Om karinswanstrom

Naturbarn, levnadskonstnär, jordälva.. En lycklig dag är när jag är i naturen, med hunden.. lyssna och känna in alla element med mina sinnen o fotoleka! Att fånga det vackra.. uppleva den skönhet som omger oss.. visa respekt och vördnad för jorden, allas vår moder! Att följa årets cykel med naturens faser och skiftningar och åldras med kärlek o växande visdom!! Dansa med livets olika rytmer.. bejaka livslusten!!

Höstkänslan..vemodet och accepterandet!

September är den mjuka övergången från sommar till höst. Den låter oss sakta ta farväl och släppa taget om hösten..fasar in oss mot kyligare kortare dagar.. Jag stretade emot men fick slutligen acceptera.. att hösten kommit för att stanna.. Oktober är här och klär in naturen i sprakande eldfärger i nyanser av gult, orange och rött. Ena dagen regn och bladen blir ännu mer förstärkta i sina höstfärger, andra dagen frost och dimma som mjukt bäddar in höstträden i magiska nyanser!

Höst påminner mig om förändringsskeden, om avsked och förlust och tanken på döden finns där.. för det är ju så hösten fungerar.. en förberedelse inför att slutligt släppa taget.. bladet som gått igenom alla faser av knopp, blomning, frukt, sakta förvandlas till jordtoner i orange och slutligen släppa taget och falla mot marken. Låta sig bäddas in i Moder Jords mylla och famn för att förmultna och åter på vårkanten ge näring av vårsolens kraft och vårregn till ett nytt spirande frö., livets kretslopp, pånyttfödelse.. Men nu i oktober.. är det just själva ”släppa taget” processen vi behöver gå in i.. att sakta ner.. tacka för upplevandet, varandet från en grönskande vacker sommar.. att ge sig tid att vila.. återhämta.. känna hur lugnet lägger sig efter en aktiv årstid.. Krypa in i en filt och tända ljus.. Klä på.. mera lager.. kroppen behöver värme för att kompensera kylan som vill tränga in under huden..

Detta brukar vara en tid för mig att lugna ner den aktiva Karin som vill ut på äventyr, upptäcka nya platser, sjöar och badvikar att simma eller paddla i.. skogar att vandra och tälta i.. Det är vackert att vandra även på hösten såklart, men lättheten jag har på sommaren i ett par sandaler, shorts och linne är oöverträffat. Hösten kräver kängor, varm jacka och varmare byxor.. Jag börjar vara hemma mer och odlar min kreativitet.. tar fram mina penslar och färger för att måla eller skapar en höstkrans av naturmaterial, inspirerad av vackra kastanjer och rönnbär. Förbereder alster inför kommande julmarknader.. Denna höstkreativitet innefattar också att ta vara på bär och frukt och koka sylt och laga pajer.. Jag har ännu så mycket att lära av naturens skafferi och förundras hela tiden av hur mycket godsaker och nyttigheter som finns där för oss.. Höstens intrång brukar komma med förkylningar så det gäller att mota Olle i grind och boosta med rönnbär, björnbär, lingon.. och såå många fler bär som finns.. fulla med antioxidanter. Jag läste att tre rönnbär om dagen ger oss vår dagliga c-vitamindos. Så nu knaprar jag dem och njuter av smaken av den syrliga smaken och en eftersmak av bittermandel från den lilla kärnan.

Denna höst har jag utmanats att släppa taget om personer som jag har hållit fast vid i tron att de var bra för mig, jag behövde omvärdera och se med nya ögon.. gå på magkänslan. Jag har också fått omvärdera hur jag är i relation med andra människor, både i arbete och vardag. Jag lär hela tiden om mig själv, i samspel med andra, och för det är jag innerligt tacksam. Att även på ålderns höst kunna växa som människa genom att lära sig backa eller stå på sig, att säga förlåt och förlåta sig själv och andra. Att döma mindre.. att acceptera och förstå. Jag har denna höst valt att leva ensam, att inte gå in en relation mer, annat än i vänskap. Det känns inte som någon stor uppoffring utan mer som en mognadsfas och lättnad. Att vara i relation kräver ett visst arbete och jag känner att jag har fullt upp att vara med mig själv och lära mig förstå andra människor och mig själv i detta samspel. Jag skulle önska att det bara var kärleksfullt, glädjefullt och enkelt.. och så är det naturligtvis ibland, men ofta trillar vi dit i konstiga spel om hur det ska eller inte ska vara. Jag kliver lite åt sidan och lär känna mig själv genom att bara vara jag.. Fortfarande mor, syster, moster, faster, mormor..kollega.. och alla dessa relationer vi är i.. men sätter mig själv mer i centrum utan att dras in i några känslokaruseller.. Jag tänker att livets höst ska vara mer av lugn och harmoni vilket självklart innefattar mycket kärlek och skratt. Men dessa passionerade möten som jag ofta dragits in i, de tar också på mig och jag tycker inte längre att det är värt det.

Min passion i livet får vara dansen, konsten och naturen.. de får mig att känna mig levande och närvarande!! Där kan jag möta mig själv.. i musiken.. i rörelserna., i färgerna och formerna.. i dofterna och skönheten av daggdroppar på bladen, och frosten som biter i gräset.. av att sänka kroppen i ett vilt hav med vågor som drar mig med.. Naturen får bli min älskare fortsättningsvis.. som den alltid har varit.. och jag delar den gärna med en vän.. men min kropp kommer hädanefter bara vara till för mig..och jag ger mig endast till naturen. Och bli buren..av Moder Jord!

So be it! To be in october.. to be continued..

