Valborgsmeny: Blåöga och revbensbrott

Allt kommer av att jag har för bråttom.. Om jag kunde anpassa min energi med min ålder och förmåga.. Om jag kunde minska min impulsivitet och spontanitet.. Men vad blir då kvar av mig.. mitt ursprungliga jag?

Visst har jag en stor skadehistorik, jag har krossat tummen, den högra som är så viktig då jag är högerhänt.. minns hur jag fick försöka skriva med den vänstra ett tag. Jag var nio år. Jag har skadat mina fingrar och händer på knivar och yxor och fått sy men jag har ännu alla fingrar i behåll och fungerande.

Jag har brutit åtskilliga tår.. frakturer på stortår och andra tår.. farit fram.. slagit i.. en gång tappade jag pappas tunga städ på min fot i hans verktygsrum i källaren mot stengolvet.. (väldigt spännande rum med alla verktyg som han hade superkoll på, allt hängde på sin plats och alla knivar slipade) Vi fick tidigt en kniv i handen och fick lära oss tälja. Knivar ska vara vassa, sa far, att skära sig med en slö kniv är värre, var hans ord.

Jag cyklade ..fort fort.. på grusvägar förstås, utan hjälm, och har plockat och tvättat bort grus åtskilliga gånger från mina blodiga sönderskrapade knän. Som kvinna skulle man eftertrakta vackra ben, fick jag höra som ung flicka.. Det var kört från början, då jag föddes så hjulbent att jag slet ut ytterkanterna på skorna. Så småningom rätade dock mina ben till sig men mina knän.. fulla med vita stora ärr. Du har fotbollsknän, sa mina bröder. Men pojkflickan i mig tog det mer som en komplimang än kritik.

Vet inte hur många berg jag hasat ner för, blöta berg, innan jag lärde mig läsa av dem.. klippor och berg med lava på efter regn =stor halkrisk!! En gång föll jag så illa att jag trasade sönder ett muskelfäste under vänster skinka, som jag fortfarande har sviter efter. Måhända var det samma skinka som landade på en svarvad stolknopp när jag hoppade ner från en våningssäng mitt i natten för ett besök på dass. Det kändes minsann, långt långt efter… men ändå..vilken förmåga kroppen har att återhämta och reparera..

Och var gång jag tillfogats en skada (självklart självförvållat) får jag en tankeställare.. Det kunde gått värre!! Men det är som om jag oftast ligger ett steg efter.. inte före. Att jag inte kan förutse skaderiskerna. Och självklart är jag tacksam att det inte gick värre, att jag fortfarande kan dansa på båda mina brutna fötter (vid olika tillfällen) och vicka på mina höfter, trots att ena lårbenet kapades och ersattes med en höftprotes i titan. Utsliten höftkula var domen.. höger sida! Oftast högersida som skadats.. även höger knä efter en korpfotbollsmatch som var mixad och jag sprang fram och tog bollen från en storvuxen kille. (Vi hade inte värmt upp.. pang på bara) Något brast under knät och jag haltade fram en tid tills det sakta läkte, men läkaren sa att om det förvärrades skulle vi operera. Överörliga leder..instabila.. men tänker att eftersom jag alltid sprang, cyklade, gungade, hoppade, simmade, rodde, klättrade, byggde kojor.. så tränades musklerna att hålla dessa överörliga leder på plats. Det tänkte jag inte då..men nu! Och jag måste förstås fortsätta träna och röra mig för att hålla allt på plats, nu när artros och utslitna leder kommer med stigande ålder.

Det som kommit med åldern som jag haft svårast med att hantera är smärtor i fötter.. de är ju synnerligen viktiga att fungera då de tar mig framåt och belastas hela dagarna. Den smärtan brukar glömmas när jag dansar.. ja, alla krämpor glöms och mildras av dans som är så helande på många sätt. Sjukgymnasten har försökt tejpa min onda fot och ge råd men det har inte blivit bättre.. jag stretchar och masserar senan hårt under foten.. ont ska med ont förgås..ibland fungerar det men dagar med ont i foten är långt fler än dagar utan.

Den här helgen, Valborghelgen, hyrde en vän och jag en stuga på en hästgård nära Tullgarn slott. Vi bokade dessutom bastun nere vid sjön som värdparet värmde upp med ved. Klockan 18 travade vi iväg ner mot bastun iklädda tofflor och morgonrock. Det var en vacker kväll med sol över sjön och vi passerade hästhagar på vägen ned mot bastun. Jag ville dokumentera den vackra vyn så jag filmade med mobilen i höger hand och en kall öl i den vänstra. Medan jag filmar och dokumenterar vår promenad med små kommentarer så kommer vi till en passage med en liten bro och därefter behöver vi passera ett häststängsel. Jag väljer att fortsätta filma och kliva över undre lågliggande stängslet, medan jag fortsätter att prata och filma. I nästa stund hör jag mig själv högt skrika då jag faller raklång med bakre foten ihakad staketet, framåt med ansiktet ned i stenplattorna.

Tänk om jag hade kunnat stanna upp och avsluta att filma innan jag skulle passera där och sen haka av stängslet med de krokar som fanns… men inte Karin.. hon ska fortsätta filma och ta sig fram i alla utmaningar. I mina drömmar brukar jag köra bil och det blir svårare och svårare terräng att ta sig fram eller på gator som smalnar och verkar omöjligt att ta sig fram.. men jag vill inte stanna upp..inte sakta farten utan kör bara på!

