Ge en sol till jordens barn… 

Vaknar som vanligt strax efter kl 06.. alltid vaknat med tuppen i tidig otta, ända sen jag var barn.. denna morgon på årets mörkaste dag den 22 december, då midvintertid och vintersolståndet infaller.. korrekt var vändpunkten igår 21 dec runt 11-snåret läste jag.. 

Denna morgon vaknar jag med en låt som nynnas i mitt huvud.. en rolig företeelse som händer ibland.. jag vaknar..hjärnan klickar igång..ja, den har ju varit aktiv hela natten förstås, i drömmarnas rike, men nu vaknar den till en ny dag..i vakentiden.. och efter en stund märker jag att jag har en låt i huvudet.. med orden ”Ge en sol till jordens barn” ..en låt som Ted Gärdestad skapade (tillsammans med sin bror Kenneth) innan han valde att gå över och stråla från andra sidan.. Vilken lämplig låt, tänker jag, att sjunga på denna mörka tid på året då soltimmarna är så få och dagarna nu varit så grå.. ”Solvändedagen” är en annan  benämning på denna tid.. Ja, ge en sol till jordens barn, tänker jag.. sol genererar värme, glädje, växtlighet..så tänker jag och spottar upp ytterligare en ansamling med slem från lungorna.. 

Som vanligt har jag denna tid på året ådragit mig en förkylning och med den medföljde astman som jag efter utredning för någon vinter sen konstaterades att jag har. Förkylningsastma.. Och arbetar man som jag med barn så kan jag lugnt räkna med att trilla dit denna tid på året, denna solfattiga tid med en månad som bjudit på varannandagväder av kyla/regn.. fukt och kyla och mörker.. I mitt arbete med de små på förskolan har jag ändå förmånen att kunna vara utomhus någon timma mitt på dagen och andas. Men jag tror ändå att det är just andningen som ställer till det .. eller bristen på andningen.. När det blir för högt tempo med alla de små som ska kläs på och komma ut en stund.. eller in igen.. av med alla blöta lager av kläder.. stress..då slutar jag djupandas.. tror jag.. hinner inte riktigt med mig själv..som om det blivit ett inlärt beteende..att inte andas lugnt och djupt och rofyllt.

 Aatjoo..jag nyser högt och tänker att jag väcker grannarna för lite lyhört är det allt, ibland hör jag grannen vägg i vägg när han ligger och snarkar.. Så upprepas mönster och denna veckan strax före jul blev jag åter sjukskriven, eller jag sjukskrev mig själv när jag förstod att det inte handlade om en dag eller två att kurera sig på. Nu går både influensan och vinterkräksjukan och mina kollegor som kämpar kvar hade inte många barn att ta hand om fick jag höra när jag ringde.. Jag tar ett stort djupt andetag i inhalatorn för att vidga mina luftvägar.. ”Ge en sol.. låten fortsätter envist på repeat i mitt huvud.. Jag hade velat vara på min arbetsplats dessa dagar innan jul.. jag tycker ju om denna tid på året trots allt, då vi får kompensera solbristen med att lysa upp och smycka med glitter och pynt och ljusstakar. Min kreativitet klickar igång lite extra.. julpyssla med de små..se glädjen när de klippt en snöflinga i vitt silkepapper och vecklar ut den.. Jag vet ju att jag är en glädjespridare på min arbetsplats..kvittot på det kommer från de små..de ropar mitt namn på morgonen och kommer leende med armarna utsträckta för att kramas.. de är mina små solar!! 

”Var en sol för jordens barn” skulle man också kunna sjunga.. Var själv en ljuspridare, en glädjekälla.. en varm medmänniska.. var solen ..varde ljus.. Var den sol vi lider brist på nu, stråla inifrån och skin så gott du kan på de som behöver det.. låt ljuset reflektera och studsa tillbaka på dig.. Så tänker jag denna mörka vintermorgon när ljuset sakta börjar gry. Jag tänder värmeljusen i den vackra ljushållare jag fick av ett barn på min förskola. En snäll kollega skjutsade hem den till mig med några andra julgåvor från barnen, lite julgodis, en julblomma.. jag blir varmt rörd och väldigt glad. Men just denna ljushållare som verkligen symboliserar strålande ljus,  med små glaskristaller som reflekterar ljuset, den värmde och gladde lite extra. I synnerhet som jag var den enda av mina kollegor som fick det stora paketet och de fick mindre (inte för att storlek i sig bestämmer värdet på gåvor). Min ena kollega blev såå nyfiken och såg till att jag fick hem paketet så att jag kunde skicka foto på vad jag hade fått. Jag tog gåvan som ett bevis på uppskattning från nöjda föräldrar. Så synd att jag inte kunde vara där och visa min uppskattning tillbaka och tacka.. önska God Jul. 

