Botten opp!! (Del 3 i sommardagen)

Vilja kunde inte slita blicken från råbockens ståtliga nacke och de välväxta hornen som fortsatte gnida sig mot ekens bark. Hon kände plötsligt hur geten satte sig i rörelse mot bocken..Nej nej, försökte Vilja men hon verkade inte kunna påverka de bestämda stegen och hoppade snabbt ur rådjurets kropp. Vilja började att backa samtidigt som hon ville se hur mötet mellan de två skulle utvecklas. Råbocken upphörde plötsligt att gnugga sig mot trädet. Han hade fått vittring av honan som hade stannat upp några meter ifrån, som om hon tvekade.. Vilja fortsatte att backa, det började kännas privat att vara åskådare. Nu gick bocken mot honan med högt huvud, som om han ville visa upp sina nyputsade ståtliga horn.. han gick ett varv runt honan som stod kvar. Just som Vilja noterade att bockens röda kön syntes under dess buk gled Vidar Vidstige ut ur bockens kropp. Han hann bara kliva åt sidan när bocken gjorde ansats att bestiga geten som verkade ha bestämt sig för att stå kvar..

Oups, vad gör jag nu, tänkte Vilja villrådig och började spana efter något lämpligt värddjur att låna kropp av för att som vanligt dra iväg.. Hon hörde korpens kraxande i närheten högt upp ovanför trädtopparna.. det lät som den skrattade! Förbaskade korp, tänkte Vilja. Vidar kom gående mot henne med ett litet fånigt leende. ”Vi hamnade visst i något intimt”, sa han urskuldande men med en glimt i ögat. Vilja kunde se det komiska i situationen. Hon valde att stanna upp.. inte ta till flykten.. varken hon eller Vidar hade ju kunnat förutse att detta skulle uppstå.. Båda hade ju bara varit ute på en vandring i varsitt värddjur. Hon kände sig märkbart varm och lite påverkad av parningsriten som pågick under ekens lövverk. Bocken hade nästan trasslat in hornen i en av ekens grenar då han stod på bakbenen med geten under sig men verkade inte bry sig.. akten fortsatte och Vilja vände aktningsfullt ryggen till men vred på huvudet mot Vidar. Hon hörde sig själv säga ”Jag skulle behöva skölja strupen. Jag vet en bäck i närheten, får jag bjuda på en slurk?

Vidar log brett, fortfarande med lite generad min och svarade ”Tack, det låter onekligen gott!!” De slog följe som om det var helt naturligt att de just hoppat ur två brunstiga djur som nu stod sammankopplade som en kropp!! Vilja ansträngde sig att inte tänka på det och valde att gå lite framför Vidar eftersom hon erbjudit sig att visa vägen till bäcken. Hon misstänkte att Vidar hittade lika bra som hon här i skogarna! Vidar Vidstige.. han hade väl utforskat varje stig härikring, tänkte Vilja.. Nåväl, jag trampar upp mina egna, tänkte hon kaxigt, och försökte gå avslappnat men var hela tiden medveten om Vidar som gick bakom på en armlängs avstånd.

De kunde höra ljudet av det rinnande vattnet och Vilja ökade på stegen. Bäcken som var lite grundare just här fylldes av mycket stenar, några var flata och inbjudande att sitta på! Om man följde bäcken en bit nedåt fanns ett litet vattenfall och en liten fördjupning lagom att sänka ner kroppen, om man behövde ta ett bad. Men nu behöver jag bara dricka, och släcka törsten, tänkte hon och kände sig torr i mun. De föll på knä samtidigt och kupade händerna till en skål. Nu lade hon märke till Vidars händer för första gången, de var proportionerliga och välformade, precis som hans fötter.. ”Ja, Skål då” hörde hon Vidars glada stämma och såg honom i ögonen igen. ”Skål”, svarade Vilja, lika glatt. Det hela var faktiskt lite komiskt! ”Botten opp”, tillade hon!

De drogs automatiskt till den flata stenhällen i mitten av bäcken, där solens strålar kastade en spot genom grenverket av höga alträd. De balanserade sig fram på mindre stenar i riktning mot den. Vilja mindes när hon var liten, hur det hade varit ett av hennes favorittillhåll, att vistas vid kvillerna och hoppa på stenar i den lilla ån som rann genom brukssamhället där hon hade vuxit upp. Återigen lade hon märke till hur Vidar använde sina breda fötter att liksom knipa om stenarna för att få fäste, precis som hon. Hans balans var det inget fel på och de nästan tävlade vem som skulle komma först fram till den inbjudande stenhällen, De landade samtidigt! Vilja kände hur skrattet bubblade upp inom henne och hon lät det komma. Som om korpen hade skrattat genom henne.. porlande som bäcken!! Vidar stämde in i det smittsamma skrattet tills han plötsligt nästan allvarlig, men fortfarande med glimten kvar, utbrast: Men jag vet ju inte vad du heter, det skulle vara trevligt att få veta vem jag delar detta utsökta vatten med? ”Ja, förlåt.. Jag heter Vilja. Vilja Vildfot är mitt namn”. Hon kände hur mycket hon tyckte om att uttala sitt namn. Vad är det för mening att ha ett namn om man inte får säga det till någon, tänkte hon, eller om man inte får höra någon kalla en vid sitt namn? Som svar på hennes tankar hörde hon Vidar uttala högt hennes namn ’”Vilja Vildfot”, det var sannerligen ett vackert namn”..han såg ut att smaka på namnet, såsom han nyss hade smakat på vattnet. ”Vidar Vidstige” är också ett namn som ligger fint på tungan, hörde Vilja sig själv säga. Det låter som om du rört dig vida omkring? Hon satte sig ner på stenhällen innan hon inväntade hans svar. Vidar slog sig ner bredvid, helt naturligt, och lät fötterna vila i bäckens förbiströmmande vatten. Han iakttog vattnet som om han ville vinna tid innan han svarade på hennes fråga. Om det nu var en fråga, det lät mer som ett antagande! Han kändes plötsligt lite hemlig. Vem var han, den där Vidar? Nu när hon äntligen vågat släppa honom nära, kändes det som han drog iväg lika fort som vattnet passerade dem.. men han satt kvar!

Hon fick känslan att han, liksom hon, också hade ett brokigt förflutet, men att vara här i den magiska skogen, var en plats att läka på.. varför ställa frågor som man kanske egentligen inte vill ha svar på? De verkade båda ha förlorat sig in i åsynen av det passerande vattnet.. det som just nu lekte med Vidars tår.. ”Jodå, hörde hon Vidars melodiösa stämma, Nog har dessa fötter vandrat långt.. ja, när jag inte lånat någon med fyra tassar eller klövar eller lyft till högre höjder med vingar för att se mig vida omkring”, fortsatte Vidar! ”Vet du, Vilja, sa han nu med en lite allvarligare stämma, vi skulle kunna sitta här och trevande lära känna varandra.. med de där vanliga inledande frågorna.., vad man kommer ifrån o s v. ”Meen”, fortsatte Vidar, som om han ville dra ut på det..”det finns ett sätt att få svaren utan frågor, ett mycket snabbare och uppriktigare sätt, som förvisso kräver lite mod” .. Vidar tystnade som han ville låta Vilja ta in orden ordentligt. Hon kände sitt hjärta slå lite hårdare.. Mod? Vad menade han. Hon hade ju tagit mod till sig att bjuda med honom till bäcken.. de satt ju här nu, på samma stenhäll. Återigen tyckte Vilja sig höra korpens gurglande läte djupt ur sin strupe nånstans ovan dem. Men självklart kände hon att han intresserade henne, att hon ville veta vad som fört honom hit. Han verkade inte vara någon som bara drev omkring som rön för vinden. Vidar tog ett djupt andetag och fortsatte; ”Vi äger ju båda förmågan att ta oss in i kroppar, med tillåtelse, tillade Vidar. Han såg Vilja rakt in i ögonen och hon ville slå ned blicken men kände hur hon nästan drogs in i Vidars kropp.. ”Du menar.. Vilja drog också djupt efter andan och fortsatte, du menar.. att vi ska låna ut vår kropp till varandra? Hon ångrade nästan att hon sagt det, det lät nästan lika intimt som scenen borta vid eken tidigare.. eller intimare än så. Att vistas inne i Vidars kropp skulle få Vilja att förstå och känna allt som Vidar varit med om, alla hans minnen och upplevelser.. Ville hon det? Det skulle sannerligen krävas mod. Och hade hon modet att låta honom komma in i hennes kropp, och dela allt som var Vilja.. helt utan filter, utan skyddsmask?