Man hör på videon från mobilen att jag mumlar med ansiktet mot stenplattorna ”det här gick illa”.. smällen mot ögonbrynet och pannbenet var bedövande och kroppen och jag i mindre chock. Jag spräckte nånting, säger jag och sätter mig upp, och påpekar för min vän att mobilen fortfarande är på. Som om det vore det viktiga att ha fokus på nu.. mina fokus och val i livet bör nog ses över .. mina prioriteringarna på i vilken ordning saker ska göras..om de nu måste göras alls!! Min vän säger åt mig att ta det lugnt och jag svarar ”jag är lugn”.. och det var jag.. men blodig över ögat och omskakad av smällen.. lättare hjärnskakning troligen. Jag tar en av de petflaskor med kallt vatten vi har med till bastun och håller mot mitt öga för att kyla ned smärtan. Den kalla ölen ligger kraschad i bitar och min vän plockar upp dem. Jag vill fortfarande gå till bastun trots min väns skepsis men jag har åter gjort min prioritering. Bastun ligger så lockande vid sjön och det ryker inbjudande ur skorstenen. Bryggan intill undrar om vi kommer att våga oss ut för ett dopp.

Väl inne i förmaket till bastun lägger jag mig ned på en bänk och sköljer över ögat med kallt vatten och torkar försiktigt med min handduk. Jag förstår att något gått sönder vid ögonbrynet. Min vän går tillbaks till vår stuga för att hämta något att kyla med.

Jag fotar mitt öga och tycker det ser hyfsat okey ut. Jag är ju en fighter, så jag ställer in mig på bastubad. Men börjar nu ana att smärtan under armhålan in mot bröstkorgen beror på en fraktur i revbenen..

Min vän kommer med kalla omslag och papper och två kalla cider på burk som kyler skönt. Jag lägger mig på laven i bastun hållande den kalla aluminiumburken mot ögonbrynet och kyler ned svullnad och blodet börjar stanna av och sluta rinna.

Smärtan runt revbenen tilltar, det är väl chocken, som uppstår i kroppen vid såna här trauman, som lägger sig så kroppen kan börja signalera smärta. Min vän häller vatten på stenarna så det ångar varmt och skönt. Efter en stund när vi druckit upp varsin cider har vi samlat mod för ett dopp., det blir dock bara min vän som fullföljer. Jag vänder upp igen efter två trappsteg och får bli badfegis.. jag får väl skylla på mina skador men njuter av att se min vän modigt plaska i den kalla sjön sista april.

Vi fullföljde bastubad trots incident på vägen dit och går tillbaks till vår stuga där hunden Nova väntar. Nu får jag se hur jag ser ut i badrumsspegeln och tvättar och torkar bort inlagrat blod. Jag tejpar ihop svullnaden kring sprickan som löper längs ögonbrynet ca 2-3 cm med avklippta bitar från ett plåster. Har alltid med plåster..utifall att.. och det har varit användbart många gånger.

Så Karin, snart 62 år, är det så här du vill fortsätta din ålderdom? Är det värt det? Ja, det är nog den väg jag kommer fortsätta vandra. Förhoppningsvis slår jag ner lite på takten och tar lärdom. Jag har alltid hävdat att jag är en ”learning by doing”. Jag gör mina misstag och försöker lära mig av dem. Nu fick jag åter min paus i livet. Hade sänt flera signaler till Universum om en önskan att trappa ned. Arbetet som boendestödjare äter på min energidepå, även om mina lediga onsdagar ska ge möjlighet att hålla balans. Men jag fortsätter svara på Mail och sms och samtal även när jag är ledig.. Den ansvarsfulla Karin släpper inget och vill göra klart. Men jag har bestämt mig att plocka en dag till. Gå ner 25 % och börja ta ut pension så som jag har rätt till nu när jag fyller 62.

Jag längtar till att bli pensionär på heltid. När hunden Nova och jag får planera våra dagar och ta oss iväg på små äventyr, kanske med kameran och en fikakorg…kanske ta med en vän. Det är livet ju. Vi har nu klivit in i sköna Maj.. denna vackra grönskande månad då man borde vara ledig var dag och upptäcka alla små mirakel i naturen. Följa naturens rytm och känna dofter..ligga och lyssna på fågelsång kl 5.00 på morgonen och njuta av dess kakafoni av toner.

Jag tackar min kropp att jag åter fick en läxa och möjlighet att sakta ned och pausa den arbetskarusell som jag snurrat med i nu ett tag. Universum vet alltid vad jag behöver..och vad det inte jag som sände ut signaler om att pausa.. Så här ligger jag nu med Nova intill mig och lyssnar på känslofyllda texter av Melissa Horn. Mitt blåöga läker för var dag och revbenen börjar nå sin kulmen av smärta.. ca en vecka efter fraktur kommer den inre blödningen pressa på revbenen så de ömmar än mer, sen klingar det av. Var det värt det..Jaaa,det är klart det var!! Jag har synen i behåll och snart dansar jag igen.. lite försiktigt 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s