Det är väl någon mening med att jag i stort varje år blir liggande strax innan jul med denna utrensning av snor och slem i lungor.. Jag hjälper till genom att dricka mycket, ta varma bad och försöker ge mig ut och andas frisk luft i den takt jag orkar. Jag kokar mina hälsokurer med sprängticka, s k Shagate med ingefära, myntablad och älgört i. Myntan har jag drivit upp själv på min lilla uteplats som blir solbelyst på eftermiddagar och älgörtsblommorna plockade jag när de stod i full blom under årets solrikaste dagar. Jag tar min dagliga dos av c-vitamin, min kapsel av nässla/magnesium och vitaminpillret för vegetarian/kvinna från hälsokostaffären samt en tesked gurkmeja och msm-pulver. 

Jag tänker att detta ska stärka upp mig tillräckligt för att inte trilla dit på evinnerliga härjande virus och det har faktiskt fungerat hela hösten. Det i kombination med träning på gym två gånger i veckan och ett egetpass hemma, i bästa fall, med hantlar och program  från sjukgymnasten. Sen försöker jag komma ut och vandra i naturen.. med kameran med förstås och fånga vackra motiv. Det är en stor glädjekälla för mig och väldigt helande.. 

Nej, inte beklagar jag mig.. tvärtom.. det är väl någon mening med att jag ska stanna upp..ta en paus och reflektera över det gångna året som jag strax ska ta farväl av och välkomna det nya. En reningsprocess helt enkelt. Att rensa i kanalerna.. i kroppen som är ditt fordon men som behöver ses över.. fylla på olja och tanka upp med ny energi. Acceptera var jag befinner mig i livet och göra det bästa av utmaningarna.. Stanna upp och ge självkärlek för att orka vara en sol. En sol för mina barn, jordens barn..vår framtid!!                      

Tack kroppen, du vet alltid bäst vad jag behöver.. Tack 2016 för ytterligare erfarenhet.. kanske lärde jag mig ytterligare något.. jo, det har jag.. ännu en årsring på trädet.. av visdom ..learning by doing.. det är jag!            Karin Manna, en sol av jorden!! 

Annonser

”Maj och juni blommar mest.. 

Oj..vi är redan komna in på mitten av juni och jag har inte bloggat sen april.. Men njutit av naturens framsteg har jag gjort och följt varje liten nyfödd knopp så gott jag kunnat. Påminner mig om barnvisan vi sjunger med barnen på förskolan ”januari  börjar året, februari kommer näst, mars april har knopp i håret, maj och juni blommar mest, juli augusti och september ..härlig sommar är det då, men oktober och november och december är så grå.. Jag påminns om hur snabbt naturen exploderar och att verkligen njuta av denna tid innan vi åter kliver in i de svalare och lite gråare månaderna (även om oktober bjuder på höstlig färgprakt) .. Men Nu är Nu och jag ligger och lyssnar på ett ihärdigt sommarregn..såå välkommet för moder Jord som har ropat efter regnet under dammtorr mark. Nu kan sommarkantarellerna få ta fart! 