Att vilja eller inte vilja (fortsättning på sommarsagan)

Vilja satt på en sten i bäcken. Hon skrattade högt när vattnet forsade lekfullt under hennes fötter.. samtidigt som laxöringen hoppade upp och ned i den starka strömmen! Hon lät sin blöta kropp soltorka i morgonsolens första varma strålar och njöt av den frihetskänsla som vatten kunde skänka henne.. Frihet och rofylldhet.. och att bli ren förstås, tänkte Vilja som hade tvagat sin kropp med björklöv. Hon hade passat på att göra lite lerinpackning på kroppen också, som efter den hade torkat i solen, snabbt löstes upp i forsilarna.. Som den bästa bubbelpool, tänkte Vilja, fast lite kallare förstås. Hon hade kommit över det där motståndet som kallt vatten kunde uppbringa i henne. Numer sänkte hon bara sin kropp lugnt i kyliga vattendrag och värmen kom ganska snart i kroppen när blodet rusade till av kylan! Ett effektivt sätt att klarna hjärnan på. Vilja behövde verkligen klarna sin hjärna. För säkert tjugonde gången spelade hon upp scenen för sitt inre.. Ängen.. när hon trodde hon var ensam.. och hur han plötsligt stod där framför henne.. hon hade varit helt oförberedd.. Tittat på hans fötter under sin lugg.. hört hans röst.. den melodiösa.. en kort stund hade deras ögon mötts.. ” Vidar Vidstige”… hans ögon var blåare än himlen varit den där soliga morgonen.. Som idag, tänkte Vilja när hon riktade blicken mot skyn.. och sen lät hon blicken vant söka runt i omgivningen.. Hon gjorde det flera gånger om dagen nu, så att hon skulle vara säker på att hon var ifred.. Att hon var den enda av sitt slag här och nu, på denna plats.. Inga fler överraskningar, hon skulle ligga steget före..

Hon hade gjort det lätt för sig.. överrumplingen av den ljushårige Vidars närvaro fick hennes hjärta att slå oroväckande fort, hon fick muntorrhet och tunghäfta och inte fått fram ett ord.. när Citronfjärilen i nästa stund slog sig ner på blåklockan intill hade hon tagit chansen.. På snabba lätta vingar flög hon därifrån.. Hon kände sig snarare som en Sorgmantel än en glad Citronfjäril.. sorgsen över att inte längre vara ensam av sitt slag.. eller sorgsen över att hon flydde?.. Det var detta Vilja försökte få svar på när hon om och om igen spelade upp scenen på ängen.. Hans fötter.. så lika hennes.. hans röst.. Vilja skakade på huvudet så håret stänkte ut de sista vattendropparna. Hur hade han kommit dit så obemärkt? Hade han slingrat sig fram i en orms kropp, tyst på marken osynlig bland ängens blommor.. eller som hon, i en fjäril? När Vilja återigen spanade uppåt skyn var det inte bara för att se om hon var säker. Hon spanade efter korpen. Den blåsvarta korpen som invigt henne i magin.. gett henne förmågan att byta skepnad.. Men korpen hade inte synts till sen dess. Korpen skulle kunna ge henne svar på hennes frågor, hoppades Vilja. Samtidigt visste hon att det var hon själv som hade svaren.. men hon spjärnade emot som en trotsig struts, som stoppade huvudet i sanden när sanningen närmade sig. Att vilja eller inte vilja? Att våga eller inte våga.. Att fråga eller inte.. Åter skakade hon på sitt ljusa hår som blivit allt mer solblekt och hennes hud allt mer solbränd under dessa hennes upplevelserika sommarveckor. Vilja hade kunnat fråga Vidar.. frågat vad han gjorde där.. var kom han ifrån.. vem var han.. Men inte ett ord hade hon fått ur sig..

Och kunde hon vara säker på att någon av de hoppande laxöringarna inte var han.. eller den vackra grönskimrande ödlan som solade på stenen borta vid vassen? Hon kunde aldrig vara säker mer.. och fanns det fler..som dem? När hon hade flugit iväg tillräckligt långt bort i citronfjärilens kropp hade hon valt att återvända till parallellivet ett bra tag. Hon hade firat sin 60-årsdag med släkt och vänner och haft både roligt och trevligt.. Så trevligt att hon nästan kunde tänka sig vara kvar i det livet och inte återvända till Viljas värld. Där visste hon vad hon hade, visste vad hon kunde.. Men den trötta människokroppen som vissa dagar haltade fram av den värkande höften fick henne till slut att återvända.. dit där dofterna var friska och många.. dit där djuren levde i samklang.. i harmoni med varann och naturen. När Vilja åter hade druckit ur den strida bäckens friska vatten visste hon att det var här hon kände sig mest hemma.

Vad ville han? Det hade du fått veta om du stannat kvar och inte tagit till flykten, hördes rösten inom henne.. Men jag vill vara ifred, malde Vilja på.. detta är min återhämtningsplats på jorden.. Hade jag velat ha kontakt med män hade jag inte kommit hit.. Dem kan jag träffa i mitt paralellliv, där har jag gott om manliga vänner. Men ingen som förstår dig helt ut och kan dela ditt vildliv, hördes den inre rösten igen..

Vilja uppskattade de utflykter hon hade upplevt under sommaren, i den mänskliga gestalten hon återvände till då den kallade.. Hennes band till sin dotter och de vänner hon hade gjorde att hon klarade att vara i den världen. Hon hade tagit ut lång semester. Hon var uppriktigt trött på arbetet som sög musten ur henne vissa dar.. och Coronaepedemin som fortfarande lade sorti över vardagen. Men utflykterna hon hade fått uppleva fylldes av glädje och vackra platser.. Hon hade tältat vid olika stränder vid hav och sjöar.. där inga andra människor trängdes.. badat och tänt brasor att grilla i eller bara åtnjuta värmen.. sitta och titta in i lågorna.. få saker kunde få Vilja att må så bra som vatten och eld. Att laga mat under bar himmel under enkla former, maten smakade aldrig så gott som då! Hon hade rest norrupp i bil med en god vän genom det avlånga landet och njutit de vackra landskapen längs kusten.. stannat till då och då och tagit ett bad.. Denna sommar hade hon badat i otaliga sjöar och havsvikar.. Kroppen hade stärkts upp och hon hade känt sig föryngrad.. druckit sommaren och fyllt på av den vackra naturen som blommade av växelvis regn och sol.

Som en bilderbok hon kunde öppna för att återuppleva i minnet hade sommaren gett henne rika vackra platser.. stranden utanför Umeå med fin vit sand och klippor intill.. barnbarnen och hundarna lekande och plaskande.. springande och skrattande.. Stugorna hon hade hyrt under sommaren och delat med vänner hon trivdes med.. kajakpaddling, att få glida fram på vattenytan och träna armmusklerna och passera familjen svan och otaliga klippor slipade av havets vågor… Resan till Kolmården på sin födelsedag, hade förvandlats till ett stort leende av upplevelser.. delfinernas lekfulla närvaro hade rört henne till tårar.. de var i fångenskap men i vattnet är vi alltid fria, var deras budskap. Hennes hjärta hade fyllts på av deras stora kärlek, liksom av sjölejonens akrobatik i vattnet.. ”för att vi kan”.. barnbarnens hänförda ansikten.. och stugan intill havsviken som hade avslutats med ett dopp under regnbågen.. Hon kände stor tacksamhet!