Annonser

Kul i Juli

Juli är en månad att ha kul i. Så har det alltid varit och så ska det förbli.. till ålderns höst när man för gott vissnar och blommat färdigt har. Men så långe jag andas och fortfarande kan känna dofter från kaprifol i kvällningen.. så länge jag kan gå barfota i daggvått sommargräs.. så länge jag kan se havet skimra i olika nyanser och se Tärnan störtdyka.. så länge jag har barnasinnet och njutningslusten kvar så är Juli min lekmånad.. min äventyrsmånad.. ”Så länge skutan kan gå.. så länge hjärtat kan slå…

Så även detta år.. idag är det 31 juli 2019.. Dags att lyfta på sommarhatten och tacka för de trettioen dagarna, morgnarna, kvällarna och nätterna. För även om jag är mer en morgonpigg varelse (eller ett väsen, typ älva, troll eller sjöjungfru) och ganska kvällstrött så har det funnits nätter när jag bara inte velat sova då natten är så varm och vacker i sitt mjuka nattljus som bara julinätter bjuder på.. och syrsor som spelar.. (”Jag kan ännu höra syrsors melodi” sjöng Zarah Leander”) ..en ynnest på äldre dagar då syrsors höga frekvenstoner till slut undgår oss p g a tillbakabildande av celler i innerörat)

Jag var nog skeptisk i sommarens början efter min höftledsoperation och räknade med en lång konvalescenstid med begränsad rörelsemöjlighet men läkningen gick över förväntan och musklerna återhämtades och byggdes upp med god vilja och ihärdighet… När jag kunde cykla iväg till Lida längs grusvägen kantad av åkrar och skogar och blommande älgört som fyllde näsborrarna med mandel och vaniljdoft var glädjen stor. Eller när jag även denna sommar kunde genomföra den årliga tältningen med barnbarnen på sandstranden vid havet.. Vi hade verkligen två fantastiska dagar vid havet, barnbarnen, jag och två hundar.. Sol och varmt i vattnet och ett ännu klart havsvatten med lekfulla vågor innan algblomningen sätter in.. Vi badade och badade.. plask och lek… grillade korv över öppen eld intill vattnet på den breda stranden, så ingen risk för antändning av skogen intill.. respekt för elementen.. Jag är oändligt tacksam över att få rå dessa fina själar som Alvi ochvVide-Li är..att få ha mormordagar med tältning och äventyr.. se hur de njuter och leker med varann.. skrattar och sjunger.. som den ljuvaste musik i mina öron.. Tids nog blir de för stora att vilja ge sig ut och tälta med mormor (och jag för stel för att krypa in i ett tält) men kanske tar de med sig detta minne.. och en dag tältar de med sina barn eller barnbarn..

Med sol och värme kommer önskan att vara nära vatten.. (fortsättning följer nedan bilderna…) Jag fick med en vän som har bil och vi körde från östkust till västkust, via Värmland och Dalsland som båda är rika på vatten. Ja, Vänern är ju vår största sjö och vi mellanlandade en natt i stuga på en vacker plats kallad Duse udde vid Säffle. Vi satt och njöt solnedgång och härligt vågspel mot slipad klippudde. På morgonen låg regnet i luften och jag tassade som vanligt tidigt ut med min fyrfotavän Nova och tog ett morgondopp vid ett klippbad intill stugbyn.. så stilla, grått och vackert att det nästan tog andan ur mig.. ljummet vatten omslöt mig i den lilla klippskrevan.. inte en människa syntes till.. det är sådana sommarminnen som man trär likt smultron på ett strå..

Färden mot Grebbestad, som var målet, gick genom Dalsland.. detta vattenrika landskap.. grönskande och varierande natur.. jag blev helt förälskad i trakten kring Bengtsfors.. och insåg att Dalslands skönhet har jag helt missat och satte det på min Bucket List.. naturreservat på naturreservat avlöste varann och lockade och drog i mig men min bror och svägerska väntade vid campingplatsen vid Grebbestad. Att plöja rakt över Sverige och följa den naturrikedom och variation landet erbjuder är sannerligen en upplevelse.. och Västkusten är verkligen en skönhet av sina mjuka klippor av havet slipat och denna sälta.. dessa kraftiga vindar.. dofter av mer havsluft än Östkustens.

Jag är nog ändå trogen min östkust då saltet känns för mycket, vinden för mycket, och ”akta dig för brännmaneter..akta dig för att skära sönder fötterna på havstulpaner och ostron”… !! Min grej på sommaren för att få ut det mesta av sommaren är just detta med barfota.. som om jag vill ta in så mycket natur det bara går med hela kroppen och helst så lite kläder som möjligt.. att gå på klipphällar barfota, så som jag gjort sen barn, fyller mig med vällust och närvaro.. ända sen vi tillbringade somrarna på Lysingsbadet och jag sprang ut på Korpaholmarna.. alltid barfota.. Min födelsedag infaller i juli, som det sommarbarn jag är.. kräfta.. eller sjöjungfru eller vad jag nu är, men med en stor dragning till havet..vatten.. och vill blöta min kropp.. dock lite badkruka om det känns för kallt men juli månad slog jag nog personligt rekord i badande..

Min vän och jag hyrde stuga på Fjärdlång denna sista varma julihelg.. den låg i en skogsglänta med svalkande träd och stor klippt gräsmatta.. utedass och diska i ett litet uterum med diskho.. precis som i min barndoms somrar.. Hela Fjärdlång andas 60-70-tal..som om tiden stått stilla sen dess och det första som man möts av när man gått av båten Vindöga från Dalarö är en gammal orange telefonkiosk så som de såg ut på sextiotalet. Receptionen ligger i en gammal lada med de nödvändigaste förplägnaderna av enkel mat.. Det är en stor ö som till största delen är naturreservat med skogar och ängar och vackra klippvikar och öar runt om. En liten skogsväg leder iväg till Vandrarhemmet eller mot havsviken där vår Familjestuga låg eller Långstugan som består av små hytter på rad med utsikt över havet.

Jag var envis nog att släpa med mig min uppblåsbara kajak vilket verkligen gav utdelning av att vara ett med havet.. jag paddlade ut på kvällen då havet låg lugnt och himlen gick i purpur.. måsar cirklade över mig och jag rundade några mindre öar.. ibland bara slutade jag paddla bara för att tyst glida fram.. i fören satt Nova som älskar detta med kajak lika mycket som jag.. ibland lägger hon sig ner i fören som om hon njuter av att gungas..

