Passionär

Nej, jag har inte stavat fel. Det här blogginlägget kommer att handla om att vara en passionerad pensionär. Då är man en ”passionär”.

Jag har börjat ta ut 25% pension så att jag kan fortsätta arbeta 75% även nu med min nya tjänst som jag började på för en dryg månad sen. Så även om jag inte är heltidspensionär så har jag likväl påbörjat pensionärslivet lite smått. Passionerad har jag däremot varit så länge jag kan minnas.

Om det med passion menas att man blir hängiven något, eller att man blir starkt berörd av något, engagerad, hänryckt och lidelsefull, så stämmer det in på mig. Fast bara om det är något som jag vill bli engagerad och hänryckt av. Något som lockar min nyfikenhet… kittlar min äventyrslust eller liderlighet.

Musik hänför mig… redan från barndomstiden har jag starka musikminnen, så starka att jag minns dem så igår. Vi hade en skivspelare men inte så många skivor, men minns att pappa hade en LP med Nicolai Gedda, och några av de låtarna berörde mig starkt.. en sång hette ”Låt oss liksom svalorna” och det var en duett med Nicolai och en kvinna som kunde sjunga höga skalor.. eller en julskiva med bl a ”o come all ye faithful”, som jag fortfarande ännu inte kan höra utan att beröras till tårar.

Jag ville kunna sjunga opera, som min farmor. Hon hade en fantastisk stämma och brukade berätta att hon hade mottagit ett fint sångarpris. Jag minns att jag övade på ”operaskalorna” och sa, så som frimodiga barn gör innan någon krossar deras drömmar, att jag kan sjunga opera.. och så sjöng jag.. kanske sex, sju år gammal!

Det sjöngs mycket hemma, vid olika tillställningar och min far hade även han en fantastisk stämma och sjöng i kyrkokören. Även mor sjöng med fast hon var medveten om att hon inte hade gåvan, men hon tyckte om musik och sång även hon. Hon visade att det var ok att sjunga, även om man inte ”kunde hålla tonen”.

Annars var det den lilla transistorradion som stod för musiken. På söndagsmorgonen (eller var det lördagen) brukade vi ta lite sovmorgon och jag låg mellan far o mor och vi åt frukost i sängen. Vi lyssnade på ”Ring så spelar vi”.. En gång önskade någon ”Morgonstämning” av Per Gynt. Jag var kanske åtta år och det var det vackraste jag nånsin hört. Det gjorde nästan ont i mig och jag kröp nästan in i radion.. kunde inte komma nog nära denna ljuvliga musik som fyllde hela min lilla spensliga flickkropp. Örat sög i sig varje strof. Den ger nästan samma känsla än idag, men också ett styng av sorg, då både min syster och mor valde den till sin begravning.

Sen skaffade äldsta brodern en stereo av sina första slantar han tjänade ihop och Lp-skivor av mer rockigt slag. Den andre brodern, som även han började arbeta på Angarths träfabrik i det lilla brukssamhället Kvillsfors, köpte också Lp-skivor för lönen. Järnhandeln som låg granne med vårt hus Lärarbostaden (ja pappa var lärare) hade ett brett sortiment av prylar, bl a LP-skivor. Nu fylldes huset med musik från Abbey Road (The Beatles) eller Cosmos Factory (Creedence Clearwater Revival) och Machine Head (Deep Purple) namnen på de Lp-skivorna jag minns som starkast av de första mina bröder köpte. Men det var också två andra mycket speciella Lp, ssom den yngre brodern köpte, som gjorde stort intryck på mig; en holländsk grupp på 70-talet som spelade klassisk musik lite upppoppat med blåsinstrument m m. Bandet hette Ekseption. Jag älskade dem! Så fort bröderna inte var hemma smög jag in och spelade deras skivor tills jag kunde låtarna utantill. Om och om igen.. jag visste precis var trummorna bytte takt eller var sångaren höjde eller sänkte sin stämma.. Jag lade mig i brorsans säng och spelade Simon and Garfunkel’s skiva ”Bridge over troubled water”..varenda låt.. njöt med hela kroppen, alla sinnen men främst hörseln såklart.. jag tror inte jag sjöng med.. sög mest in Simon and Arts makalösa röster, så perfekta i varann.. ”The sound of Silence” om och om igen.