  1. Mitt blåmespar som kämpat hela våren med att bygga bo på min uteplats i murbruket i väggen har nu lämnat boet och fullgjort sin mission. De efterlämnar endast tystnaden efter små pipiga ungar som matats oavbrutet. Jag har glatt följt dessa tappra blåmesar som trots idel utmaningar av dumma gubbar som sågat i träd, grävt bort buskar runt alla uteplatser och byggt nya staket, ändå har fortsatt sitt bobyggande. Jag hjälpte dem på traven genom att gräva upp och spara syrénbuskar som jag planterade i stora krukor på min uteplats för att behålla lite lummighet och skydd från insyn. Jag hämtade också rönnslanor som jag tvinnade ihop och böjde en portal vid min grind intill deras bo. Där har blåmesen satt sig var gång innan den flugit in i boet. Ibland har jag hört dess enträgna och upprörda kvittrande och upptäckt stora skatan sitta där och retas.. Då har jag schasat bort den och fräst lika argt jag! En gång var den lille blå väldigt upprörd och jag fick gå ut och se efter vad som störde den. Jag hade lagt en ugglevinge, som jag hade hittat under min cykeltur, bakom blomkrukan på bordet. Jag flyttade den genast och gömde den i en korg.. Då flög den fram och kontrollerade att den verkligen var borta innan den kunde flyga in i boet och mata honan som låg och ruvade. Fantastiska små intelligenta varelser! .

Tiden mellan hägg och syren svischade förbi och jag fyllde min näsa så ofta jag kunde när jag passerade dessa doftrika vackra träd. Några liljekonvaljer fick följa med hem och fortsätta dofta i en vas. Nu är det kaprifol och jasmin som dominerar i den väldoftande sommarkvällen.. 

En tur till Småland blev det i början på juni då gamle far fyllde nittio på svenska flaggans dag.. En av sommarens varmaste dagar och vi satte jubilaren under parasoll hemma i min  bror Thomas gröna sköna trädgård! Fader Carl som är så gott som blind och sällan lämnar sitt rum och säng, fick finna sig i att stå i centrum några timmar i en skön stol. Han omgavs av barn och barnbarn som dukat långbord och pyntat upp.. Vi bjöd på sång och kärlek och landgång samt jordgubbar och glass. Ett gäng svågrar dök upp och överraskade gamle far med presentkorg med läckerheter och gamla fiskehistorier som de hade gemensamma glade minnen ifrån. Allt medan barn och barnbarn samt barnbarnsbarn fanns omkring honom.💚

Jag har haft tur med mina lediga tisdagar som oftast bjudit på sol även om andra dagar har varit mulna och lite kalla. För min del har det känts bra att vårvärmen tvekat lite så inte allt blommat över för fort. Mina lediga tisdagar är mina rekreationsdagar då min arbetsplats med barnen på skolan ofta är stressiga i ett högt tempo med krävande barn. Det är många konflikter att reda ut som tar på krafterna även om det likväl finns stunder av kreativitet och glädje men även det går nu mot sin ända. Jag har inte blivit erbjuden fortsatt anställning då jag inte är utbildad fritidspedagog.. Jag arbetar en vecka till och sen väntar en lång semester med äventyr och upplevelser .. Nytt jobb är på gång och jag kan koppla av i sommar i vetskapen och tilliten till att allt ordnar sig.. Jag behöver sååå min ledighet sommartid, min bästa tid på året då även jag blommar upp och leker.. Min semester ligger i stort oplanerad och jag förhåller mig öppen för vad som komma skall men första veckan efter midsommar åker jag och hämtar barnbarnen i Umeå och tar dem med hem  till mormor. Det ser jag såå fram emot..att få rå de små och uppleva sommarens skönhet med deras barnögon och medvetande.. 

Men framför allt ska jag ge mig själv den här sommaren och ge naturen mig..hänge mig naturen och ge tillbaka om ni förstår vad jag menar. Den livgivande frikostiga vackra naturen.,som ger av sitt rika förråd av både nyttigheter och skönhet och upplevelser..(igår fyllde jag näven med årets första välsmakande smultron).. Jag kommer ha med min nyköpta hängmatta av siden som går att vika ihop som en liten påse men när jag hänger upp den blir den som ett litet hängande tält som går att sova i…på naturskön plats. Mmm..det ser jag såååå fram emot. Hej Sommaren!! Här kommer jag!!! 

Resan genom livet

Välkommen April.. Du bjuder på ömsom snöfall, ömsom solsken! Jag är åter på resande fot..sitter på X2000 och blickar ut på det gråbruna landskapet som passerar snabbt utanför tågfönstret.. Ett tranpar spatserar stolt på en åker.. En rovfågel sitter högst upp i ett dött träd som lämnats kvar av en avverkad skog.. Jag är på väg till Småland, det är fredagen den 1a april..men det är sannerligen inget aprilskämt för den här helgen ska jag och mina bröder kavla upp skjortärmarna och tömma föräldrahemmet. Gamle far har fått flytta till ”hemmet” där han får bättre omsorg i sin blinda värld, men med ett rikt inre seende och ett långt liv av många minnen bakom.