Min femtionionde sommar.. nästa juli 2020 fyller jag 60… en siffra som dels känns helt acceptabel och ändå bara är en siffra.. för inuti mig är jag som Dunderklumpen, med alla de andra åldrarna också.. barnet i mig som njuter smultronens sötma likadant ännu.. likaså glädjen att finna på dem.. eller följa den blåskimrande trollsländan som glider fram över havsytan.. låta tårna leka med sanden.. utforska klippuddarna.. hoppa på stenarna.. jo, jag gör det fortfarande.. även nu med en ny titanhöft men undviker ALLTID blöta stenar.. Jag lärde mig tidigt att läsa av naturen.. och har aldrig glömt den förmågan.. jag lärde mig också namnen på blommor och växter av min far, folkskolläraren, och de flesta minns jag.. tycker om att kunna nämna dem vid namn; Rölleka, Åkerfibbla, Kråkvicker, Kamomill, Gulmåra, Kattfot, Käringtand, Fetknoppen.. hi hi detta namn…denna vackra lilla växt som växer i klippskrevor med små gula blommor som ser ut som små stjärnor.. och oändligt många fler blommor…

Juli, kulimånad, jag tackar för vad du levererat, mindre torrt än förra sommaren och inte fullt lika het men fortfarande råder torka.. några skurar har ändå gett hopp till blåbär, hallon som jag har plockat samt även en del körsbär som det verkar finnas gott om. Några kantarellmackor har det också blivit.. Min kropp är solbränd och vältrimmad av promenader, cykelturer, paddling och simning.. och jag har nog rekord av insektsbett över ben och armar; mygg, knott, hästflugor (far kallade dem blinning) och fästingar har lämnat sina märken (Bromsen slog jag innan den hann bita) …precis som en julikropp ska vara. Och lite nässelsvedd.. Ja, jisses.. inget har fattats mig denna sommarmånad.. Jag är påfylld, somrig och ännu blommande.. ännu törstig och livshungrig.. men inte omättlig. Allt jag begär är en soluppgång och en solnedgång.. dagg i gräset och ett smultronstrå!

Självgod eller God mot mig själv!?

Ibland kan jag haka upp mig på ord..speciellt om de riktas mot mig.. då behöver jag titta på innebörden och meningen av ordet.. och känna in dess betydelse. Självgod.. smakar på ordet som i detta fall serverades mig som kritik att jag upplevdes tycka att jag är för bra, och se ner på andra.. och det kom sig av att jag uttryckt min glädje och fascination över att ha läkt så fint efter min höftledsoperation. Efter min operation gick jag med i en grupp för höftledsopererade och vi peppar och stöttar varann. Alla har såklart olika förutsättningar att läka alltefter omfattning av hälsa och ålder.. hur länge man gått med sin atros eller förslitning/ skada innan operation och hur tränad man är samt vikt spelar in för rehabtiden.

Jag ställde in mig på en tuff rehabtid efter vad jag hört men kände mig likväl tillitsfull och positiv till vad som väntade.. att ta en dag i taget, ta det lugnt..ge tid och tålamod till att läka. Jag bor dessutom ensam med min hund men på nedre plan med en uteplats.. såg faktiskt fram emot sjukskrivningstiden denna vackra tid på året… men hade väl aldrig kunnat tro att det skulle läka så bra och snabbt.

Med god hjälp av grannar som ställde upp, samt dottern som bor varannan vecka och är då hemma på kvällen efter jobb.. de rastade hunden, handlade (även om jag förberett mycket mat), städade och tömde sopor etc.. Jag var noga att göra mina dagliga träningsövningar, att äta ordentligt och dricka mycket och ta mina vitaminer och mineraler.. att verkligen lyssna på kroppen.. men min energi är ju också sån att jag gärna utmanar och när en granne erbjöd mig att följa med i bil ner till de blommande körsbärsträden vid sjön nedan vårt centrum tackade jag glatt ja. Då hade det gått drygt 1,5 vecka men med en dos alvedon kunde jag gå en liten promenad med kryckor och se ut över den glittrande sjön och doppa näsan i blommande träd med surrande bin och humlor runt om. En otrolig lycka att få komma ut ur lägenheten och se lite annat än gården utanför som ändå är grönskande med häckar och träd och en lekpark och skogskullen intill. Sjön ligger på andra sidan skogskullen men i detta läget var det inte att tänka på att ta sig dit gående. Så tacksamheten var stor till mina hjälpsamma grannar som gjorde det möjligt.

Var dag efter operationen var en lärdom i att tänka ut hur jag skulle ta mig upp ur sängen, gå med kryckor till toaletten.. kunna duscha, äta osv.. men allt gick verkligen så mycket bättre än vad jag vågat hoppas.. jag masserade varsamt och ”pratade” med mitt lår som genomgått ett så stort ingrepp och gav mig själv healing. Den största utmaningen var första veckan då jag fick ta mig upp varannan timme och gå på toaletten för att tömma blåsan, dygnet runt.. jag förstod att jag hade fått urinvägsinfektion och via min f d svåger som är läkare fick jag snabbt pencellin utskrivet och hämtat av en granne. Den gjorde verkan och det blev lugnare.. mer sömntimmar.. Jag tyckte verkligen själv att jag var duktig som återhämtade mig så fort, och kunde ta små korta, men oerhört jobbigt i början, promenader med hunden.. eller hundarna, då jag även har min dotters hund varannan vecka när hon arbetar. Jag kom på knep hur jag skulle ha ena kopplet i fickan eftersom det är löpande och går ut och in av sig självt och låste fast med dragkedja så det inte skulle hoppa ut fickan. Då behövde jag bara hålla i en hund.. men det krävde all min koncentration och jag var ganska krävande som matte, men de verkade förstå att de skulle vänta in och lyckliga att få komma ut.. även om en granne hjälpte med promenader så är jag favoriten att gå med.. och de följer knappt inte med andra, utan ville snabbt hem till mig. När jag kände att mitt andra ben är starkt och går att lita på kunde jag böja det och hålla det opererade rakt bakom kroppen och plocka upp hundbajset, eftersom jag inte fick överskrida 90-graders vinkeln..

