Längtan o väntan

Mitt i sommarens mitt sätter jag mig och skriver ett blogginlägg om detta med att gå och längta, gå och vänta.. I morgon 11 juli fyller jag 62 år, det är inget man längtar efter längre när man kommit upp sig i åren. Men som barn längtade man efter sin födelsedag.. Jag har gått och längtat efter min semester och efter regn, då sommaren inleddes med soldagar på soldagar och ofta blåsigt. Vilket gjorde att naturen torkade och törstade.. i många veckor. Det var deprimerande att se jorden torka spricka upp och törstande växter. Jag vattnade i min lilla trädgård och gräsmattan förvandlades till stickig gul stubb, då de envisades med att klippa det trots att inget regn lovades på flera veckor.

Innan dess gick jag och längtade och väntade på min hund Happy som jag adopterade från ett rumänsk adoptionsföretag. Jag väntade till dagen skulle komma då jag fick åka och hämta henne i Jönköping då hon och andra hundar åkt i tre dygn den långa vägen för att komma till sina nya ägare. Sen gick jag och väntade på att få rätt uppgifter om Happys ålder då inget av det de sagt eller skrivit verkade stämma. Det kom en liten mager långbent hund som skulle visa sig växa sig långt mer än vad jag hade tänkt mig. Sen gick jag och väntade på att hon skulle bli tryggare och lugnare så att våra promenader inte skulle präglas av en panikslagen hund som bara vill rycka ur kopplet och fly. Det som triggar värst är barn.. barn skriker och far fram.. på elcyklar eller springer eller spelar boll som smäller. Men jag väntar och längtar ännu efter den dagen och ibland är det värre och ibland blir det lite framsteg men nästa dag är vi tillbaka till att allt är farligt, människor är farliga och värst av allt är de små människorna. Jag väntar och längtar till att min Happy ska bli tryggare och lugnare. Mina axlar och armar tar stryk av att gå och hålla tillbaka hennes panikångest. Och det gör mig ont att se. Då föds en längtan att flytta ut på landet, bort från skrikande ungar som far fram på elcyklar eller står och kastar eller sparkar boll på lekparken..med hårda studs studs mot asfalten. Eller spelar tennis på banan intill, bakom häcken som skiljer mig från lekparken.

Jag längtade o väntade också på mitt biltält som var beställt men det strulade med beställningen så datum för leverans flyttades fram, till min födelsedag.. d v s när jag haft semester 2,5 vecka. Men så bestämde sig plötslig Universum för att jag skulle få mitt tält lagom till semestern. Glad i hågen packade jag bilen med allt som behövdes för tre hundar och mig under en roadtrip på några dagar. Som tur är gillar dessa hundar att åka bil och tälta lika mycket som jag. Detta med kombination bil ihop med tält blev en perfekt lösning då jag tidigare har sovit i min lilla bil men nu med en stor rumänsk herdehund blev lite trångt. Första övernattningen blev vid nationalparken Österfärnebo; ett unikt älvlandskap med långsträckta sandstränder och knotiga tallar och stenbumlingar här o var. Hundarna sprang fria och lyckliga på stranden. Men myggen i skogen var både envisa och många så efter en natt packade jag ihop och for vidare med sikte på Vänern.

På E18 efter Arboga lyser en lampa som indikerar motorkrångel och bilen börjar protestera och hacka.. jag kör så nära vägrenen jag kan i ca 70 km medan stora lastbilar rullar förbi oss. Jag ber till de goda makterna att ta bilen in på en avfart, för i den stekande solen kunde jag.. fick jag..bara inte bli stående på motorvägen med tre hundar i bilen. Efter en evighet kunde jag köra av och ringde efter bärgning vid en obemannad mack. Vilken otur på min första semestertripp. Bilen full med mat.. det var bara att försöka ta med det jag kunde orka bära och tre hundar och vänta på en vän som kom och hämtade upp mig i Arboga 3 timmar senare.

Så följde väntan på att få bilen lagad.. dagarna gick utan bil då verkstan i Arboga väntade på leverans av bränslefördelare.. jag väntade och väntade och längtade att få hem min bil, full med kläder, mat och prylar, som om jag hade packat ned mitt liv i bilen. Jag försökte se vad Universum ville säga mig och fick ta vara på dagarna som ännu bjöd solsken och åka med en granne och vän till närliggande sjöar.