För någon dag sen befann jag mig i Norrland hos mina kära. Mormor tog bussen till Umeå för att leka med barnbarnen på påsklovet. En lång resa på 10 timmar med många stopp på vägen. Ett billigt alternativ som ger tid och utrymme till att njuta såväl landskapet utanför såväl som den inre resan som ges tid att göra. Veckan innan påsk hade jag och två konstnärssystrar ställt ut på ett galleri i Ga Stan. En intensiv vecka med besökare och pendla mellan arbete och galleriet.. Jag som sällan tar mig in till stan utan hellre lufsar ut i skogen när jag arbetat en dag på skolan med barnen i högt tempo som det blir med många livliga barn. Jag uppskattade ändå mina dagliga respass in till Gamla Stan och tog med kameran som en turist på besök i vår vackra huvudstad, fångade några vackra gränder och tog en kopp te och en bagels på något mysigt café. 

Från den miljön som konstnär/utställare och mingel med folk och härligt prat med mina medutställare, som var mycket nöjda med försäljning och en fin hängning av våra alster, satte jag alltså kurs mot en snörikt Norrland. Hann knappt mer än hämta hem alla tavlor  (förutom de 4 jag sålde plus nätskulptur) förrän det var dags att packa väskan för nästa etapp. Då blir transportsträckan en tid för att landa i nuet, kan ju inte mycket mer göra när man sitter inklämd i en buss bland många andra påskresenärer. Långfredag var det också så dagen och resan blev lååång genom vårt avlånga land. Det är då hjärnan får börja sortera ut och in de intryck som jag hade fått från  utställningen och många härliga möten. En kär barndomsvän dök överraskande upp, det kändes som om ingen tid hade passerat mellan oss. Det är just detta med tid som liksom luckras upp på mina resor.. Jag är i ena stunden sittandes med baken på sätet i bussen, eller som idag på ett tåg, och i andra stunden reser/flyger  tankarna iväg i tid och rum. Jag far snabbt som ögat till olika epoker i mitt liv.. Till platser jag varit på, till människor jag mött som påverkat och berikat mitt liv. Det blir lika mycket en inre resa som en yttre. Ena stunden ser jag ett gammalt fallfärdigt hus vid ett skogsbryn i landskapet utanför och i nästa stund är jag i tankarna i Småland, min barndoms trakt. Och det finns inga som helst krav eller scheman att följa, jag har min egentid, min restid för mig själv. Inga barn som avbryter, eller medresenärer..alla sitter i sin egen värld med näsan över mobilen eller datorn. 

Nu, om en liten stund ska jag kliva av i mitt Småland, med blandade känslor är målet för resan att sortera upp och tömma den stora lägenheten som varit ett andra hem de tio år mina föräldrar bodde där efter de sålt huset. Jag har rest ner en vecka var jul och sommar och haft mitt lilla rum hos far och mor. Senaste året har det blivit tätare besök då far blev änkling förra julen men ville bo kvar med hjälp från Hemtjänst. Nu har tiden kommit då det är dags att splittra upp hemmet och de tillhörigheter som de haft i sitt hem och som bär många minnen. 

Det är med blandade känslor men det måste göras. Jag och mina bröder får försöka att inte bli sentimentala för vi har våra egna hem och inte plats med vare sig extra tavlor eller möbler. Gamle far har också tillräcklig på sitt rum i det äldreboende han flyttats till. Han nöjer sig i stort med en säng och sin radio. Till sommaren fyller han nittio och vet bättre än att hålla kvar livet genom ägande av saker. Denna helg får bli en livets resa genom landskap, minnen..att släppa taget och bana plats för nytt ., livets process., att gå vidare, ge utrymme för det nya och tacka för det gamla. Livet är rikt och resan fortsätter var dag .. Framåt .. Fastna inte.. Res lätt med bagage som ger glädje.. Det är budskapet till mig själv på denna resa fredagen den 1a april.. Hej Småland! Nu är jag här igen!! 