Väldigt ofta lyckades hundarna göra sina högar intill de papperskorgar som står utefter vårt promenadstråk. Kände mig mäkta stolt över att klara dessa små promenader som efter hand utökades lite mer.. jag provade även att gå med rullator och kunna hålla i hundarna. Men det gjorde mer ont i mitt lår och sårsnittet då, det fick väl en annan belastning.. Envisheten som jag alltid haft och smärttåligheten gjorde att jag tvingade ut mig och längtan att röra på kroppen.. gå ut och se hur försommaren blommade ut.. har nog aldrig njutit så mycket av växtligheten som denna försommar på kryckor.. ibland kunde jag få lite feberfrossa och var noga att lägga mig i sängen och vila.. ta alvedon och dricka.. låta kroppen återhämta.. jag som älskar att se film betade av den ena efter andra på Netflix, HBO och Svtplay… så det kunde bli många vilotimmar med benet i högläge, ibland med en kudde under och ofta låg jag och vickade med tårna och trampade i luften för att öka blodcirkulationen så som ortopeden sagt, även dra upp benen med hälen kvar på lakanet mot låret så muskeln får träna.. Små upprepade rörelser.. detta i kombination med mycket vila och små promenader gjorde att läkningen framskred positivt..

Jag följde gruppen på fb och läste om olika problem som kan uppstå, många som hade mycket ont, svårt att sova, mådde illa.. inte kunde gå så mycket alls .. men också de som var som jag.. med mindre problem och vi stöttade alla varann och hejade på! Jag spelade in en liten kaxig danssnutt där jag slänger kryckorna i sängen och dansar utan redan efter två veckor.. jag höll balans genom att låta mitt vänstra ben ta den mesta tyngdpunkten.. och eftersom jag hållt på med dans i så många år får man god kroppskännedom och tillit till kroppen. Den lilla videofilmen med mig dansande och gjorde snurrkonster med kryckorna gav många gillningar och positiva kommentarer av människor jag aldrig träffat.. och de blev peppade av den! Precis vad jag ville.. dela några sekunder av min glädjedans att åter kunna stå och vicka på höfterna, tämligen nyopererad med en protes av titan inslagen i lårbenet..

Så jaa.. jag är självgod tillika god mot mig själv.. utan den inställningen och genom att slänga ut Jante.. så har jag återhämtat mig på ett mycket positivt sätt.. visst har jag haft smärtor och utmaningar men de har inte överskuggat. När jag redan efter 4e veckan kunde sätta mig i en bil och köra och göra egna utflykter var lyckan total.. och jag har tackat min kropp och alla goda krafter att jag fick göra denna operation, slippa smärtorna och besvären jag hade innan och nu bara bli bättre och bättre! På återbesöket hos ortopeden blev jag ”godkänd” och han sa att nu kan du röra dig hur du vill, och använd bara kryckan när du tar längre promenader, vänd den fram och bak som en käpp som ett lätt stöd.

Nu har det gått sju veckor och jag kan knyta mina skor och klippa mina tånaglar själv.. borta är tiden när det var lite besvärligt att få på sig ett par trosor och byxor.. nu är det nästan som om jag inte har opererat mig.. glömmer nästan bort det ibland.. Griptången som var en trotjänare de första veckorna står nu bara och lutar intill sängen och ska återlämnas till grannen. Övriga hjälpmedel som förhöjd toasits och duschbräda etc lämnade jag in i går. Kryckorna har jag fått av grannen.. de får vara ett litet stöd någon tid ännu.. sen får de komma till någon annan som behöver dem. Röntgenbilden som ortopeden visade mig från senaste röntgen i 5e veckan efter operation såg bra ut och min vänstra höft kommer jag med all säkerhet aldrig behöva operera.. Nu får jag återigen sätta mig på elcykeln och trampa, som jag har längtat..

Ja, jag känner mig kaxig och duktig och stolt över mig själv och Ja, God och glad ska mänskan vara..även mot sig själv! Amen!

Hälsningar ”kryckan” ..som några grannar döpt mig till 🙂

På en höft…

Höftledsopererad!!

När april visar sig från sin vackraste sida blir jag inlagd på ortopediska huset dagen efter påskhelgen. Beslutet kom ganska nära inpå och jag fick välj före eller efter påsk, för denna gång rådde inga tvivel att jag inte skulle få min gamla slitna höftled utbytt. Och det var inte en dag för tidigt då den ville glida ur läge flera gånger dagligen vid höftböjningar. Varje gång det inträffade fick jag stå och göra småstamprörelser för att få den på plats igen så jag kunde stödja på mitt högerben.

Ändå sparade jag inte på krutet utan in i det sista gjorde jag utflykter.. tids nog skulle jag bli konvalescent och inte kunna ta mig iväg på flera veckor. Men med envishet, och tränade muskler kunde jag ändå åka till min älskade strand vid Skanssundet, en dagsutflykt med buss och två hundar och njuta av att gå barfota i varm sand.

När en vän frågade om jag ville följa med till Tiveden över påsk blev svaret utan att tveka ja men det kostade en del smärta och vandring blev bara några hundra meter längs den vackra stranden Vitsand mitt inne i den djupa sagoskogen, men jag gjorde det!!

Annandag påsk fick jag även följa med en vän på en liten mc-tur hemmavid våra mysiga cafe i Grödinge; Rosenhill och Eldtomta café.. och på något sätt fixade jag ta mig upp på hojen och leka spätta för en dag..och av igen.. Jag njöt av farten på de slingriga vägarna och litade helt på min vän som vant framförde hojen lite halvliggande i kurvorna. Det gav mig en rejäl kick som skulle räcka några veckor framåt.