Dagen kom till slut när bilen var klar för avhämtning och en annan vän följde med och hämtade upp den och vi passade på att göra det till en trevlig Arbogautflykt. På vägen hem märker jag att bilen fortfarande inte är helt hundra och hackar vid låga varvtal. Jag kontaktar min lokala bilmek och får än en gång vänta på en tid att se över och se vad som behöver åtgärdas. Längtan och väntan efter regnet hörsammades till slut och kom ungefär samtidigt som bilen stod i Arboga. Luften blev friskare, växter gladare och djur också naturligtvis. Jag kunde köra med bilen trots att den inte var hundra, på egen risk förstås. Jag passade på att ta mig och hundarna till Mörköstranden en solig lördag och njuta en nästan öde strand och ta flera dopp i havet som ännu inte drabbats av algblomning då regnet fallit rikligt.

På kvällen packade jag och tog mig bilen till Marvikarnas naturreservat som jag längtat till sen jag var där sist i början på maj. Då det var fullt av tält på den plats jag skulle stått med biltältet fick jag tänka om och nöjde mig med att resa biltältet utan bil och fäste det i en gren på en al intill sjökanten med egen badvik. Nu kunde jag verkligen njuta tältlivet och tog promenader med hundarna i de vackra lummiga omgivningarna med flera badplatser. Happy är mer harmonisk i såna omgivningar även om vi mötte folk även här, men inga störiga skrikiga ungar på cyklar eller bollspel. De som tar sig fram gör det mest på vattnet på sina brädor och i kajaker eller simmar.

Nu är bilen åter inlämnad på verkstad och jag väntar och hoppas de kan åtgärda den. Jag väntar nämligen på att mina varmt efterlängtade barnbarn ska komma och hälsa på mormor i eftermiddag. Dagen före min födelsedag och kanske vi kan göra ett litet tältäventyr tillsammans med mitt fina rymliga biltält och med alla hundar. DET längtar jag verkligen efter!!

Kära Sommar 2023! Du lär mig att ha tålamod, det är då något som är sant! Att fylla 63 är som sagt inget att längta till men jag har med stigande ålder fått lära mig att vänta.. ”den som väntar på något gott”.. ja, ni vet vad man brukar säga. Och att fylla tiden medan man väntar.. med upplevelser i nuet.

Sörmland, mitt land

Sörmland är inte likt andra landskap. Jag har bott både i Småland, Dalarna och Norrland men sedan slagit mig ner i Södermanland och rotat mig de senaste 20 åren, Flytten hit berodde främst på kärleken till en man som bodde här i Grödinge; som hör till Botkyrka, som hör till Södertörn. Namnet Södertörn kommer från halvön Tören, som den kallades i Forntiden, området mellan Mälaren och Östersjöns kustland. Ett leende landskap av omväxlande natur av bördiga åkrar (som vildsvinen trivs i), vidsträckta skogar och stora sjöar och vikar. Det var just detta omväxlande landskap som jag föll för, som fick mig att stanna kvar, trots att jag är en flyttfågel som min mor brukade säga. Och trots att kärleken till mannen inte höll så höll kärleken till landskapet Sörmland.

Någon gång i urtiden sprack de stora bergen, den Kaledoniska fjällkedjan och Skanderna bildades. De väldiga sprickorna som uppstod fylldes med tiden av jord, som blev till dalar där en omväxlande flora av lövträd och blommor bredde ut sig. Södertörn är omtalat för sin vackra och variationsrika natur. För att skilja Södermanland från andra landskap har man kallat den ”Mellanbygd” som bildar en slags övergång från södra Sveriges slättbygder, de stora skogsbygderna i Götaland och Västkustens klipplandskap.

Man ska helst se Södermanland från ovan som Nils Holgersson gjorde när han for med vildgässen genom hela Sverige. När han kom till Sörmland upptäckte han först slottet Hörningsholm där greve Bonde bott i generationer och följde sen Grödinges östra kustremsa. Färden gick norrut så han måste flugit rakt över Botkyrka. Selma Lagerlöf beskriver landskapet ur sin bok ”Nils Holgerssons underbara resa” som ”Den underbara lustgården”. Nils Holgersson såg att landskapet under honom inte var likt något av de andra.. det fanns inga slätter som i Skåne och Östergötland, inga sammanhängande skogar som i Småland (det var på den tiden vi hade riktiga skogar).. utan det var en blandning av allt möjligt:.. Här har de tagit en stor sjö, en stor älv, en stor skog och ett stort berg och hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning.