En sann Julsaga

Det hände sig vid den tiden när julen stod för dörren och snön låg vit på taken likväl på  vägarna .. gnistrande vita och hala..

Min dotter Emma, sambo Rickard och sonen Albin hade lånat en bil av Range Rovermodell av Rickards föräldrar för att åka stadigt ända från Umeå till Småland för att fira julen med nära och kära. Med i sällskapet förutom alla julklappar, julmat och övrig packning är Albins hund Shaula, blandras av Schäfer, Border, Tervurens och Golden Retreiver.

Jag satt hemma i lägenheten i Stockholm och hade precis sagt de sedvanliga orden ”Kör försiktigt” till Emma och resenärerna när gamla mor ringer. Hon oroade sig för de unga som ska köra långt men jag lugnade och sa att jag skickat mina skyddsänglar! Hon såg i alla fall fram emot att vi skulle samlas även denna jul.

Jag packade och förberedde för min tågresa med min hund Lova som resekamrat. Hon var en fantastisk  medresenär och vi for ofta iväg, än upp till Umeå, än ner till Vetlanda och hon var alltid lika resglad. Det hade inte gått lång stund förrän telefonen ringde. Jag hör min dotter säga ”Bli inte rädd nu mamma, men vi har kört av vägen”!!!                     Jag frågar med en klump i magen: ”Barnet Emma?” Hon svarar lugnt ”barnet mår bra, jag har känt hur det sparkar”.. Sen tillägger hon med oro i rösten ”Men mamma, Shaula tog sig ut genom en trasig ruta och har försvunnit”!

Emma berättar att de inte kört så långt förrän de överraskas av blixthalka och får sladd mellan ett mitträcke och viltstängslet. Hon kämpar men är maktlös bakom ratten och bilen kränger över 16 meter innan de voltar ner av vägen i diket mot viltstängslet och landar på tak. Shaula lyckas ta sig ut genom en kraschad ruta och ingen såg vart hon försvann.

Rickard var mest illa däran men hade som genom ett under klarat sig undan med skrapsår, en stukad hand och hjärnskakning. Han hade suttit på passagerarsätet fram och fått taket nerryckt över sig. Sonen Albin hade också fått lite skärsår men mådde efter omständigheter bra men oroades sig enormt över sin hund. Alla var lite i chock men glada att de hade överlevt. Det visade sig vara flera som som sladdade av vägen på denna farliga sträcka av blixthalka och några hade omkommit.

Förbipasserande stannade och hjälpte till och ambulans tillkallades. Någon såg Emma stå och hålla om sin runda mage och frågade om hon var gravid. De fick hjälp att packa ihop halvtrasiga julklappar och packning som låg huller om buller i bilen.

Mitt hjärta värkte för den stackars hunden och jag tände ljus och bad till alla skyddsänglar jag kunde komma på. Jag ringde gamla mor som var klok och förstående när jag nu sa att jag ändrar om mina planer och försöker ta mig upp till mina barn och hjälpa och stötta dem. Rickards föräldrar var vid tillfället i Gambia. Dock var en smashad bil inget att gräma sig över utan de kände endast tacksamhet att alla överlevt. Men oron för den stackars hunden malde i oss alla.

Jag ringde svärdottern Marika som var kvar i Umeå för att arbeta över julen. Hon berättade snyftande att hon just fått veta av polisen att någon hade kört på en lösdrivande svart hund vid E4an men den hade försvunnit in i skogen. Hon bad mig ringa till min mediala vän som hade hjälpt oss förut då Albins katt hade sprungit bort.

Min mediala vän kunde nås trots att det var mitt upp i julstök och hon sa att hon kunde se hunden haltande springa runt i cirklar lite omtöcknad och förvirrad. ”Hon har ont i vänster bakben,” berättar kvinnan och fortsätter ”det är viktigt att ni skickar henne ljusa och goda tankar så att hon kan fokusera på er och lugna sig.” Jag frågade om hon kunde se vilken sida av vägen Shaula befann sig på och hon kunde se att hunden var på samma sida som bilen hade kört av. Jag tackade och ringde tillbaks till svärdottern som hade ordnat med bilskjuts och vänner som skulle leta.