Att överlämna sin kropp till ett så stort ingrepp som att såga av höftleden och kulan och ersätta med titan kräver tillit och tilltro till de som utför det och till kroppens egen förmåga att läka ihop och återfå rörelseförmågan till stor del. Jag pratade med en vän som gjort båda höfterna för att få mer förståelse, läste på lite på nätet och förberedde mig mentalt på alla sätt. Lagade mat och frös in och fick besök av arbetsterapeut som kom med de hjälpmedel man vanligtvis behöver i form av kryckor, förhöjd wc-stol, duschbräda, sittdyna, griptång och strumppådragare.. en god vän som är sjukgymnast rådde mig dessutom att låna en rullator så jag ska kunna gå lite korta promenader med Nova, min hund. Så mycket bättre sätt än att försöka rasta med kryckor..

Så dagen D den 23/4 fick jag skjuts in till Globen tvagad med dubbeldusch både kvällen före och samma morgon..så ren att man kunde ha ätit sushi på min kropp.. min dotter som börjat arbeta i Stockholm varannan vecka var turligt nog hemma hos mig och kunde ta hand om Nova. Att lämna min lilla pälskling för första gången och sova borta från henne var nog värre än själva operationen men med min dotter hos henne kände jag mig trygg.

Jag har alltid haft förmågan att lämna över mig i vårdens händer när jag väl måste.. att låta dem som kan sitt jobb göra sitt bästa och ha en positiv inställning. Såklart bad jag mina skyddsguider och änglar om gott beskydd och ett lyckat resultat innan jag rullade in i operationssalen. Jag fick sitta upp framåtlutad och de gav mig ryggmärgsbedövning.. jag kan faktiskt inte minnas nu att jag kände något stick ens i ryggen och måste ha somnat kort därefter.. minns bara att jag lade mina armar ut på varsin stödbräda på sidorna.. och någon frågade om jag kunde säga varför jag var där och mina personuppgifter.. jag rabblade att jag skulle få en ny höftled på högersida (det var ritat med stora pilar på min höft av ortopeden strax innan jag rullades in) och namn och personnummer.. fick då höra att en kvinna hette likadant som jag som skulle assistera under min operation.. det var ett gott tecken tänkte jag och sen kändes det som jag försvann…

Och när jag vaknade ”strax” efter var det tydligen klart och klockan visade 10.45.. jag rullades in på uppvakningsrummet.. nästan lika enkelt som om som om jag vara hade varit hos tandläkaren.. fyllt i en fyllning.. kroppen var avdomnad nedtill precis som när man är bedövad i munnen efter en borrning i en tand.. När mitt blodtryck och värden blev godkända rullades jag vidare in på tvåsalsrummet och min rumskamrat som också skulle byta höftled låg nu inne i operationssalen. Jag blev så väl omhändertagen.. mitt blodtryck var lite lågt som det brukar.. efter en god lunch med paj och sallad fick jag försöka stå på benen och gå på toa. Men då snurrade det till och blodtrycket sjönk.. jag vaknade sittandes på toastolen avsvimmad med en sjukgymnast och två sköterskor stående över mig.. nåväl.. jag kämpade upp trycket för jag ville ju få åka hem dagen efter och snart klarade jag av att gå på toa själv. Stora steg i den lilla världen!

Dag 2..hemfärdsdagen fick jag träna lite med sjukgymnasten och fick diverse piller utskrivna på recept, sen var jag redo att åka hem. Sjukgymnasten påpekade flera gånger att jag har god kroppskännedom. När jag väl kände att jag behärskade tekniken att ta mig ur och i sängen själv och ta mig fram på kryckor kände jag mig trygg inför hemfärd och att klara mig själv i lägenheten med min hund. Min dotter kunde dessvärre bara stanna ett dygn till innan hon reste åter till Umeå så jag var utlämnad till att lita till min förmåga. Smärtan var uthärdlig också i kombination med smärtstillande alvedon. Morfin tål jag inte så det avböjde jag, blir bara snurrig av det.

Men jag hade inte klarat av denna utmaning att komma hem nyopererad om det inte varit för mina fantastiska grannar. Jag är omgiven av några goda grannar som ställer upp med hundrastning, service med mat eller blomvattning eller vad jag nu kan tänkas behöva.. små saker som att fylla på min vattenkaraff vid sängen och köpa hem lite frukt och annat.. jag fylls av en stor tacksamhet att den hjälpen finns inom räckhåll och lär mig att ta emot det stöd jag får.

Att sen ha förmånen att bo på nedre våningen med uteplats och liten rastgård till Nova med gräsmatta.. kunna sitta och titta ut över skog och lekpark och höra fåglars morgonsång är för mig en stor ynnest. Att sova i sjukhusmiljö med utsikt över hustak och höra trafiken som bullrar till att komma hem och ha altandörren öppen och andas in vårluft och se gullvivor sticka upp ur gräset, det läker i kropp och själ. Jag kan inte ha det bättre om jag hade bott på något rehabretreat.. Här kan jag läkas, stärkas, med min Nova.. med talgoxen som bygger bo uppe i hörnet på uterummet.. se barnen leka i parken och låta som barn låter.. liv och rörelse och samtidigt harmoni.. så tacksam! Full av tillit.. höften hämtar sig.. snart dansar jag igen!!!

Mars Mars måne

Islossning, förlossning…

Uppvaknande, Vår-ande…

MARS 2019… du var mig en pärs… somliga dar.. hade glömt hur tuff denna månad kan vara.. när längtan efter våren är så stor och dagarna löser av varann i gråkyla.. när det känns som bakslag därför att februari bjöd på märkligt varma dagar.. och hoppet om tidig vår tändes.. Sen visade sig Mars från sin vintriga sida igen och sa som mången vår förut: Vänta, ha tålamod, låt naturen komma ifatt, förbereda och i sin egen takt knoppa och slå ut!

När vårdagjämning äntligen kom 20 mars kändes det verkligen som vi gick från vinter till vår, som att vända blad i en bok. Vårvinden var ljum och sa: Nu är jag här! Nu har jag kommit för att stanna! Koltrasten fyllde i med sina vackra morgon och kvällsserenader att ”nu är det på riktigt” Lika stor lycka varje vår att höra trasten sitta i en talltopp och fylla gryningen och kvällningen med sin melodiösa slinga.