Det är just denna landskapliga charm jag fastnat för, som gör att jag valt att stanna här. Jag tröttnar aldrig på landskapet här. Det överraskar hela tiden i sin mångfald. Botkyrka har trettio små sjöar och vattendrag.. här finns åsar och berg, barrskog och lövskog (älskar bokskogen på Mörkö och de utbredda stora ekarna), åkrar, mossar och myrar, ängar med björkdungar, herrgårdar och torp.. När jag för över tjugo år sedan flyttade upp till Grödinge som hör till Botkyrka, slogs jag av häpnad när jag vandrade i Vinterskogens naturreservat som ligger intill Bremora där jag bor. Jag vandrade upp och ner över stora berg med vitmossa och tallar och än ner i mossig granskog, stigar och bäckar som ledde till sjöar som avlöste varann. Jag kände mig hemma och det påminde mycket om mitt Småland. Bara runt mig inom några kilometer ligger Malmsjön (som du passerar när du kör genom Vårsta på Nynäshamn/Södertäljevägen 225) och de tre sjöarna; Brosjön, Mellansjön och Övresjön samt Trollsjön som ligger i en dalsänka nedanför vattentornet i Vårsta. Så heter samhället där jag slagit mig ner.. strax utanför Tumba. Men utöver det sjörika landskapet med svamprika skogar runt om ligger havet ett stenkast bort. Du åker ut mot Skanssundet, tar färjan över till Mörkö som bjuder både på sandstränder och klippor. Här går stora båtar in mot Södertälje, in via slusskanalen över till Mälaren. Havet och Mälaren kysser varandra i Södertälje.. sött möter salt!

Levnadskonstnären i mig får sitt lystmäte i dessa vida närliggande skogar.. de sporrar min fantasi och leklust, den jag bär med mig sedan jag var en liten flicka. Redan då gav jag mig ensam ut i skogen för att prata ned träden och stenarna och lyssna på vattnet. En bra dag i min liv är när min bästa vän, hunden Nova, och jag drar ut på äventyr med kamera och matte klätt ut sig i någon utstyrsel. Vi söker upp en vacker omgivning med stenar, träd eller vatten och riggar upp stativ och kamera på 10 sek självutlösning. Nova har lika roligt som jag.. otaliga bilder har kommit till och de blir mer eller mindre bra men det är upplevelsen i sig som räknas.. närheten till naturen och att vara i stunden.. ”Blott en dag.. ett ögonblick i sänder” skrev Lina Sandell som bodde i Fröderyd, Småland. En psalm som spelades på både min syster och mors begravning, och jag tänker ofta på dem.. (min syster bodde i Fröderyd) jag kan känna att de ler åt mina upptåg. Ska hon aldrig bli vuxen tänker mor.. Men jag svarar ”Nej mor, när man slutat leka är man inte vuxen, då är man död”

Vi har också en rik bygd av rullstensåsar, avyttringar från när landisen drog över hällarna.. skavde och malde ner berggrunden till grus och sand. Eller bara slipade begrunden grovt och på vissa ställen till en jämn och fin yta. En av de märkligaste naturföreteelserna finns mitt på åsryggen vid Pålamalm i Grödinge; en 31 meter djup isgrop med över 50 m i diameter. Här strandade en gång ett gigantiskt isblock och borrade sig sakta ned tills det slutligen smälte. Här föddes historier om hur jättarna klev fram och slängde stora klippblock omkring sig och jättegrytorna som bildats här och var var deras matskålar..

Eftersom jag älskar vatten och behöver detta element (är ju född i kräftans tecken) så passar Sörmland mig som handsken. Man behöver inte åka långt (eller promenera, cykla) förrän sjöar eller havsvikar dyker upp. Den 100 km långa Sörmlandsleden bjuder på mångfald av allt detta som jag beskrivit. Jag har vandrat etapper på den och gör det typ varje dag då jag bor intill den: Etapp 8 som börjar vid Brotorp, Brosjön vid natureservat Vinterskogen, ett välbesökt bad för familjer på sommaren. Men eftersom jag föredrar mindre folkansamlingar och mer natur vandrar jag till Mellansjön som ligger intill med en liten bäck och bro emellan som skiljer dem åt. Det är mer en myrsjö med mörkare vatten och klipphällar runt om. Hundägare brukar vandra runt den och låta sina fyrfotade vänner ta ett dopp här. Det mörka friska vattnet i den lilla sjön blir snabbt uppvärmt av solen. Det är en källsjö så man känner friska kalla stråk om benen.

I Sörmland vill jag leva (leka) och här vill jag dö.. och växa upp nån gång.. som en ek. Jag hoppas det kommer barn och klättrar upp i mina grenar och sitter där och dinglar med benen.. eller ett par ekorrar som springer upp och ner för stammen lekandes tafatt. Och på dagen ser jag gärna att korpen kommer och sjunger för mig och på natten vill jag ha ugglans sällskap, hoande under den leende månen.

Passionär

Nej, jag har inte stavat fel. Det här blogginlägget kommer att handla om att vara en passionerad pensionär. Då är man en ”passionär”.