Vilja började känna sig stel där på stenen och lät blicken löpa runt igen.. hon fick syn på rådjuret som kommit fram för att dricka.. deras blickar möttes i samförstånd.. Får jag, sa Viljas ögon.. Rådjursgeten gav henne tillåtelse och i nästa stund var hon inne i djurets varma kropp.. Vilja längtade efter att få springa, eftersom hennes värkande höft inte tillät henne att springa längre. I rådjurets kropp kunde hon sträcka ut över ängen och åter känna den spänst hon själv hade haft innan höften satte stopp. Plötsligt stannade rådjuret till.. under en stor mäktig ek stod en råbock och vässade sina horn på barken.. Vilja fascinerades av bockens muskulösa nacke när han rörde sig rytmiskt fram och tillbaks mot ekens grova bark… hennes hjärta slog fortare.. var det han?.. var det Vidar Vidstige?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

  Kolmården

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vilja Vildfot (En sommarsaga)

”Vilja Vildfot”.. Hon smakade på namnet, provade att uttala på olika sätt; hon viskade det.. som en smekning..hon sa det högt och bestämt, som om det var hugget i sten, det namn som korpen givit henne den där kyliga men vackra aprilmorgonen då dimman fortfarande låg kvar över ängsgräset.. Inte bara fick hon ett nytt namn, hon fick en ny identitet. Egentligen kan man väl säga att Vilja trädde in i det väsen hon alltid velat vara!

Ingen från den ”vanliga” världen kunde längre se henne, om hon inte själv ville. Hon kunde själv välja om hon ville träda fram och bli synlig för människoögon. Hennes namn indikerade på att det var hennes vilja som styrde om hon ville vara i sin synliga gestalt eller den som gjorde att ingen människa kunde se henne. Korpen som hade kommit till Vilja den där morgonen när hon kände sig så uppgiven, så vansinnigt trött på den värld människor skapat, hade känt hennes längtan.. Viljas ögon orkade inte längre ta in hur naturen förstördes av människohänder, hur träd som var boning för både insekter, fåglar och ekorrens lekplats eller skugga för haren, urskillningslöst höggs ned.. Hon vämjdes över att vattnet i bäcken smakade förorenat och fiskar kippade i det syrefattiga flödet som även skulle släcka törst åt räv och rådjur.

Korpen hade plötsligt suttit framför henne på en gren mittemot där hon slagit sig ner för att vila ryggen mot gammelmor tall. Vilja hade huttrat av den kyliga morgonen och av sorgen över naturens förändring.. Hulkande hade hon upprepat frågan ”Hur tänker de” ..”Förstår de inte?” När hon torkade sina ögon såg hon in i de klokaste klara ögon hon skådat.. De var verkligen korpsvarta men glimmade där inne i den mörka cirkeln och fastän hon aldrig såg korpen öppna näbben hörde hon att den talade till henne.

Det hade varit så enkelt, tänkte Vilja, och plockade en smörblomma på den vildvuxna ängen. Det var nu slutet på juni månad och allt blommade för fullt. Korpen hade låtit henne förstå att hon hade ett val, att den kunde hjälpa henne med valet om hon önskade bli ett naturväsen, att välja leva som de, mer i samklang med naturen. Vilja skulle kunna välja när hon ville träda in i människans värld eller när hon ville vistas osynlig och hon skulle kunna ta gestalt av olika djur. Korpen lärde henne hur.. ”Ryck av mig en liten fjäder” sa den och fällde ut sina vingpennor framför henne. ”Håll den i din hand, blunda och föreställ dig mig”. Vilja var rädd att skada den men korpen stod på sig. Hon hade blundat hårt med den lilla korpfjädern i hand och plötsligt känt att hon antagit fjäderskrud och såg en lång svart näbb där hennes näsa suttit.. Vilja hade brustit i skratt men istället kom det korplika läten ur hennes strupe.

Sen dess hade hon provat att byta till flera olika djur. Alltid med respekt och i samråd med djuren, hon visste precis hur tyst en räv kan smyga eller hur starka bakben en hare har. Hon hade dykt med bävrar och varit inuti deras gigantiska bygge av aspgrenar och gnagt med starka tänder.. Ett helt ny värld hade trätt in i Viljas liv. Korpen hade visat henne när de flög högt över trädtoppar hur mycket stigar som fanns där nedan, upptrampade av vildsvin och rådjur., där ingen människa satt sin fot. Ditt namn ska vara Vilja Vildfot, hade korpen kraxat och det lät som musik i Viljas öron.

Hennes sinnen hade skärpts alltefter den dagen hon blev Vilja. Hon kände dofter som aldrig förr.. Nyuppgrävda mullvadshögar doftade av fuktig mull och hon kunde höra nässelfjärilar krypa nyfödda ur sina kokonger. Allt smakade också bättre.. att dricka daggen ur daggkåpan var som den friskaste smak hon nånsin smakat. Att tugga på harsyra fyllde henne med energi och livslust.

Det var just den bristande livslusten, att hon hade tappat tron på mänskligheten, som förde henne till mötet med korpen. Vilja hade ett vanligt namn i sin människogestalt, hon hade levt i snart 60 år, sett och gjort sånt som människor på jorden vanligen gör, växer upp, skolgång, skaffar jobb, skaffar relation, skaffar barn.. Hennes kropp var märkt av livet och hade känt sig trött och sliten somliga dagar.. men hon hade fortsatt dansa på ängarna i Arla morgonstund.

Det var den tid på dygnet hon tyckte bäst om.. hon tyckte om det annalkande ljuset som den nystigna solen serverade henne var morgon.. allt blev lite extra magiskt då. Hon hade som barn alltid trott på troll och älvor och någonstans inom sig alltid bevarat det barnasinne även om hon nu var både mor och mormor. Det var just detta, det lilla magiska barnet i henne, som gjorde det så svårt att se på hur människor fortsatte döda bin, fåglar, fiskar..ja, allt pekade på att människan gick mot sin egen undergång då de vägrade vakna upp och se orsak och verkan av hur de slösade med vatten och utarmade jord och växtlighet, skogar skövlades och som om det inte räckte kom höststormar och slet upp resten av träden eller de onormalt varma och torra somrarna skapade skogsbränder.. hur det påverkade älvar och vattenflöden som i sin tur påverkade växtligheten och djurlivet..

Vilja återvände allt mer sällan till människan hon var innan hon blev Vilja Vildfot. Det fanns inte så mycket kvar som band henne till människolivet.. Hon arbetade på, gjorde sina arbetstimmar så att allt gick runt med den lilla bostad hon hade, sporadisk kontakt med dottern och barnbarnen som bodde långt bort. Människan i henne kände stor kärlek till dem och samtidigt en sorg att den värld som serverades dem var en döende värld om inte undret skulle ske.. Vilja önskade att de kunde träda in med henne i magins värld där hon nu alltmer vistades. Det fanns heller ingen man som längre band henne till människolivet, hon levde själv.. Fri från relationsband. Hon hade dåliga erfarenheter av tvåsamhet, De få vänner Vilja hade kvar i sitt liv som människa fick en stund med henne då och då, och visst var det trevligt men hon längtade alltid till sitt vildliv som naturväsen. Vilja visste redan.. naturen var hennes rätta element.. att känna sig så fri och tyngdlös var inget hon ville välja bort. Så gick hennes tankar även denna senjunidag där hon tassade fram på bara fötter och drack nattens regn via sin hud.. Men något kändes annorlunda.. hon kände hur hennes hud knottrades och skärpte sina sinnen ytterligare.. var det fara?.. Hon lyfte näsan och vädrade en doft som hon aldrig känt förut i sina tassemarker och vände sig om lika kvickt som vesslan lärt henne. Hon såg in i de blåaste ögon och en man log varmt mot henne i motljuset. Hans hår såg ut att flyta ihop med solen.. Vilja gapade.. kom sig inte för att säga något.. bragd ur fattning att hon inte längre var den enda av sitt slag.. vem hade trätt in på hennes tassemarker? Hon sänkte blicken, nästan blygt och fick syn på mannens fötter, lika stadiga och breda som hennes.. lika känsliga och ett med jorden.. vackra välformade fötter.. Mannen var den som bröt tystnaden. Hans röst lät som när asplöv dansade i vinden, melodiöst…Hej, jag är Vidar Vidstige”!!

