Första blogginlägget 2021!! Jag har ”fattat pennan” flera gånger sedan årsstarten men inte kunnat bestämma något tema eller inriktning på vad jag vill fokusera på och förmedla. Det känns som om jag har hållit på med rannsakan, gått igenom händelser och minnen och milstolpar som passerat under mina levnadsår. Jag har ställt mig frågan ”hur kom jag hit” och ”vad hände på vägen”?
Ett medium sa till mig en gång (ja, jag har träffat flera medium under resans gång, och de har alla varit träffsäkra) att jag behöver fokusera mer framåt och inte fastna i bakåt. Vi skapar ju själva våra liv och om jag hela tiden går igenom vad som hänt blir det mindre fokus på vad jag vill ska hända. En nystart på året är en bra tid att sätta intentioner för vad jag vill attrahera i mitt liv. Dessutom var det en kraftfull nymåne nu och planeterna visade att vi nu verkligen gått in i Vattumannens tidsålder, så desto viktigare att tydliggöra sin mission och önskan! Jag gjorde en ”mindmap”.. ritade upp vad jag behöver fokusera på i mitt liv, fyllde den med färg och symboler och tydliga mål. Den ligger på mitt altare med laddade kristaller (nej, inte insmorda i isbjörnsfett, som Ola Salo skämtar om när han tröstar Amanda i ”så mycket bättre”) men jag tror på kristallers kraft och fått lära mig att vi kan rena och programmera dem.
De ligger där och ”gör jobbet åt mig”, förstärker mina ord och symboler, medan jag är fullt sysselsatt med att vardagssysslor som ibland är som ett ekorrhjul, vakna, gå ut med hunden..frukost.. göra sig i ordning för att gå och arbeta.. Men så började jag rensa i lådor och hittar en hög med foton som tagits under livets gång; svartvita från min barndom, några från ungdomsåren och sen från tiden jag blev mor.. och jag blev ju mamma när jag själv var ett barn. Jag tyckte förstås att jag var vuxen, men med facit i hand så var jag inte uppgiften mogen även om jag tog min mission på fullt allvar och hade både utbildning (tvåårig barn och ungdomsvård) och hunnit arbeta två år på förskola. Så när jag ser dessa foton på den unga Karin så här 40 år senare, jag blev mor vid 20 års ålder, så fylls jag av blandade känslor men också förståelse över hur livsvägen blev. Jag kan känna ömhet för den unga mamman jag ser på bilderna, den vuxna kvinnan i mig ler lite och viskar till den unga ”du gjorde så gott du kunde”.. dina val var inte alltid de bästa, men det var de val du gjorde…för att du förstod inte bättre, och hade inga andra verktyg i din verktygslåda då. Du hade inte väckts upp ur den programmering som samhället och dina föräldrar inplanterat i dig. Men du gjorde en del uppror ändå, mot dåtidens dogmer och moral, uttalad som outtalad, och det ska du ha cred för. Du talade om för dina föräldrar när du kom med ditt nyfödda barn på besök att ni får röka utomhus hädanefter. (Själv växte du upp med en piprökande far i tv-rummet, och en mor som rökte i bilen, med kronisk luftrörskatarr som följd) Du födde dina barn utan smärtstillande för du visste att det går och förlossningen blir bättre för mor och barn, trots att din mor rådde dig ta lustgas.. men hon berättade också att hon hade haft lätta förlossningar, solm skapt att föda.. Du ammade dina barn (födda -81 och -82) utan uppehåll i över två år, trots att din mor sa att dina bröst var, liksom hennes, för små och hon hade ammat som längst 3 mån. Du visste sedan din utbildning att det hade inget med storleken på brösten att göra.. efterfrågan och tillgång.. intensivamma och vila. Du gjorde politisk revolt mot dina föräldrars inställningar och när din mor uttalade sig om husockupanter i Sthlm i ordalag som ”hippies och kommunister) så visste du att det var en sån du var, och så ville du leva!
En liten rebell med andra ord, det hörde ju 60 och 70-talet till.. 80-talet var svårare.. du letade efter din identitet samtidigt som du skiljde dig från mannen du blev kär i vid 16 års ålder och mor 4 år senare.. Du ville något mer och du sökte.. Du bodde i en småstad, en håla, enligt många, där man visste allt om alla och dömde och delade in i olika fack. Men du började göra en del viktiga upptäckter om dig själv, frigöra dig ur klyschorna, samtidigt som svåra minnen som du lagt lock på, kom ifatt.. och samtidigt vara mor till växande tonåringar som själva hade det tufft i skolan. Du gick i terapi för att bearbeta och du började parallellt hitta mer av ditt andliga sökande jag.. Du upptäckte mer av dina kreativa gåvor och började måla och dansa frigörande dans. En annan typ av människor kom in i din väg och breddade ditt perspektiv. Människor med andligt synsätt, s k New age, och du visste att det var en del av dig du längtat efter.
Ja, här skulle jag kunna fortsätta skriva om 90-talet och Millenieskiftet och mina val men tillbaks till nuet… det som jag alltid får påminna mig att vara i. Karin idag. Karin Nu!! Och jag vill ändå uttrycka min tacksamhet för alla de möten och livshändelser som format den Karin som Är idag. Idag hade jag gjort annorlunda i mina livsval och prioriteringar och agerat annorlunda, men Acceptans är en annan viktig grundplåt i livet, annars blir man en ältare.. och i värsta fall, en bitter ältare. Nu är jag trots allt, eller tack vare, en visare Karin som behållt barnasinnet och inte tappat bort den lilla flickan i mig som hade kontakt med väsen i skogen. Min syster frågade mig en gång om jag inte var rädd när jag gick ensam i skogen, och frågan tycktes mig besynnerlig, då skogen var mitt hem. Det är det än idag. Jag är aldrig så lycklig som när jag vandrar i skog och mark, naturen är mitt tempel, min återhämtningsplats. Man har sagt mig att jag är en jordälva, min mission på jorden är att hjälpa människor att hitta tillbaks och knyta an till naturen. Jag gör det dels genom mina naturfoton och via min konst.