När min längtan blev för stor, och min värkande höft inte orkade gå ut i grårusket tog jag fram kameran och lekte inomhus..som terapi.. kreativ terapi.. för att lätta upp de grå dagarna. Jag fotade mitt nakna ansikte nedbäddat i skumbad.. mixade dem med några naturbilder jag ändå tagit mig ut och fångat; istappar, vårforsar, fullmånen.. (mars bjöd på två fullmånar och den senare inföll strax efter vårdagjämning och var en superfullmåne)

Min s k foto-terapi, att leka med bilder, mixa naturen och mig själv, får mig att glömma utmaningar som vardagen ger i mitt arbete där jag ofta möter fyrkantiga ramar och outtalade som uttalade normer för vad som gäller i kommunen. Jag arbetar som boendestödjare och det blir ibland motsägelsefullt och en balansakt hur mycket eller hur litet man ska göra. Jag blev kallad till möte med myndigheter med chefer, facket och HR.. jag fick stöd av facket och jag stod på mig och gick därifrån med rak rygg. Men med en stor besvikelse och noll tillit till de som sitter på stolarna och rycker i trådarna. Och ibland rycker de inte alls.. de tittar bort och håller varann om ryggen.. och trådarna hänger lösa.. och de som är kopplade till trådarna som vi håller i faller som marionettdockor till marken. Och där står jag och vill vara en som stöder, lyfta och pusha framåt men nää.. inte vara för engagerad.. inte ta initiativ och driva framåt.. hålla sig på mattan och be om lov och få Nej, så gör vi inte.. Nej, det står inte i beslutet att vi ska göra så.. och ändå står inget klart.. allt är luddigt och svårtolkat..

Det är då jag går ut i naturen, för den har inga konstiga koder, den är rak, kan vara rå men tydlig.. och omfamnande.. Den står för vad den är.. en kraft.. i ständig process.. och om du inte kan vara flexibel och följa den i sin process blir det tufft!

Nu verkar det som om min höft som jag fått röntgad för ett halvår sen och beskedet Cox artros, blivit så pass sliten, trots försök att bygga upp med träning under sjukgymnast inrådan, och det är dags att sakta ned och invänta operation av ny höftled. Det innebär att jag får gå denna vår till mötes i ett lugnt tempo och ha tålamod med min höft och hopp till att en ortoped säger ja denna gång. Och backa från mitt arbete och bli sjukskriven en tid.. Värken när jag böjt mig och ska räta upp mig till stående är obeskrivlig. Jag vrålar högt ibland eller biter ihop så tänder gnisslar innan den hamnar i rätt läge igen så att jag kan stå på benet och röra mig.. hitta sovställning är också en utmaning.

Jag fortsätter gå ut i naturen.. lär mig hur jag anpassar min värk och svårighet att gå uppför på ojämn terräng genom att ta det sakta och låta kroppen visa. Och lyckan att komma ut och se grön mossa och rinnande vårbäckar övervinner smärtan och uppväger allt!

Mars Mars måne.. du lurar ingen.. du dök upp med ditt stora nakna runda jag och sken rakt in i våra frusna hjärtan.. där gammal smärta låg inbäddad.. du kastade ljus över mörkret som rådde om natten.. gav mod och hopp! Våga tro på förändringen.. för förändringen kommer, vare sig vi vill eller inte! Motarbeta inte, följ med.. mjukt och följsamt. Tro på kraften inom dig, våga stråla du också! Var ljuset!!

På en och samma dag…

Mitt i januari, mitt i veckan, mitt i livet…

Denna onsdag, 16 januari, vaknade jag och klev upp i den s k vargtimman. Jag vaknade strax innan väckningsignalen som var satt på 4.15.. vilket ofta sker oavsett vilken tid jag har satt väckning på. Orsaken att jag skulle upp så tidigt var att min dotter som bott hos mig några dagar skulle med en tidig buss och vidare till Centralen för tågfärd hemåt till Umeå. Jag älskar morgnar.. tidiga morgnar, och kan även stanna kvar i sängen, ligga och filosofera eller hålla på med mina foton i mobilen eller kolla fbflödet eller Insta.. men sover gör jag aldrig efter 6.00. Denna onsdag var jag ledig så det var desto lättare att kliva upp denna okristliga tid som somliga skulle uttryckt det, och hjälpa dottern komma iväg genom lite frukostservice och gå ut och rasta hundarna; min och min dotters.

Det var en bitande kyla som slog emot oss när vi steg ut genom dörren, -10 grader men inget mot de -21 som väntade min dotter i Umeå. Min första tanke var att idag ska jag leta upp mina långfärdsskridskor i förrådet och ge mig ut på Malmsjön och åka. Det är den sjö som ligger närmast och jag har haft ögonen på de senaste dagarna för att bilda en uppfattning om möjligheterna till att åka skridskor på den.

När jag vinkat av Emma och Sookie (dottern och hennes Shetland Sheepdog) tog jag en varm kopp te och smörgås och kröp ner i den varma sängen igen, det var ju trots allt becksvart ute och okristligt tidigt. Vet ej vilka de kristliga tiderna är men sängen var väldigt inbjudande efter den kyliga promenaden. Jag lyckades somna om och drömma märkliga drömmar om att jag åkte buss till någon märklig plats där alla hus var väldigt toppiga, som i en sagovärld och männen gick klädda i röda jackor och roliga hattar.. kvinnor var det ont om men de hade gröna kjolar men inga hattar.. De tittade konstigt på mig som inte hade kjol..

Drömmen upplöstes och morgonljuset väckte mig nästa gång. Att vara ledig mitt i veckan har sina fördelar, jag hinner återhämta mig och det gör arbetsveckan uthärdlig även om jag trivs bra med mitt omväxlande arbete som boendestödjare. Att arbeta med människor tar dock alltid på energiförrådet så en återhämtningsdag i veckans mitt är perfekt.