Tarataxum..

Är det latinska namnet på maskros. Tarataxum… det ligger så fint i munnen att uttala det.. lite kaxig, lite gåtfull.. lite av en envis tax i mitten av ordet och det avrundas mjukt med ett um. Ni vet när man håller med något men bara svarar um och nickar. Alla som har erfarenhet av en tax, jag själv är uppväxt med dem, vet hur kaxiga och egensinniga de kan vara.

Tara fick jag googla på (Google is da shit) och det betyder bland annat motvikt.. Och Tarataxum, det vill säga, maskrosen, denna överlevare vars växtkraft kan spränga sig upp genom asfalt och leva av karg jord eller den bästa jorden.. den väljer var den vill landa när den blommat över från kaxig strålande sol till mjuk vit ullboll (um) då dess små helikopterliknande propellrar av frökapslar sprids med vinden, eller en förbispringande hund eller ett barn..

Motvikten i ordet Tara torde då vara att den i motsats till många andra blommor som trivs endast i sol eller skugga eller i rik eller karg jord, slår sig ner var som helst.. och om det är en slump eller naturlagar, vet inte jag men jag väljer nog att tro att det finns något som heter Universums lagar.. och det finns ett överordnat system för alla växter som skapar dess utseende och möjligheter till förökning och överlevnad.

När jag i höstas gick in på den där dejtingsidan jag hade hört om, Tinder, motvilligt och skeptisk som alltid till dejtingsidor, valde jag namnet Tarataxum. Det var det enda som var bra.. mitt namn.. för övrigt klev jag ur lika snabbt som jag klev in med ännu mer vatten på min kvarn och fördomar om dejtingsidor..

Förra hösten målade jag också mycket maskrosor… jag älskar verkligen hela blomman (som vissa kallar ogräs) som kan lysa upp ett helt fält av gula små solar.. och i nästa stund förvandlas till skira perfekta små bollar som är fantastiska att titta på t ex efter ett sommarregn med små droppar på.. och glänser med regnbågens färger i sig..

Jag älskar dess blad, flikiga och vackert gröna och dessutom näringsrika och påminner lite om beskheten i ruccola. De innehåller mer järn och protein än spenat. Blommorna är också goda, de kan skördas och göras både te och saft på samt även maskrosvin.

På åttiotalet kom uttrycket maskrosbarn.. jag har två såna. Mina två barn är, trots uppslitande barndom med skilsmässa, tidvis en psykiskt labil mor och många flytt från hem till hem, överlevare. De har lärt sig att leva i olika jordmåner, med olika förutsättningar.. och de har gått igenom alla stadier av att rota sig om och om igen och försöka utvecklas, blomma och leverera.. De är sannerligen maskrosbarn och jag är så stolt över dem.

Jag minns hur vi som barn fick i uppgift av far som stretade med sin gräsmatta, att rycka upp maskrosor med ett speciellt verktyg. Vi fick 5 eller 10 öre för varje maskros.. eller var det kottarna.. minns inte riktigt hur betalningen för arbetet med maskrosorna eller kottarna utbetalades.. men jag minns att jag lärde mig om hur djupt rötterna gick ner i jorden och hur de motvilligt släppte taget innan jag fick upp dem. Förhoppningsvis med hela långa roten.. hm, undrar om roten också är användningsbar? Kottarna var också många i vår tallrika trädgård och som barn sprang jag barfota hela sommaren., det var inte skönt att trampa på kottar.. hellre trampade man på en mjuk maskros, till följd av gula fötter. Jag minns också att vi av skaftet, som var ihåligt, trädde ihop den till långa halsband av ringar.. som kedjor. Ja, helt klart en fascinerande växt som börjat blomma redan nu i april och kommer hänga med hela sommaren och en bra bit in på senhösten.

Leve Tarataxum, överlevaren.. låt oss ta lärdom i dessa Coronatider av växter och dess förmåga att anpassa sig och ta vara på deras helande och stärkande krafter. Kanske är det detta Moder Jord vill lära oss, att återkoppla oss till naturen och dess förmågor och gåvor!!

April April Allt står still

1 april, och jag missade skriva blogginlägg under mars månad. Jag kom bara inte till skott.. träden kom till skott men inte jag..

Jag vill inte skriva om Corona men det är ofrånkomligt.. jag vill skriva om vårtecken, om liv och rörelse.. Inte om viruset Covid 19 som fått världen att stanna upp. Som om vi håller andan.. Hela världen håller andan.. av rädsla att bli smittade! Jag vill skriva ”April är här igen..och jag är kär igen”.. som LillBabs kvittrade så glatt i sin gamla slagdänga från 60-talet! Jag vill dansa och skutta på nygrönt gräs.. men april kom in med en bitande kyla med minusgrader på nätterna så frosttäcket ligger kvar var morgon. Min dansgrupp som träffas på söndagar har jag fått ställa in p g a smittorisk av virus. Min skaparverkstad har också ställts in.. inga grupper tränges tack! Akta virus ack ack ack!!! Dagligen matas vi av media med Gör Si Gör Så.. och ord som Undvik, minimera, håll avstånd, tvätta, och tvätta igen, ställ in, jobba hemma, tvätta, och tvätta igen.. Ja, ja vad är väl en bal på slottet?? Jag får dansa hemma och prinsen får nöja sig med att vinka utanför fönstret.. hur han nu ska hitta mig?.. när jag inte går ut? Nä, jag skojar förstås.. egentligen lever jag nästan som förut.. går till jobbet, går och handlar, åker buss, men visst undviker jag.. håller avstånd.. tänker på vad jag sätter händerna.. och jag har handsprit i väskan. Men jag är ute lika mycket som förut.. hunden ska rastas och jag med! Men umgänget har begränsats.. vi är rädda om varann, undviker träffas för att inte riskera att smitta.. känner efter.. är jag snuvig.. eller är det pollen? Hasseln blommade tidigt i februarivärmen. På kvällarna ser jag massa filmer och serier, kanske mer än nånsin nu i brist på umgänge, men jag har liksom blivit mer och mer enstöring med stigande ålder.. håller mig hemma.. åker inte in till storstan längre. Naturen lockar mer. Den som vill träffa mig får lomma ut hit till skogarna och sjöarna. Några utflykter med korvgrillning har det blivit och min favoritstrand vid havet har redan bjudit på två storslagna tillfällen med sol och vågskvalp och brasa! På min arbetsplats påminns jag dock var dag om det kritiska läget. Om oroliga vårdtagare som ställer in våra stödpass för att inte smitta eller bli smittade. Vi ställer upp så gott vi kan och håller lugnande telefonsamtal och erbjuder oss att handla med kort möte i dörren.. Vi finns där och vi gör vad vi kan för att hålla systemet någorlunda flytande! Några tar emot oss i alla fall så helt stilla står inte vår arbetsplats! Jag gör allt jag kan för att stärka mitt immunförsvar med diverse nyttigheter, som blåbär och rönnbär som jag plockade i höstas.. fulla med antioxidanter.. dagligt intag av mineraler och vitaminer.. ingefära, citron, honung, vitlök., dricka massa chagate och även tallbarssvatten som jag hört kan hjälpa mot pollenbesvör.. och snart får jag skörda de första mjälla nässlorna.. jag såg de små fina skotten i morse där jag brukar skörda på våren. Och jag ber förstås. Ber om det högsta bästa för kära Moder Jord med sina vilsna innevånare som inte förstår bättre, eller inte bryr sig.. att detta månne vara ett uppvaknande så vi förstår att lägga om vår livstil! Jag ska inte predika.. var och en vet inom sig att det är dags!! Moder Jord får också vila och återhämta sig nu under denna värdsliga paus, denna andhämtning.. i Pandemi! Döden kommer i olika skepnader.. den finns där var dag, men när döden plötsligt byter dräkt skapar det kaos och rädslor! Så jag ber, om det högsta bästa för alla! Om att människor ska hjälpa varandra och tro på förmågan att hela och återhämta sig! Att omskapa sig! Göra bättring! Komma på bättringsvägen!! April April, vi går vart vi vill.. för vi vill inte längre stå still!! Och inte vill vi luras längre, blunda för verkligheten., nej vi vill vakna nu som mina rabarber som börjat titta upp i mitt land! Med längtan att få spira, växa.. andas och dricka regn och solsken! Få växa och fylla en uppgift!! Så låt oss ge det några veckor till av att stilla hålla tillbaka.. kylan bromsar ju ändå.. men i maj kommer jag slänga av mig varmtröjan och springa ut barfota i gräset.. då är det inte frostigt utan mjuk dagg som tar emot mina nakna tår! Framtiden kommer med friskhet.. det måste jag få tro.. det är allvar nu! Och det, mina vänner, är inget aprilskämt!!