Passionären i mig har inte vuxit ifrån den unga flickan som älskade musik. Tvärtom, musik är fortfarande en stor del av min passion i livet. Den finns med i allra högsta grad, jag målar till musik, jag dansar till musik.. varje söndag träffas vår dansgrupp och dansar till den spellista som någon skapat, som vi turas om att göra. Vi blandar klassiskt, visor, pop, soul, rock.. ja det mesta som har rytm och lockar igång kroppen. Då lever jag ut min passion i mina rörelser. Ju mer jag berörs av musiken desto mer passionerade blir mina rörelser. Och det händer att tårar rinner över av att bli så berörd av musiken och sången, det liksom blir så mycket känslor som bara måste ut på något sätt.. så jag målar dem, eller dansar dem.. ofta sjunger jag med. Jag har ingen röstgenans var det någon som sa. Så jag håller inte igen.. ibland spricker rösten för känslorna blir föör starka och tårarna tar vid..

Jag kan också bli uppslukad av en film, om konceptet är skapat att beröra på ett konstnärligt plan med vackra foton och starka karaktärer, gärna med musik som förstärker. När filmen Pianot kom, regisserad av Jane Campion, berördes jag av scenariot av en kvinna som lever ut sin passion via sitt piano och en man som förstod att möta henne via den. Jag blev helt betagen av känslorna som kommunicerades via kvinnans piano. Jag spelade musiken liggandes på golvet helt knockad av kraften. Ja, först såg jag filmen förstås.. jag förstod den kvinnan så väl (spelad av fantastiska Holly Hunter).. hon var en del av mig.

Passionären i mig lever inte längre ut sin sexualitet.. inte för att jag inte vill.. och behovet är ej längre lika stort.. passionen däremot lever jag ut.. via musiken, via måleriet, via upplevelserna med naturen.. Jag har haft och fått såå oändligt många passionerade stunder i älskog med någon som kunna möta upp min passionerade själ.. jag kan återuppleva dessa famntag, dessa vackra eldiga famntag i musiken.. Det finns musik som verkar skapat för detta. När jag första gången hörde musikstycket ”Devinire” av Ludovico Einaudi, så kände jag igen mig i min sensualitet.. precis så älskar jag och vill bli älskad. Det fick jag också uppleva vid ett tillfälle till just den låten.. det var inte alls planerat.. men det blev magiskt.. som ur en vacker erotisk filmscen.. sinnligt och passionerat.. min spellista på Spotify hade med just den låten när jag just då spontant låg i armarna på min älskare.. som matchade mig så fint med sin energi.. att den låten dök upp där och då (precis som min älskare) förhöjde allt!! Så magiskt! Låten håller på i nästan sju minuter och varje strof i sina varierade stycken tar lyssnaren till en ny nivå..och en ny.. och när man tror att den är över.. så kommer den tillbaks med förnyad styrka!! Jag minns varje sekvens av den kärleksakten och kan återuppleva den var gång jag spelar den.

För många år sen hade jag en yngre älskare som tillförde mycket passion i mitt liv. Trots sin unga ålder var han en gåva på det fysiska planet och som gjord att ge en kvinna njutning. Något som jag på den tiden inte var van vid. Han sa vid ett tillfälle att han först då förstod vad Mark Knoppfler (Dire Straits) menade när han sjöng ”when We make love you use to crying”. Mina tårar var ett kvitto på att njutningen var så stark att tårar flödade över.. precis som när jag hör oerhört sinnligt vacker musik!

Är jag en Passionär som lever på mina minnen? Kanske.. men jag lever fortfarande sinnligt och närvarande.. min älskare nuförtiden är naturen! Vi brukar mötas tidiga morgnar när solen stiger och morgonrodnaden färgar den ljusnande natthimlen. Min älskare naturen visar mig sina magiska ställen av daggvåta spindelnät och dansande älvor över sensommarens ängar av högt gräs. Min älskare Naturen visar mig när månen speglar sig i havets nattsvarta vatten. Vi har haft oändliga möten på oändligt vackra platser och kommer mötas många gånger än. Inte bryr sig min älskare om att jag har små krämpor och inte är lika fast i hullet, jag är vacker som jag är. Precis som den övermogna solrosen som ödmjukt böjer sin nacke mot jorden. Den har slutat blomma men är nu full av rika frön. Den minns när den växte upp ur jorden, drack regn och solsken.. sträckte sig stolt mot himlen.. dansade med vinden och lyste som en sol!