Full av energi och med massa roliga åtaganden som väntade, som att dyka in i förrådet och leta efter skridskor och stavar. Jag är nu en sån som börjar i en ände och slutar i en annan och denna dag var inget undantag. Medan jag ändå var i förrådet kom jag på att jag har skaparkurs på söndag och passade på att ta fram material till det, så som olika papper som jag förvarar i förrådet. När jag sen bär in sakerna i lägenheten ser jag att jag behöver röja upp efter dotterns besök. Fram med dammsugare och plocka undan, bädda rent .. och när det nu ändå var så kallt ute kom jag på att frysen var rejält igenisad och behövde frostas av. Så vips ut med all mat från frysen av svamppåsar från sommarens rika skördar och annat gott, och lade dem i påsar på min uteplats. Jag värmde kastruller med varmvatten och satte i frysen så påskyndades avfrostningen.

Medan jag var i full gång med allt så ringer det på dörren. Det var ingen överraskning, jag hade avtalat tid om att få duschslangen utbytt eller själva munstycket som blivit glappt.. och i köket ville en kökslucka inte stängas.. Mannen, som kliver in och blir utskälld av min lilla bitchNova, tog genast itu med uppgifterna. Nova tystnar efter ännu en tillsägelse…mannen var en s k hundmänniska och Nova bedömde honom som ok. Matte verkade ju också glad att han kom.. alltid skönt att få saker att fungera bättre i hemmet när man retat sig på dem ett tag.

När saker började bli fixade och komma på plats, maten inställd i den rena kalla frysen, började tanken på den förestående skridskofärden locka igen. Men först behövde Nova få en rejäl promenad till för denna gång ville jag ut på isen själv och jag var rädd att det skulle bli för kallt för Nova att springa på isen denna kylslagna onsdag.

När det äntligen blev min tur att ta en tur, en debuttur för 2019, på den blanka isen som sett så lockande ut när jag passerat sjön med buss till och från jobbet, kändes det väldigt tillfredställande att jag ändå tagit uti med mina göranden hemma. Nu förtjänade jag att få glida ut på sjön, bara jag och min kamera. Det är en härlig känsla att få fota från sjösidan, ur helt andra perspektiv än från landsidan och isen brukar ha vackra mönster. Man vet aldrig vad som kan hittas i vassen eller på isen. En gång fotade jag en fastfrusen sko med vackra frostflingor på och förra helgen var jag nere på isen och fotade en fastfrusen kabelrulle i trä.. men den hade försvunnit nu noterade jag..

Känslan att sätta på skenorna på pjäxorna och staka ut med några långa skär mot sjöns mitt är obeskrivlig.. fruset vatten som bär upp mig, och så lätt att glida på.. Vatten är mitt favoritelement och dess många förändringsfaser och tillstånd. Jag hade såklart dubbarna med, hängande om halsen, men mannen som jag mötte nere vid bryggan, som just avslutade sin skridskotur, berättade att isen nu var 15 cm tjock så jag kände mig helt trygg.

Isen sjöng med sina varierande originella ljud där jag gled fram över den mörka isen. Här och var låg små formationer av relativt tunn snö och då och då stannade jag upp och fotade mönster som fanns i isen… som om någon dumpat en stor sten och bildat ett hål och vackra sprickor runt om, men isen höll en jämn yta fast lite rugglig närmare land och några långtgående sprickor som uppstår sträckte sig som gränslinjer rakt över sjön. Solen var nära att skymta fram och syntes som en stor ljusboll bakom det tunna molntäcket.. det skapade ett vackert ljus som jag fotade.

Kylan var inte så farlig men som alltid är det fingrar som börjar klaga först, men jag var så nöjd med årets första tur och hoppades det skulle komma många fler. Jag hade dessutom hört att det skulle börja snöa under dagen så turen var med mig. Väl hemma till ännu en varm kopp te tittade jag ut henom fönstret och såg flingorna började dala, små täta snöflingor. Hela eftermiddagen snöade det ihärdigt och förändrade snabbt landskapet till det där magiska vita som bara snö kan. Det slog om till tö och blev tung snö. På kvällspromenaden med Nova som glatt hoppade efter snöbollarna jag kastade, antydde det till regn i luften och det var nu milt, helt i kontrast till morgonens klara kalla kyla.

Ja, jag märker ju att mina blogginlägg har en förkärlek att beskriva hur jag upplever natur och väderväxlingar, men som sagt; vatten fascinerar mig i alla sina växlingar från flytande till fruset.. snöflingor, alla unika i sina formationer och snö som skaparmatetial.. jag blev bra sugen på att forma en snögubbe men det var sen kväll och jag var nu lite trött efter den långa dagen som började i vargtimmen och började längta efter ett varmt bad och se en bra film. Mina tankar gick osökt till en film jag inte sett på länge, och även läst boken, som nog är något bättre även om filmen var helt okey; ”Fröken Smillas känsla för snö” skriven av Peter Hoeg.. Smilla är en ung kvinna, släkt med eskimåerna, eller säger man inuiter, och hon har en särdeles bra kunskap och känsla för snö.. hur snö beter sig i olika stadier.. blöt snö, skare, nysnö etc.. Jag vet inte om jag har så stor kunskap om snö men känslan har jag.. och bästa sättet att lära sig om väder och vind och nederbörd är att vistas i den, försöka notera och läsa av.. framförallt när snön just fallit och det ligger isfläckar under på promenadvägarna.

Nu börjar klockan närma sig 22.00 och ögonlocken blir allt tyngre.. jag är som sagt em morgonmänniska, inte en kvällsmänniska.. undrar om snön töat bort i morgon? Men det är en annan dag, en annan historia..,

Vägen, inte målet!!