• 

Betraktelser från tågkupé

Det går som på räls.. var de första orden som kom till mig när jag nu ska skriva februaribloggen.. Det blir ungefär ett inlägg i månaden.. att sitta på tågresor och blogga är ett utmärkt tillfälle att summera tankar och pränta ned det som passerar i huvudet medan landskapet utanför skiftar..

Ämnet för månadens blogg kommer bli förutfattade meningar eller fördomar.. ”förvänta dig inget och du får inget” Eller ”förvänta dig allt” och du får mer! Ni vet, den gamla frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt..o s v. Jag kommer ibland på mig själv att ha tänkt en förutfattad mening.. ofta negativ, förmodligen baserad på tidigare dåliga erfarenheter.. som nyss på tåget.. jag går till den wc som finns mellan djurvagnen och resturangvagnen. Mina erfarenheter från tågresor är att wc:n brukar vara illaluktande, ofta urin på golvet och pappret förbrukat o s v.. Jag ställer mig utanför och försöker parera tågets ryckiga svängar då det kör nästan 200 km/tim, och väntar att det ska bli ledigt på wc.. hör hur det spolar och tänker Bra, någon som spolar efter sig.. men hinner göra en bild av någon som inte tvättar händer och tänker en man.. ja, ni hör ju mina fördomar gå igång här.. istället öppnar en vacker kvinna som nickar åt mig med ett ”var så god, nu är det ledigt leende” som fick mig att le tillbaka och gå in på en ovanligt fräsch toalett. Jag blev åter påmind om att sluta upp med de där förutfattade tankarna.. t ex även om jag har mött svarta hundar som gjort utfall mot mig och min hund så betyder inte det att alla svarta hundar är såna.. Jag är generellt en optimist och känner till lagen om självuppfyllande profetia som betyder ungefär ”Så påverkas våra prestationer av egna eller andras förväntningar. Det vi fokuserar på tenderar att bli verklighet”

Nyligen fullföljde jag en utbildning via mitt arbete som boendestödjare som vår kommun satsade på till sina anställda. Den heter MI; som står för Motiverande Samtal (på engelska Motivated Intervjus) som jag gillade från dag ett till dag tre, då föreläsaren var duktig att hålla vår fokus och hålla ämnet intressant genom att varva med små grupper av diskussioner och rollspel samt korta pauser då och då. Ingen orkar hålla fokus några längre pass, vi behöver bli delaktiga genom aktivitet och samtal. Jag är nu sån att jag gärna räcker upp handen (eller spontant tänker högt) och ställer eller svarar på frågor och gör anteckningar.. detta gör att jag lär mig fortare och kommer ihåg bättre. Min kollega, som hamnat bredvid mig, visade däremot med hela sitt kroppsspråk att det var tämligen ointressant. Och med orden ”det här kommer bli en lång dag” eller ”jag har varit på så många såna här kurser” och därmed stängde han effektivt dörren till inlärning. Han visade också föreläsaren tydligt vad han tyckte om utbildningen genom att demonstrativt (vi satt på andra raden) sitta med sin mobil och bläddra. Jag beslöt att inte låta hans negativa inställning påverka mig och intalade mig att ansvaret inte ligger hos mig, utan hos kursledaren eller den kommunchef som satt snett bakom och såg vad som pågick.

Det är en annan utmaning jag har i livet, förutom att arbeta med mina förutfattade fördomar, att lära mig vad som är mitt ansvar och andras. Den skiljegränsen är ibland hårfin. Men livet fostrar oss bra och dagliga incidenter dyker upp.. kan vara på en tågresa eller i en butik.. när ska man rycka in och påtala saker, hjälpa till eller inte ”lägga sig i”? …som vi svenskar är så bra på att inte göra.. oupps kom här nu en fördom? Men nog är vi kända för att vara lite lama när vi ser saker hända men vågar inte träda fram och blanda oss i.. eller har vi blivit bättre på att rycka in och hjälpa en kvinna med barnvagn ombord på tåget eller lyfta upp en väska? Eller gå emellan två grannar som högljutt basunerar ut vad de tycker om varann.. Men i mitt fall tänker jag nog på de gånger jag ska lära mig stå tillbaka.. att det inte är mitt ansvar att påtala att grannen inte plockar upp efter sin hund eller glömmer ta bort luddet från torktumlaren.. all energi vi lägger på fel saker.. som gör mig dränerad och tar mitt fokus från mig själv! Att istället fortsätta föregå med gott exempel, inte ta alla strider och vända på varje sten eller sparka undan den.. gå runt den.. gå förbi den.. njut av promenaden.. solen i ansiktet.. låt inte dina tankar upptas av andras bagage., ta hand om ditt eget.. rensa ur och släng bort lite gammalt onödigt och gör plats för nytt.

Tågresan fortsätter sålunda..solen lyser på vitt landskap utanför fönstret.. vi åker norrupp och passerat Örnsköldsvik. Målet för resan är förstås Umeå och träffa barn och barnbarn. Så inom mig växer den förväntade lyckokänslan ju närmare vi kommer. Dock är tågfönstret fullt av kladd eller någon hinna av grått.. och återigen tänker jag att det inte får påverka mitt sinne.. jag ser igenom men sikten är oklar.. jag ser vita vidder, träd och vatten men lite som i dimma.. jag vet ju att där ute är sikten klar, himlen blå och snön vit.. och det är den bilden jag behåller, även om jag även passerar stora skorstenar som pumpar ut rök.. så om jag behåller en bild av hur världen ska se ut ”i min värld” så kanske det är den världen jag till slut ser och lever i.. med klart vatten, klar luft och massa blommor och bin.. De får kalla mig blåögd (för det är jag) och jag har hört att vi människor som lever med positiva förväntningar håller oss friskare än de som går och oroar sig och förväntar sig att bli sjuka.. ”Bara jag inte blir sjuk”.. är detsamma som att säga ”Bara jag blir sjuk” .. då ordet inte inte existerar i Universum.. Universum hör att du säger att du förväntas bli sjuk.. Bättre då att vända på det och säga ”Jag är frisk”.. och då borde rimligen sjukhus heta friskhus!!

Nu närmar sig resan sitt slutmål, men jag är mitt i livet.. alltid.. utan början och slut.. ständigt pågående process och strävar in mot mitten.. att centrera mig så det inte snurrar på för fort som det gör längst ut på livshjulet.. jag närmar mig de sextio i år och mitt livstempo är inte full speed längre även om min motivering att leva och uppleva fortfarande är drivkraften som får hjulet att snurra..

Summan av kardemumman

Ett helt nytt år står för dörren!! Det heter 2020 och bara det får nyfikenheten att pirra lite grann.. Kan ju bli ett helt galet roligt och insiktsfullt år! Jag känner att jag är redo att öppna den dörren i morgon nyårsafton 2019 och välkomna det nya med öppna armar!!

Jag menar, det kommer ju bli ett nytt år hur som, men hur jag tar emot det spelar roll. Och innan jag gläntar upp för att släppa in det opräntade 2020, vill jag först summera det gamla året och tacka för de insikter, lärdomar och upplevelser det gav, alltefter som det gångna året skred framåt.