Det var svårt för alla som var involverade i denna älskade hund. Jag hade ordnat så jag kunde åka upp till Umeå med min särbo som skulle upp till Östersund för att fira jul och erbjöd sig skjutsa mig den långa omvägen. Men sova var otänkbart, jag kunde och vågade inte släppa tankarna på Shaula ensam och skadad därute i skogarna.. Fullmånen lyste kraftigt in på oss och vi låg båda och vred oss. ”Vi åker” sa min särbo plötsligt och Mitt i natten packar vi och ger oss av.

Jag skickar ideligen healing och lugna tankar av ljus och kärlek till Shaula och Lova slickar tröstande min hand från baksätet. Då ringer svärdottern och berättar med glad stämma att en dam har ringt och berättat att det kommit en svart hund och uppvaktat deras hanhund när de är ute och går. Shaula är nämligen på löpen, och trots bilkvaddning och påkörning och skador så har hon ändå i huvudet att hon ska para sig. Men hon har sin svarta trosgördel på sig så det är inte helt lätt.

Vilken glädje, vilken lättnad! Och miraklet att hunden har tagit sig ur den voltade bilen, irrat iväg och blivit påkörd och in i skogen och hittat fram till en gård med en hanhund. Vilken fantastisk bedrift!!  Och det märkliga är att bara en kort bit därifrån slutade min svärdotter och hennes vänner att leta mitt i natten, trötta och uppgivna.

Prisa änglarna, utropade jag när vi kom fram i gryningen till Umeå.  Jag tackade alla inblandade för att denna sanna julsaga fick ett så lyckligt slut samt min särbo som kört omvägen över Umeå och nu skall fara vidare mot Östersund.

Jag kliver in  i sonens lägenhet till lite kantstötta men lyckliga ungdomar som överlevt en riskabel halkolycka. Lova och Shaula hälsar förtjust på varann, Shaula lite trött och medtagen men så nöjd att vara hemma igen! Vi kramar alla om varann och tårar rinner i glädjen att alla är vid liv.

Julsagan slutar dock inte där utan nästa under sker. På något sätt är ju alla inställda på att fira jul i Småland. Det är dan före julafton men Emma lyckas trolla fram och pussla ihop buss och tågbiljetter så på något märkligt sätt tar vi oss ner med alla julklappar. Sonen väljer att stanna kvar i Norrland och julmysa med älskade hunden och sambon.

Gamla mor får till sist fira jul med väntad skara långväga gäster. Min kära syster utropar ett glädjande ”Då blir det jul i alla fall” när hon får veta att vi kommer. Att det är vår sista jul med Anna som kämpat med cancer i många år visste vi inte då. Vi samlas och gläds och förundras över livet och tackar det!

Till historien hör att även jag voltade en bil och lade den på tak när  jag väntade mitt första barn.. Men det är en annan historia!

Rötter, själsband och minnen.. 

Ikväll var jag och en väninna på Sergel-

  biografen och såg en film jag länge tänkt se; Kvinna i guld. Det var en stark och välspelad film med Helen Mirren som alltid lika suveränt tolkade rollens huvudfigur, en judinna som fick fly till USA under nazismens förföljelser. 68 år senare lyckas hon, efter lång kamp med en ung advokat (också rötter i Österike tillika jude) som kämpar för hennes rätt, få tillbaks den konst som nazisterna beslagtog i deras hem. Fokus i filmen ligger på det poträtt av hennes moster Adele (så hette min kära mormor) som kallas ”Kvinna i guld), en välkänd tavla som värderas till åtskilliga miljoner. (Konstnär: Gustav Klimt)

Efter filmen satt min väninna och jag kvar en stund i biosalongen, djupt berörda.. Filmen hade spelat på våra egna rötters strängar, så som filmer ofta gör och den här var dessutom sann. Både min väninna och jag har för en kort tid sen mist våra mödrar. Agneta har fått ta hand om och tömma och sälja sin mors hus i Hälsingland som var henne kärt.. Minnen som levde i huset tillsammans med ägodelar som möbler och konst.. En smärtsam process att göra när man är i sorg och mycket annat som går i klinch samtidigt.. Vi har ofta bollat om sorgeprocessen efter våra mödrar och det praktiska som följer och ska tas om hand…om syskonrivalitet och tvister som uppstår när man borde samarbeta och stötta varann.. 