Jag har börjat ta ut 25% pension så att jag kan fortsätta arbeta 75% även nu med min nya tjänst som jag började på för en dryg månad sen. Så även om jag inte är heltidspensionär så har jag likväl påbörjat pensionärslivet lite smått. Passionerad har jag däremot varit så länge jag kan minnas.

Om det med passion menas att man blir hängiven något, eller att man blir starkt berörd av något, engagerad, hänryckt och lidelsefull, så stämmer det in på mig. Fast bara om det är något som jag vill bli engagerad och hänryckt av. Något som lockar min nyfikenhet… kittlar min äventyrslust eller liderlighet.

Musik hänför mig… redan från barndomstiden har jag starka musikminnen, så starka att jag minns dem så igår. Vi hade en skivspelare men inte så många skivor, men minns att pappa hade en LP med Nicolai Gedda, och några av de låtarna berörde mig starkt.. en sång hette ”Låt oss liksom svalorna” och det var en duett med Nicolai och en kvinna som kunde sjunga höga skalor.. eller en julskiva med bl a ”o come all ye faithful”, som jag fortfarande ännu inte kan höra utan att beröras till tårar.

Jag ville kunna sjunga opera, som min farmor. Hon hade en fantastisk stämma och brukade berätta att hon hade mottagit ett fint sångarpris. Jag minns att jag övade på ”operaskalorna” och sa, så som frimodiga barn gör innan någon krossar deras drömmar, att jag kan sjunga opera.. och så sjöng jag.. kanske sex, sju år gammal!

Det sjöngs mycket hemma, vid olika tillställningar och min far hade även han en fantastisk stämma och sjöng i kyrkokören. Även mor sjöng med fast hon var medveten om att hon inte hade gåvan, men hon tyckte om musik och sång även hon. Hon visade att det var ok att sjunga, även om man inte ”kunde hålla tonen”.

Annars var det den lilla transistorradion som stod för musiken. På söndagsmorgonen (eller var det lördagen) brukade vi ta lite sovmorgon och jag låg mellan far o mor och vi åt frukost i sängen. Vi lyssnade på ”Ring så spelar vi”.. En gång önskade någon ”Morgonstämning” av Per Gynt. Jag var kanske åtta år och det var det vackraste jag nånsin hört. Det gjorde nästan ont i mig och jag kröp nästan in i radion.. kunde inte komma nog nära denna ljuvliga musik som fyllde hela min lilla spensliga flickkropp. Örat sög i sig varje strof. Den ger nästan samma känsla än idag, men också ett styng av sorg, då både min syster och mor valde den till sin begravning.

Sen skaffade äldsta brodern en stereo av sina första slantar han tjänade ihop och Lp-skivor av mer rockigt slag. Den andre brodern, som även han började arbeta på Angarths träfabrik i det lilla brukssamhället Kvillsfors, köpte också Lp-skivor för lönen. Järnhandeln som låg granne med vårt hus Lärarbostaden (ja pappa var lärare) hade ett brett sortiment av prylar, bl a LP-skivor. Nu fylldes huset med musik från Abbey Road (The Beatles) eller Cosmos Factory (Creedence Clearwater Revival) och Machine Head (Deep Purple) namnen på de Lp-skivorna jag minns som starkast av de första mina bröder köpte. Men det var också två andra mycket speciella Lp, ssom den yngre brodern köpte, som gjorde stort intryck på mig; en holländsk grupp på 70-talet som spelade klassisk musik lite upppoppat med blåsinstrument m m. Bandet hette Ekseption. Jag älskade dem! Så fort bröderna inte var hemma smög jag in och spelade deras skivor tills jag kunde låtarna utantill. Om och om igen.. jag visste precis var trummorna bytte takt eller var sångaren höjde eller sänkte sin stämma.. Jag lade mig i brorsans säng och spelade Simon and Garfunkel’s skiva ”Bridge over troubled water”..varenda låt.. njöt med hela kroppen, alla sinnen men främst hörseln såklart.. jag tror inte jag sjöng med.. sög mest in Simon and Arts makalösa röster, så perfekta i varann.. ”The sound of Silence” om och om igen.