2019 var ett av de mest insiktsfulla år jag upplevt men kanske också för att jag nu har ganska många årsringar på mitt träd, och för vart år blir jag förhoppningsvis lite mer erfaren, ödmjuk och tålmodig.. jag lär mig acceptera livets cykler och prövningar som följer alltefter jag möter dem. Jag ser med facit i hand att jag inte tar alla strider jag förut gärna tog.. jag vänder inte på varje sten och jag lär mig bita ihop och vänta ut, där jag förut lite hetsigt tog till orda.. men det har varit många stenar som slipats på den vägen.. Jag måste inte till varje pris försvara mig när jag blir missförstådd eller felbedömd.. Alla har vi olika sätt att se och förstå ur olika vinklar och med olika bagage som färgar vår syn och upplevelse.

Detta år som strax ebbar ut har varit ett år som lärt mig mycket om min kropp, och om mig själv förstås. Jag har fått acceptera och lära mig hantera mina smärtor och de utmaningar som kommer av att mina leder är förslitna. Min höftled som jag fick utbytt är förstås bättre.. den hoppar inte ur led men jag haltar vissa dagar och kan ha ont.. vilket brukar gå över om jag fortsätter gå och mjuka upp men ibland försämras och bli värre. Att hitta balans mellan hur mycket jag ska träna och stärka upp, göra rätt övningar samtidigt som jag har ett rörligt arbete och åker mellan olika uppdrag som boendestödjare, är en utmaning. Förmodligen ska jag träna än mer även om jag går i trappor, promenerar och håller mina danskurser.. Det är muskler som håller ihop kroppen i min ålder, då leder blivit utslitna.. Jag vet att jag behöver bygga mer med hantlar, gummiband och tyngder.. upprepa och stärka de kringliggande musklerna.. men jag vill också ut och fotografera, eller måla och skapa eller bara se på film.. Mina prioriteringar läggs inte först på träning. Jag tillbringar mycket tid, särskilt vintertid med mörka kvällar, i filmens värld. Njuter av scener, karaktärer, miljöer och musik.. Allt som får mig att beröras och är det bra så ser jag om filmen både en eller två gånger.. Film kam inspirera mig att ge mig ut på mina fotoexpeditioner.. att hitta spännande eller vackra fotomiljöer, att med lite rekvisita skapa något slags scenario, en klänning, en hatt.. en bakgrund.. dimma, skog.. vatten.. Att sätta på självutlösare och springa fram och tillbaka från kamerastativ till motivplatsen.. Ibland är det svår terräng, en ravin vid en fors, omkullfallna träd.. jag får klättra och röra mig snabbt innan de 10 sekunderna har gått.. klick TAGNING!!! Men det är vansinnigt roligt, även om att få till vinklar och skärpa inte är det lättaste.. Summeringen av detta ger mig i alla fall både motion och en härlig upplevelse samt att få komma hem och gå igenom bilderna.. var det något som blev bra..? Fotoshopa lite och sen lägga ut på Instagram. Alltid roar och inspirerar det någon, och det roar definitivt mig!

2019 har inte bara lärt mig acceptera mina krämpor och defekter.. Det har även fått mig att inse att jag väljer att leva ensam, att inte ingå i en relation..att helt lägga ner tanken på att leva i någon slags relation förutom den vänskapliga, där vi bara är riktigt goda vänner. Efter att ha haft en långvarig av och på relation med en man som jag haft mycket starka känslor för men med många uppslitande avbrott samt passionerade återföreningar.. många vackra och härliga äventyr och upplevelser men också idel missförstånd och meningsskiljaktigheter.. om rätt eller fel.. om för mycket eller för lite.. att ge upp.. och välja varann igen.. att dela varann med andra.. tresamhet.. men upptäcka att det inte känns rätt.. att sakta förstå att det finns bara en väg ur..att släppa taget.. men att saknaden ännu finns kvar.. efter det som var och aldrig kommer igen och som ingen annan någonsin kommer att fylla.. jag lever hellre ensam.. jag ångrar inget även om jag nu först kan se att mycket av denna nittonåriga relation var en s k toxic relationship.. Jag kunde valt att gå för länge sen och valt en sund relation, mer ”normal” men jag valde dessa äventyrsstunder.. framför de trevliga snälla männen.. Jag lärde mig att stå på mig, att växa i det också, det var en mycket komplicerad man med starka krafter, som både gav och tog, på sina villkor.. en man med stark karisma och ett stort barn i sig.. För mig var det kärlek, och det var det jag gav.. och jag kommer aldrig ge någon av mig själv på det sättet mer. Jag kommer fortsätta älska, och ge kärlek.. till mina medmänniskor, närmsta vänner och inte minst till min familj, barn och barnbarn och till djuren.. de mest kärleksfulla.. de som ger oss.. villkorslöst.. inte minst min hund Nova.. som kom till mig då jag kände mig som mest ensam.. Numer uppskattar jag ensamheten som en kär vän och njuter av den.. då skapar jag, lyssnar på musik.. filosoferar.. och Nova finns där.. Ett medium sa att hon är en änglahund, hon väljer ut ett fåtal som får komma henne nära.. dem ger hon oerhört mycket kärlek och healing.. Nova lär mig mycket.. att uppskatta mig själv.. inte söka bekräftelse.. inte behaga.. att älska mig själv och se att jag är bra som jag är.. Känslan av att jag nu har släppt den här relationen som jag aldrig trodde var möjlig att släppa.. är ändå FRIHET!! Jag är FRI!! Ett stort lugn har fallit över mig, en rofylldhet och inte längre ett gapande sår.. En tacksamhet att jag varit med om det och gått hel ur det, överlevt alla stormar och inte velat vara utan en endaste av dem! Inte ett liv jag skulle rekommendera någon annan.. Men det var det liv jag valde.. det drabbade mig inte.. jag valde det.. Och det startade 2001 och ebbade ut helt 2019.. Under alla dessa år lärde jag mig bli självständig utan honom samtidigt som jag fortsatte älska och träffa honom..de senaste åren på ”stulna stunder av äventyr”.. i hemlighet.. som om det var i en annan tid eller värld.. bara för oss.. omoget men jag brydde mig inte.. Bara jag fick dessa kickar som det gav.. Men den visa gråhåriga kvinnan i mig mognade till sist och jag är henne så tacksam, hon dömer inte, hon förstår men hon visar mig en ny väg framåt.. Den innehåller lika mycket kärlek och glädje.. och mindre smärta.. Så VÄLKOMMEN 2020.. Jag tar emot dig med armarna utsträckta, mitt hjärtan är öppet och min tillit likaså.. Nyfikenheten och lusten till livet lever vidare.. sett ur den mogna visa kvinnans ögon.. Hon som ÄR!! .. Den hon ÄR!!

Vem ber i November?

November, tiden på året då slöjan mellan världarna är som tunnast. Finns det flera världar undrar du? Egentligen inte, det är mer ett uttryck för hur vi uppfattar vår tillvaro.. hur vi ser på gränser; gränsen som är synlig eller osynlig för ögat. Vi har väggar som skiljer oss från våra grannar, vi har landsgränser som skiljer oss från våra nordiska grannar o s v. När en närstående dör, går bort, lämnar jordelivet..eller hur vi väljer att uttrycka det så säger vi att de går till andra sidan. För mig finns bara en värld, även om vi sätter upp gränser av murar, taggtråd, skyltar och talar olika språk.. inte ens det vi benämner som döden är i min värld något som skiljer oss från dem som lämnar oss i sin kropp. Att kroppen inte längre är boning för själen betyder inte att personen försvinner.

November är en tid då Alla helgons helg infaller. Vi hedrar de döda med att tända ljus i minneslundar och på gravar.. vi hedrar minnet av dem. Vi uttrycker vår saknad och blir påminda om livets sårbarhet. Om tiden och att döden finns med oss i vår vardag. Oftast lever vi som om döden är något som inte drabbar oss.. skulle vi däremot få en sjukdom med dödlig utgång, som min älskade syster eller mor som fick cancer och en kort tid kvar att leva, då börjar vi leva mer i nuet, vi vet att våra dagar är räknade.. Vi kanske ber om mer tid, vi går igenom vårt liv och summerar det.. Vi accepterar och förlikar oss för med döden kan man inte köpslå eller påverka utgångsdatumet..