I filmen finns en stark scen när den unga kvinnan just ska fly landet och går och tar farväl av sina föräldrar, väl medveten om att det är sista gången hon ser dem i livet.. De uttalar en sista önskan: ”minns oss”

Agneta och jag vandrade ut från biografen i armkrok och fortsätter bolla de känslor som filmen har väckt!  ”Jag åker ner till Småland i helgen för begravning av min farbror Jonas”, säger jag och så började jag berätta om tvillingbröderna.. Hur nära de alltid stått varann, båda f d lärare och änkemän sen ganska nyligen.. Om minnen och starka band.. Och då gick steget vidare till deras far som var född i USA, släkten Swanström utvandrade från Höganäs på 1800-talet men farfar återvände, då utbildad marinofficer.                    Han lämnade dock det livet för ett annat kall och utbildade sig konstnär, genom Otte Skölds målarskola. Han mötte min vackra farmor Anny i Stockholm som dansade balett och hade enligt farfar de vackraste benen.. Farmor hade även en otroligt vacker sångröst.. Inte konstigt att jag älskar att DANSA, MÅLA och SJUNGA!                                                 Jag berättade för min väninna om alla de tavlor (vackra poträtt bl a då min farfar främst var porträtt-målare) som finns i de båda tvillingbrödernas hem. Sen, som ett rinnande vatten, berättar jag ännu en sak som jag inte sagt till många, men Agneta är lika öppen och känslig som jag och andlighet och reinkarnationstanken är något som vi båda delar. Jag har alltid känt starka band med min älskade farmor och brevväxlade med min henne när jag gick på gymnasiet och hon vistades på Ryhov i Jönköping mestadels med ett alltmer svagt psyke efter farfars bortgång -48. Hon skrev ner många minnen som hon delade med mig och ibland titulerade hon mig ”Min kära” som om jag vore hennes man och jag tänkte att hon är förvirrad av mediciner. Flera år efter farmors bortgång köpte jag som ung mor tillbaka farmor och farfars hus. Jag var själv i en fas där livet gungade och jag tog kontakt med ett medium som jag fick tips om. Kvinnan, som jag ringt upp, börjar berätta om mig fast jag inte sagt ett ord om mig själv och säger bl a att jag är riktigt vacker trots att jag klippt av mig allt hår. Jag höll på att tappa telefonen för mycket riktigt hade jag rakat av mig allt hår i ett anfall av livsångest. Hon fortsätter med att att hon ser min farfar stå framåtböjd över sitt staffli och har ont magen..(han dog av kräfta i magen, som man sa om cancer på den tiden) ..men nu mår han bättre, fortsätter mediet men tillägger i nästa stund; ”Nej, men nu ser jag! Ni är ju en och samma person!       Då gick det som en stöt genom mig och jag visste att det hon sa var sant!! Jag hade alltid intresserat mig för farfars saker, speciellt hans gamla målarprylar och tittat på alla foton kring honom och hans släkt och stått min farmor säskilt nära! Än idag har jag lite kvar av farfars kritor och den höga stolen han brukade sitta på vid staffliet..

Så rullades en historia ur en film över till en annan icke filmad historia… Men ibland känns det som man är med i en film.. Helt verklig med alla ingredienser ur livet; kärlek, skilsmässor.. Möten och minnen som växer fram allteftersom livets dagbok präntas ner..  Så förunderligt livet är och hur det kan knytas samman… Minnen är viktiga och dåtiden bärs fram av nuet… Hur gärna vi än vill leva och skapa en framtid och vara i nuet så lever minnena kvar.. I ett litet foto, i ett stycke tyg eller i cellminnet av en smekning …

Skymningstid

Helt klart är att sommaren redan har gått över i höstsonaten.. Det gick  på bara några dagar .. Från ett hett soligt efterlängtat augusti svepte en klar svalare luft in i månadsskiftet till september… Plötsligt var blåbären slut..jag hann visst inte riktigt med dem i år.. En blåbärspaj på sin höjd fick jag ihop och visst några nävar då och då att fylla magen med när jag var på jakt efter sommarkantarellerna som frodades efter den regniga sommaren och värmen som sköt i taket i slutet på juli.. Jag har njutit 6 veckors semester av vackra upplevelserika platser runt om Sverige inklusive en vecka på Bornholm, fått både motion och solbränna och många goda minnen och underbara foton.. Så ingen större ”ångest” när jag väl återgick till min arbetsplats, lite mjukstart på sommarfritids innan skolan drog igång på allvar in i augustis mitt. 