På nittiotalet målade jag mycket kvinnor, gudinnor, ofta nakna.. de var så klart alla jag. Jag sökte min kvinnliga essens, min urkraft, som jag hade tappat kontakten med. På en utställning i Gamla stan, kom en besökare in och efter att ha tittat på mina tavlor sa; ”Du är dansare va?” Rytmen och rörelserna lyste igenom alla tavlor och som dansare får man god kroppsmedvetenhet och kan återge dem i målningarna. Jag har lätt för att måla kroppar, men gick ju också två år på folkhögskola och gick på varenda krokilektion jag kunde. Jag älskade det, även om det blev en hel del svett och slängda teckningar.. och en barsk ungrare som var krokilärare som många hade respekt för, men han lät mig vara i min process.. han såg att jag sökte och gav mig inte förrän jag hade funnit svaren. Då gav han mig cred ”nu flödar det!”
En annan gång hade jag hängt upp mina målningar på klädnypor på en tvättlina långs en husvägg på en utomhusmarknad. En besökare studerade mina målningar och tittade sen på mig och sa ”de är alla du”. Och så är det nog, vi lämnar såklart egna avtryck i det vi skapar, det vore konstigt annars. Trots några år som antikristkommunist i unga år, påverkad av min dåvarande fästman (jag har aldrig varit förlovad) så har jag alltid haft en tro på något högre, något som håller ihop världsalltet. Den där dömande Guden i kyrkan, köpte jag aldrig trots att far sjöng i kyrkokören och vi följde ibland med. Min mor brukade stanna hemma och säga ”Min Gud möter jag i skogen, inte i kyrkan”. Med åren har jag förstått att vi är Guds avbild, hens förlängda arm, skapade för att skapa. Och för att hela oss själva eller varandra. För det är ännu en av mina gåvor på livsvägen, att vara en healer, som ger healing., och med tiden har förstått att min förmåga att hela mig själv är stor. Att vi alla har den förmågan, men vi har tappat tron och kunskapen på den. Kyrkan och vetenskapen har gjort sitt till och som min bror brukar säga ”Karin, hade du levt på 1600-talet hade du blivit bränd som häxa! Det blev jag också.. bakbunden mot en björk tände en man på mig som en fackla.. jag hade räddat hans hustru mot att förblöda, och han ville inte ha henne.. så det var tacken!!! Det var ett av många liv jag haft.. detta var i Dalarna.. som jag återvände till några hundra år senare och bodde i Falun med en dalmas, vars mor var naturlig healer och hade en otrolig kraft i sina händer. Hon arbetade som frisör så hon helade folk hela dagarna. Hon visade mig en gång hur man letar upp vattenådror ur marken med en trädklyka.. jag försökte men kände inget där jag gick och sökte med klykan i mina händer. Då kom IngeGerd och ställde sig bakom och lade sina händer på mina armbågar.. och rätt som kände jag kraften stråla genom mina armar och klykan böjdes ner pekandes mot marken.. där under fanns en vattenådra. Den kvinnan hade lärt upp mig i samma gamla tidigare liv i Dalarna.. och nu möttes våra vägar igen.
Det är så livsflödet fungerar, vi får hålla oss öppna för möjligheter att möta det som vi behöver, och även om vi inte är öppna, så brukar Universum hjälpa oss på traven, på olika sätt. Som jordälva på jorden (känner mig ibland som en besökare då Plejaderna är mitt ursprungliga hem) som jag återvänt till gång på gång, försöker jag väcka folks minnen om vem de är och varför de kommit hit. Jag gör det försiktigt, dels för mina minnen av bestraffningar när man träder fram med sin gåva, håller mig tillbaka och dels för att människor själva inte ska bli rädda utan vakna i sin egen takt. Att hitta sitt livsflöde kan väckas på olika sätt, genom t ex musik eller dans.. då kroppen bär på många cellminnen och de kan väckas genom att vi sätter dem i rörelse och låter de intuitiva rörelserna komma fram.. Släpp den logiska vänstra hjärnhalvan som vill förstå och vara med och kontrollera och låt den kreativa högra hjärnhalvan leka.. eller ännu bättre, dansa från hjärtat, från magen, eller baschakrat.. nedre delen av ryggraden. Vår kropp är en oändlig källa av energi som ligger slumrande.
”Sätt människor i rörelse så helar de sig själva” sa Gabrielle Roth, vår kända dansikon inom frigörande dans. Hon kallades för korpen, som hon nu återförenats med. Som jag också kommer att återförenas med en dag. Få djur berör mig så mycket som korpen, som ofta gör flygpiruetter över mig när jag är ute i skogen, och deras melodiösa läten. Både att sjunga och dansa är otroligt frigörande och sätter fart på livsflödet. I min dansgrupp jag håller varje söndag uppmuntrar jag till att vidga sitt rörelsemönster och våga låta lite då och då.. ”tjoa och jojka” eller vad som behöver komma ut ur strupen. Vi håller tillbaks alldeles för mycket i vårt halschakra, vårt kreativa centrum.
Nu avslutar jag årets första blogg om livsflödet! Vi bär alla vår egen resa med oändligt många hållplatser på vägen av minnen och bagage men den viktigaste hållplatsen är den du befinner dig på NU!!
Önskar dig en god och upplevelserik resa! Låt dina livsandar leka och fyllas med kärlek och kraft!! Aho!!
Blogg 