Vi andra, som inte känner dödens skugga följa oss, vi tänker mer på hur vi ska orka gå till jobbet, vad vi ska handla för mat och andra inköp.. ja, vi ägnar mycket åt konsumtion och materiella saker.. lägger tid på att lösa problem och konflikter och uppröra oss över tiggare utanför köpcentret eller ludd i torktumlaren som föregående lämnat efter sig i tvättmaskinen. En dödssjuk människa lägger ingen energi åt detta.. de ber om att få mer tid, eller att döden ska komma så skonsamt som möjligt.. de ber om att få känna solen i ansiktet ännu en gång eller få lägga händerna på en varm hästrygg, känna ett barns hand i sin eller en älskad väns smekning mot sin kind.

November är också en tid att få mer tid för eftertanke och reflektion, regn och gråväder och kyligare dagar gör att man blir mer hemma, stillar sig.. i alla fall jag som annars gör mina utflykter till olika naturplatser.. använder denna tid då mörkret faller tidigare.. till att skapa mer. Min kreativitet kommer fram mer, julmarknader väntar i december och jag som älskar jul, som står för glädje och ljus, sätter igång att måla små jultavlor med tomtar.. I vår släkt har vi alltid hedrat tomtar.. troll och andra väsen.. farfar Jonas målade dem.. farmor Anny såg och pratade med dem. Och jag som går i skogen var dag, och bor intill den, tycker mig förnimma små väktare i skogen.. vättar och älvor som sköter skogen.. de hjälper djuren.. de värnar om mossa, svampar och växter.

I år ville mina kreativa händer skapa naturkransar som jag ska sälja på julbasarer.. på mina naturvandringar har jag plockat med kottar, nötter, pinnar och lite mossa.. och tackat naturen för dess gåvor. Det har växt fram kransar av skira björkgrenar och trollhassel och alkottar.. min kreativitet har inga gränser och jag kombinerar med vad jag kan hitta hemma i mina lådor.. att tillvarata och återvända.. livets kretslopp.. Vi slänger så mycket och ser inte de enkla vackra ting som finns omkring oss.. livet är sannerligen en stor gåva.. allting finns..runt om oss.. Det är synd om människan, sa Strindberg, den djuptänkande författaren.. syftade han månne på detta? Medan vi ber om mer tid, mer pengar, mer lycka.. så finns det redan framför näsan på oss..

Höstkänslan..vemodet och accepterandet!

September är den mjuka övergången från sommar till höst. Den låter oss sakta ta farväl och släppa taget om hösten..fasar in oss mot kyligare kortare dagar.. Jag stretade emot men fick slutligen acceptera.. att hösten kommit för att stanna.. Oktober är här och klär in naturen i sprakande eldfärger i nyanser av gult, orange och rött. Ena dagen regn och bladen blir ännu mer förstärkta i sina höstfärger, andra dagen frost och dimma som mjukt bäddar in höstträden i magiska nyanser!

Höst påminner mig om förändringsskeden, om avsked och förlust och tanken på döden finns där.. för det är ju så hösten fungerar.. en förberedelse inför att slutligt släppa taget.. bladet som gått igenom alla faser av knopp, blomning, frukt, sakta förvandlas till jordtoner i orange och slutligen släppa taget och falla mot marken. Låta sig bäddas in i Moder Jords mylla och famn för att förmultna och åter på vårkanten ge näring av vårsolens kraft och vårregn till ett nytt spirande frö., livets kretslopp, pånyttfödelse.. Men nu i oktober.. är det just själva ”släppa taget” processen vi behöver gå in i.. att sakta ner.. tacka för upplevandet, varandet från en grönskande vacker sommar.. att ge sig tid att vila.. återhämta.. känna hur lugnet lägger sig efter en aktiv årstid.. Krypa in i en filt och tända ljus.. Klä på.. mera lager.. kroppen behöver värme för att kompensera kylan som vill tränga in under huden..

Detta brukar vara en tid för mig att lugna ner den aktiva Karin som vill ut på äventyr, upptäcka nya platser, sjöar och badvikar att simma eller paddla i.. skogar att vandra och tälta i.. Det är vackert att vandra även på hösten såklart, men lättheten jag har på sommaren i ett par sandaler, shorts och linne är oöverträffat. Hösten kräver kängor, varm jacka och varmare byxor.. Jag börjar vara hemma mer och odlar min kreativitet.. tar fram mina penslar och färger för att måla eller skapar en höstkrans av naturmaterial, inspirerad av vackra kastanjer och rönnbär. Förbereder alster inför kommande julmarknader.. Denna höstkreativitet innefattar också att ta vara på bär och frukt och koka sylt och laga pajer.. Jag har ännu så mycket att lära av naturens skafferi och förundras hela tiden av hur mycket godsaker och nyttigheter som finns där för oss.. Höstens intrång brukar komma med förkylningar så det gäller att mota Olle i grind och boosta med rönnbär, björnbär, lingon.. och såå många fler bär som finns.. fulla med antioxidanter. Jag läste att tre rönnbär om dagen ger oss vår dagliga c-vitamindos. Så nu knaprar jag dem och njuter av smaken av den syrliga smaken och en eftersmak av bittermandel från den lilla kärnan.

Denna höst har jag utmanats att släppa taget om personer som jag har hållit fast vid i tron att de var bra för mig, jag behövde omvärdera och se med nya ögon.. gå på magkänslan. Jag har också fått omvärdera hur jag är i relation med andra människor, både i arbete och vardag. Jag lär hela tiden om mig själv, i samspel med andra, och för det är jag innerligt tacksam. Att även på ålderns höst kunna växa som människa genom att lära sig backa eller stå på sig, att säga förlåt och förlåta sig själv och andra. Att döma mindre.. att acceptera och förstå. Jag har denna höst valt att leva ensam, att inte gå in en relation mer, annat än i vänskap. Det känns inte som någon stor uppoffring utan mer som en mognadsfas och lättnad. Att vara i relation kräver ett visst arbete och jag känner att jag har fullt upp att vara med mig själv och lära mig förstå andra människor och mig själv i detta samspel. Jag skulle önska att det bara var kärleksfullt, glädjefullt och enkelt.. och så är det naturligtvis ibland, men ofta trillar vi dit i konstiga spel om hur det ska eller inte ska vara. Jag kliver lite åt sidan och lär känna mig själv genom att bara vara jag.. Fortfarande mor, syster, moster, faster, mormor..kollega.. och alla dessa relationer vi är i.. men sätter mig själv mer i centrum utan att dras in i några känslokaruseller.. Jag tänker att livets höst ska vara mer av lugn och harmoni vilket självklart innefattar mycket kärlek och skratt. Men dessa passionerade möten som jag ofta dragits in i, de tar också på mig och jag tycker inte längre att det är värt det.

Min passion i livet får vara dansen, konsten och naturen.. de får mig att känna mig levande och närvarande!! Där kan jag möta mig själv.. i musiken.. i rörelserna., i färgerna och formerna.. i dofterna och skönheten av daggdroppar på bladen, och frosten som biter i gräset.. av att sänka kroppen i ett vilt hav med vågor som drar mig med.. Naturen får bli min älskare fortsättningsvis.. som den alltid har varit.. och jag delar den gärna med en vän.. men min kropp kommer hädanefter bara vara till för mig..och jag ger mig endast till naturen. Och bli buren..av Moder Jord!

So be it! To be in october.. to be continued..

