingertoppar mot varann.. och vips kommer en barnramsa, en sång, fram ur mina fingertoppar: ”tumme möter tumme..pek möter pek..det tyckte pek var en rolig lek”.. Så hamnade jag där igen.. i barnens värld.. Den som jag lämnade för några år sen, just för att mina tummar inte orkade längre.. det höga tempot, de stora barngrupperna.. Jag ber mina fingrar berätta om färgerna..om formerna.. och de börjar nästan som Piff o Puff på julafton, ivrigt berätta… Penslar dansar, färger skvätter.. trasor gnider och svampar trycker.. rollern som rullas över pappersarken som en rolig lek över strängar av färg.. en sträng med pariserblått blandas med en sträng av gult och några klickar med vitt.. Händerna sköljer ur rollern som glatt rullat runt som ett barn i nysnö.. och på med ännu ett lager.. kanske några duttar turkos och lite ljust lila..

Det är en lek att skapa.. det måste vara det, förklarar händerna.. men de minns också många alster som svettats fram.. Det var min konstlärare på krokilektionerna som använde uttrycket ”för mycket svett”.. när jag överarbetade.. när jag inte var i flödet.. i leken.. i lusten.. Han brukade låta mig vara i min skaparprocess, för jag grymtade om han kom för nära.. men då och då hörde jag honom viska ”för mycket.. eller ”nu flyter det”.. Med åren har jag försökt komma ifatt min energi och lärt mig lite bättre när det ”blir för mycket” och att sluta måla på en tavla i tid.. Jag förlitar mig på min fingertoppskänsla och mina händer visar vägen.. Lita på oss säger de.. Kom, ska vi ha kul..leka med färgerna..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s