Men det är först nu när dessa skymningskvällar inträffar, med vackra solnedgångar av blårosalila horisont bortåt skogslinjen, som jag kan börja landa ordentligt i kropp och själ.. Sommardagarna har jag mest fladdrat omkring som en fjäril eller dagslända från den ena ljuvliga ängen till den andra och sniffat på en mångfald av färggranna väldoftande blomster..eller uppsökt svalkan och friskheten i olika vattendrag, från hav med klippor eller sand till skogstjärn eller badsjö.. Nu i ”kuraskymnings” -tiden får jag tid att reflektera och affirmera.. Sommarleken är över..VAD bringar hösten?             VAD vill jag fylla den med.. Vad vill jag skörda och hur vill jag använda frukterna som nu mognar på grenen? 

Jag har nu även upp i allt semesterfirande flyttat till en större lägenhet som skapar utrymme till mer möjligheter. Känslan av det rymliga boendet i kontrast mot det förra gör att jag går omkring och myser och andas och tar några danssteg och ler stort. Fördelarna är flera; ett riktigt KÖK att laga mat i och plats för både mathörna och ateljehörna. Ett rymligt badrum med  BADKAR som jag alltid har längtat efter och nu blötlagt kroppen i nästan var kväll med badskum och tända ljus.. Och så UTEPLATSEN.. Min alldeles egna uteplats med grönska omkring som bäddar in och väggar och tak och golvplattor, som ett litet extra rum men UTE.. Och kvällssolen som strålar in när jag sitter i goa utefåtöljen och filosoferar… 

Att kura skymning innebär att hämta hem sig själv.. Att lyssna på tystnaden.. Att andas i sin egen takt.. Att låta tankar komma och gå utan att styra upp eller känna någon som helst stress.. Usch bara att skriva ordet får mig att rynka pannan.. Att kura skymning är att ge plats åt sig själv och låta allt vara som det är.. 

Kanske lite tillbakablick och lite framåtblick men helst, i varje andetag, bara sjunka in i känslan att du är okey.. Och att allt är gott.. Det finns en morgondag med nya utmaningar men de är inte nu… Nu är skymningen här med sitt stora varma mjuka täcke och breder sig sakta över dig med ett stort lugn. I tillbakablicken finns känslan av att sommaren har varit upplevelserik och härlig.. En härlig mix av både fysiska strapatser av cykling, dans, bad, skogs och strandpromenader, paddling och ofta har jag vandrat iväg med min älskade hängmatta som blivit den ultimata njutningen att uppleva naturen, såklart intill vatten eller på bryggan hemmavid.. Att ligga och gunga och lyssna på kluckandet av vatten och få solens värme och lite vind som fläktar… Och en bra bok att läsa…timmarna har flugit iväg i min hängmatta fångad i bokens värld och i min egen lilla space av ett gungande tyg som håller min kropp!! 

Ja, så här i skymningens dunkel av mjuka skuggor kan jag se tillbaks på sommaren med många fina minnen att bära med sig in i hösten som redan visat sig med ett helt annat ansvar och anda.. Naturligtvis.. Med arbete och skolstart och stora barngrupper kommer allvaret och rutiner och utmaningar att växa med.. Och visst har jag redan stött på problem och gått hem vissa dagar med pannan i djupa veck och legat sömnlös och grubblat men även de har planat ut och jag har vuxit in i höstkläderna.. Från kortare pants och linne  till långbyxor och långärmat.. Och de två senaste dagarna krävde stövlar och regnjacka..  Jag har börjat greppa min arbetsplats från ett nytt perspektiv och mina kollegor börjar kännas som ett mer och mer enat team. Ja, ett slags inre lugn har börjat lägga sig, precis som skymningen och med vetskapen att det alltid kommer en ny morgondag.. Men nu är NU!