Kul i Juli

Juli är en månad att ha kul i. Så har det alltid varit och så ska det förbli.. till ålderns höst när man för gott vissnar och blommat färdigt har. Men så långe jag andas och fortfarande kan känna dofter från kaprifol i kvällningen.. så länge jag kan gå barfota i daggvått sommargräs.. så länge jag kan se havet skimra i olika nyanser och se Tärnan störtdyka.. så länge jag har barnasinnet och njutningslusten kvar så är Juli min lekmånad.. min äventyrsmånad.. ”Så länge skutan kan gå.. så länge hjärtat kan slå…

Så även detta år.. idag är det 31 juli 2019.. Dags att lyfta på sommarhatten och tacka för de trettioen dagarna, morgnarna, kvällarna och nätterna. För även om jag är mer en morgonpigg varelse (eller ett väsen, typ älva, troll eller sjöjungfru) och ganska kvällstrött så har det funnits nätter när jag bara inte velat sova då natten är så varm och vacker i sitt mjuka nattljus som bara julinätter bjuder på.. och syrsor som spelar.. (”Jag kan ännu höra syrsors melodi” sjöng Zarah Leander”) ..en ynnest på äldre dagar då syrsors höga frekvenstoner till slut undgår oss p g a tillbakabildande av celler i innerörat)

Jag var nog skeptisk i sommarens början efter min höftledsoperation och räknade med en lång konvalescenstid med begränsad rörelsemöjlighet men läkningen gick över förväntan och musklerna återhämtades och byggdes upp med god vilja och ihärdighet… När jag kunde cykla iväg till Lida längs grusvägen kantad av åkrar och skogar och blommande älgört som fyllde näsborrarna med mandel och vaniljdoft var glädjen stor. Eller när jag även denna sommar kunde genomföra den årliga tältningen med barnbarnen på sandstranden vid havet.. Vi hade verkligen två fantastiska dagar vid havet, barnbarnen, jag och två hundar.. Sol och varmt i vattnet och ett ännu klart havsvatten med lekfulla vågor innan algblomningen sätter in.. Vi badade och badade.. plask och lek… grillade korv över öppen eld intill vattnet på den breda stranden, så ingen risk för antändning av skogen intill.. respekt för elementen.. Jag är oändligt tacksam över att få rå dessa fina själar som Alvi ochvVide-Li är..att få ha mormordagar med tältning och äventyr.. se hur de njuter och leker med varann.. skrattar och sjunger.. som den ljuvaste musik i mina öron.. Tids nog blir de för stora att vilja ge sig ut och tälta med mormor (och jag för stel för att krypa in i ett tält) men kanske tar de med sig detta minne.. och en dag tältar de med sina barn eller barnbarn..

Med sol och värme kommer önskan att vara nära vatten.. (fortsättning följer nedan bilderna…) Jag fick med en vän som har bil och vi körde från östkust till västkust, via Värmland och Dalsland som båda är rika på vatten. Ja, Vänern är ju vår största sjö och vi mellanlandade en natt i stuga på en vacker plats kallad Duse udde vid Säffle. Vi satt och njöt solnedgång och härligt vågspel mot slipad klippudde. På morgonen låg regnet i luften och jag tassade som vanligt tidigt ut med min fyrfotavän Nova och tog ett morgondopp vid ett klippbad intill stugbyn.. så stilla, grått och vackert att det nästan tog andan ur mig.. ljummet vatten omslöt mig i den lilla klippskrevan.. inte en människa syntes till.. det är sådana sommarminnen som man trär likt smultron på ett strå..

Färden mot Grebbestad, som var målet, gick genom Dalsland.. detta vattenrika landskap.. grönskande och varierande natur.. jag blev helt förälskad i trakten kring Bengtsfors.. och insåg att Dalslands skönhet har jag helt missat och satte det på min Bucket List.. naturreservat på naturreservat avlöste varann och lockade och drog i mig men min bror och svägerska väntade vid campingplatsen vid Grebbestad. Att plöja rakt över Sverige och följa den naturrikedom och variation landet erbjuder är sannerligen en upplevelse.. och Västkusten är verkligen en skönhet av sina mjuka klippor av havet slipat och denna sälta.. dessa kraftiga vindar.. dofter av mer havsluft än Östkustens.

Jag är nog ändå trogen min östkust då saltet känns för mycket, vinden för mycket, och ”akta dig för brännmaneter..akta dig för att skära sönder fötterna på havstulpaner och ostron”… !! Min grej på sommaren för att få ut det mesta av sommaren är just detta med barfota.. som om jag vill ta in så mycket natur det bara går med hela kroppen och helst så lite kläder som möjligt.. att gå på klipphällar barfota, så som jag gjort sen barn, fyller mig med vällust och närvaro.. ända sen vi tillbringade somrarna på Lysingsbadet och jag sprang ut på Korpaholmarna.. alltid barfota.. Min födelsedag infaller i juli, som det sommarbarn jag är.. kräfta.. eller sjöjungfru eller vad jag nu är, men med en stor dragning till havet..vatten.. och vill blöta min kropp.. dock lite badkruka om det känns för kallt men juli månad slog jag nog personligt rekord i badande..

Min vän och jag hyrde stuga på Fjärdlång denna sista varma julihelg.. den låg i en skogsglänta med svalkande träd och stor klippt gräsmatta.. utedass och diska i ett litet uterum med diskho.. precis som i min barndoms somrar.. Hela Fjärdlång andas 60-70-tal..som om tiden stått stilla sen dess och det första som man möts av när man gått av båten Vindöga från Dalarö är en gammal orange telefonkiosk så som de såg ut på sextiotalet. Receptionen ligger i en gammal lada med de nödvändigaste förplägnaderna av enkel mat.. Det är en stor ö som till största delen är naturreservat med skogar och ängar och vackra klippvikar och öar runt om. En liten skogsväg leder iväg till Vandrarhemmet eller mot havsviken där vår Familjestuga låg eller Långstugan som består av små hytter på rad med utsikt över havet.

Jag var envis nog att släpa med mig min uppblåsbara kajak vilket verkligen gav utdelning av att vara ett med havet.. jag paddlade ut på kvällen då havet låg lugnt och himlen gick i purpur.. måsar cirklade över mig och jag rundade några mindre öar.. ibland bara slutade jag paddla bara för att tyst glida fram.. i fören satt Nova som älskar detta med kajak lika mycket som jag.. ibland lägger hon sig ner i fören som om hon njuter av att gungas..

Min femtionionde sommar.. nästa juli 2020 fyller jag 60… en siffra som dels känns helt acceptabel och ändå bara är en siffra.. för inuti mig är jag som Dunderklumpen, med alla de andra åldrarna också.. barnet i mig som njuter smultronens sötma likadant ännu.. likaså glädjen att finna på dem.. eller följa den blåskimrande trollsländan som glider fram över havsytan.. låta tårna leka med sanden.. utforska klippuddarna.. hoppa på stenarna.. jo, jag gör det fortfarande.. även nu med en ny titanhöft men undviker ALLTID blöta stenar.. Jag lärde mig tidigt att läsa av naturen.. och har aldrig glömt den förmågan.. jag lärde mig också namnen på blommor och växter av min far, folkskolläraren, och de flesta minns jag.. tycker om att kunna nämna dem vid namn; Rölleka, Åkerfibbla, Kråkvicker, Kamomill, Gulmåra, Kattfot, Käringtand, Fetknoppen.. hi hi detta namn…denna vackra lilla växt som växer i klippskrevor med små gula blommor som ser ut som små stjärnor.. och oändligt många fler blommor…

Juli, kulimånad, jag tackar för vad du levererat, mindre torrt än förra sommaren och inte fullt lika het men fortfarande råder torka.. några skurar har ändå gett hopp till blåbär, hallon som jag har plockat samt även en del körsbär som det verkar finnas gott om. Några kantarellmackor har det också blivit.. Min kropp är solbränd och vältrimmad av promenader, cykelturer, paddling och simning.. och jag har nog rekord av insektsbett över ben och armar; mygg, knott, hästflugor (far kallade dem blinning) och fästingar har lämnat sina märken (Bromsen slog jag innan den hann bita) …precis som en julikropp ska vara. Och lite nässelsvedd.. Ja, jisses.. inget har fattats mig denna sommarmånad.. Jag är påfylld, somrig och ännu blommande.. ännu törstig och livshungrig.. men inte omättlig. Allt jag begär är en soluppgång och en solnedgång.. dagg i gräset och ett smultronstrå!