Ett gammalt taoistiskt talesätt låter ”Det är vägen, inte målet, som är meningen med livet”. Kom att tänka på det nu när jag sitter på Norrtåget upp mot Umeå. Jag och min följeslagare Nova har rest sedan kl 5 i morse.. Jag fick skjuts in till Stockholms Central av en god vän annars skulle jag åkt två olika bussträckor bara in till Centralen. Detta är sista och fjärde tåget på dagens resa där målet är Umeå. Och nog önskade jag att jag redan var framme vid målet och få träffa älskade barn och barnbarn. Det är tradition att mormor åker upp till höstlovet och busar till det lite extra vid Halloween.

Men jag, liksom hunden Nova, har lärt oss att vara närvarande där vi är, på våra tågresor och njuta av resan. Vi kan ju inte mycket annat göra. Att fördriva tiden med att se en film på surfplattan fungerade inte då det visade nätverksfel när jag försökte.

Så fånga dagen, fånga ögonblicket.. titta ut genom tågfönstret och se första snön ligga som ett rent vitt täcke över Sveriges långsträckta landskap. Hämta en kopp te i cafevagnen och träffa på en god vän till min dotter och språka lite. Njuta teet och äta lite av det hembakade medhavda fiberrika knäckebrödet.. det är såna saker som håller oss i nuet..

Jag har lätt för att vara närvarande.. vara en iakttagare, en observatör tillika en upplevare. Registrera medpassagerare utan att bedöma. Men lika lätt har jag att resa i tanken, ofta in i det förflutna med minnen. Men det händer också att jag dagdrömmer och fantiserar om framtiden. Leker med tanken.. Det, har jag förstått, är en viktig process för att skapa den framtid vi önskar leva i, och är inte alls en verklighetsflykt.

Så att vara närvarande kan handla lika mycket om att vara närvarande i mindet och tankens värld, det viktiga är att du gör det till fullo. Verkligen vågar ta ut svängarna och vidga dina möjligheter att skapa en framtid.. för målet är ju att utvecklas hela tiden. Inte att vara nöjd.. att vara nöjd gör att du accepterar hur det är.. och då slutar vi skapa och förändra.

Betyder det att vi inte ska vara nöjda.. nja, jag menar att vi ska vara tillfreds i vår process, vara nyfikna och vakna och drivas av en vilja att uträtta små eller stora ting, var dag. Sen när vi går och lägger oss kan vi gott känna tillfredsställelsen av att ha uträttat sånt som får att känna oss förnöjda med vår insats. Lite så, tänker jag. Och det handlar inte om att uträtta storverk och slå på stora trumman, det kan vara små saker som i en annan människas ögon är stora och betydelsefulla. Att gå över till en granne och dela med sig av dagens svampskörd eller peppa en medborgare som står och väger inför ett beslut.

Jag fascineras av äldre människor som fortsätter utvecklas, som fortsätter att bry sig om sin fysik och viljan att kommunicera , bry sig om sina medmänniskor och fortsätter vara nyfikna och uppleva.. om det så bara handlar om att gå ut med grannens hund eller hjälpa till att klippa äppelträden. Jag hoppas att jag inte blir en åldrande människa som låter krämpor och kroppsliga utmaningar begränsa mitt leverne.

Målet är ju inte att bli gammal och dö.. även om vi vet att så kommer det bli.. vad sen begreppet gammal är.. och ålderns värdering i sig, är upp till var och en. En tjugoåring är gammal i en fyraårings ögon.. Min mor sa ofta, som en ursäkt på att hon inte orkade eller ville göra saker längre, att ”Vi börjar bli gamla”.. och syftade på far och sig själv. Hon sa det ofta och jag undrade ibland hur länge de skulle hålla på och bli gamla.. med ett leende förstås, för det är ju något vi börjar med från dag 1 vi föds.. att åldras..

Nu med stigande ålder och krämpor förstår jag min mor bättre, jag inser att jag själv trappar ner och anpassar efter dagsform, men jag har fortfarande en nyfikenhet på livet och viljan att uppleva. Jag kanske inte kommer ut på några längre resor men att trampa iväg på cykeln med ryggsäck o termos för att upptäcka en gammal stenbro från medeltiden är stort nog. För livet är lika vackert oavsett var du befinner dig om du har dina nyfikna upplevande ögon och sinnelag med dig. Och så länge jag har min kreativa drivkraft och skaparanda i behåll blir inte livet stillastående. Då skapar jag små världar i världen och enligt Martinus kosmologi, som bygger på en dansk författares världsbild, så finns flera världar samtidigt.

Jag har startat upp en dansgrupp igen. Ett tag tänkte jag den dumma tanken att upphöra med dans, eftersom den tilltagande smärtan och begränsningarna som följer av min artros i höger höft och knä utmanar mycket. Men vem är jag att sluta med skapande fri dans, när jag själv alltid sagt att ALLA kan dansa, om man så sitter i rullstol. Så jag döpte gruppen till ”Atros o flås” gruppen och startade en studiecirkel. Nu är vi ett skönt gäng på blandade åldrar av kvinnor och några män som har opererat både det ena och andra i kroppen och har proteser men inga protester.. för dansa ska vi! Utifrån den förmåga vi kan och har! Och i dansen skapar vi.. i tanken likväl som i kroppen.. vi skapar tillstånd av helande.. av kärlek och förlåtelse och tillåtelse!! Vi är dans! Vi är en grupp som vägrar sätta oss ner och säga att vi håller på att bli gamla, som om det skulle vara en ursäkt för att slippa röra på sig. Och vi har väldigt roligt!!

Jag undrar fortfarande då och då vad min mening på jorden är, om jag är på rätt plats, om jag gör det jag en gång klev ner på jorden för att göra. Men jag kan leende se tillbaka att jag har fått många människor att dansa, många människor att skapa.. och jag har inspirerat .. och det är gott!!

Nu är jag strax framme vid målet för denna tågresa och målet för denna dagens blogg.. inatt ska klockan vridas tillbaka och vintertiden är här igen.. ett halvår.. vi får se vad som händer på vägen dit.. Tiden har så många perspektiv och tolkningar. Jag kan ändå säga att dagens resa som började i tidig otta i Sörmland och strax slutar i Norrland många timmar senare.. har varit en behaglig och vacker resa.. Både invärtes som utvärtes!