Passionären i mig har inte vuxit ifrån den unga flickan som älskade musik. Tvärtom, musik är fortfarande en stor del av min passion i livet. Den finns med i allra högsta grad, jag målar till musik, jag dansar till musik.. varje söndag träffas vår dansgrupp och dansar till den spellista som någon skapat, som vi turas om att göra. Vi blandar klassiskt, visor, pop, soul, rock.. ja det mesta som har rytm och lockar igång kroppen. Då lever jag ut min passion i mina rörelser. Ju mer jag berörs av musiken desto mer passionerade blir mina rörelser. Och det händer att tårar rinner över av att bli så berörd av musiken och sången, det liksom blir så mycket känslor som bara måste ut på något sätt.. så jag målar dem, eller dansar dem.. ofta sjunger jag med. Jag har ingen röstgenans var det någon som sa. Så jag håller inte igen.. ibland spricker rösten för känslorna blir föör starka och tårarna tar vid..

Jag kan också bli uppslukad av en film, om konceptet är skapat att beröra på ett konstnärligt plan med vackra foton och starka karaktärer, gärna med musik som förstärker. När filmen Pianot kom, regisserad av Jane Campion, berördes jag av scenariot av en kvinna som lever ut sin passion via sitt piano och en man som förstod att möta henne via den. Jag blev helt betagen av känslorna som kommunicerades via kvinnans piano. Jag spelade musiken liggandes på golvet helt knockad av kraften. Ja, först såg jag filmen förstås.. jag förstod den kvinnan så väl (spelad av fantastiska Holly Hunter).. hon var en del av mig.

Passionären i mig lever inte längre ut sin sexualitet.. inte för att jag inte vill.. och behovet är ej längre lika stort.. passionen däremot lever jag ut.. via musiken, via måleriet, via upplevelserna med naturen.. Jag har haft och fått såå oändligt många passionerade stunder i älskog med någon som kunna möta upp min passionerade själ.. jag kan återuppleva dessa famntag, dessa vackra eldiga famntag i musiken.. Det finns musik som verkar skapat för detta. När jag första gången hörde musikstycket ”Devinire” av Ludovico Einaudi, så kände jag igen mig i min sensualitet.. precis så älskar jag och vill bli älskad. Det fick jag också uppleva vid ett tillfälle till just den låten.. det var inte alls planerat.. men det blev magiskt.. som ur en vacker erotisk filmscen.. sinnligt och passionerat.. min spellista på Spotify hade med just den låten när jag just då spontant låg i armarna på min älskare.. som matchade mig så fint med sin energi.. att den låten dök upp där och då (precis som min älskare) förhöjde allt!! Så magiskt! Låten håller på i nästan sju minuter och varje strof i sina varierade stycken tar lyssnaren till en ny nivå..och en ny.. och när man tror att den är över.. så kommer den tillbaks med förnyad styrka!! Jag minns varje sekvens av den kärleksakten och kan återuppleva den var gång jag spelar den.

För många år sen hade jag en yngre älskare som tillförde mycket passion i mitt liv. Trots sin unga ålder var han en gåva på det fysiska planet och som gjord att ge en kvinna njutning. Något som jag på den tiden inte var van vid. Han sa vid ett tillfälle att han först då förstod vad Mark Knoppfler (Dire Straits) menade när han sjöng ”when We make love you use to crying”. Mina tårar var ett kvitto på att njutningen var så stark att tårar flödade över.. precis som när jag hör oerhört sinnligt vacker musik!

Är jag en Passionär som lever på mina minnen? Kanske.. men jag lever fortfarande sinnligt och närvarande.. min älskare nuförtiden är naturen! Vi brukar mötas tidiga morgnar när solen stiger och morgonrodnaden färgar den ljusnande natthimlen. Min älskare naturen visar mig sina magiska ställen av daggvåta spindelnät och dansande älvor över sensommarens ängar av högt gräs. Min älskare Naturen visar mig när månen speglar sig i havets nattsvarta vatten. Vi har haft oändliga möten på oändligt vackra platser och kommer mötas många gånger än. Inte bryr sig min älskare om att jag har små krämpor och inte är lika fast i hullet, jag är vacker som jag är. Precis som den övermogna solrosen som ödmjukt böjer sin nacke mot jorden. Den har slutat blomma men är nu full av rika frön. Den minns när den växte upp ur jorden, drack regn och solsken.. sträckte sig stolt mot himlen.. dansade med vinden och lyste som en sol!

Morgonen har redan vaknat..

Så löd texten på en gammal låt som kom upp i mitt huvud denna sommarmorgon när jag dröjer mig kvar i sängen i ottan, 04.13. Jag kommer dröja kvar en bra stund till, kanske somna om. För jag har semester och kan göra vad jag vill med tiden. Att ligga och lyssna på tystnaden är en lyxföreteelse..jag njuter av att inte höra ljudet av hårda studsande basketbollar utanför min uteplats där lekparken ligger bakom häcken. Långt bort hör jag en skata kraxa lite försiktigt. Är det morgon nu, frågar den, men sen tystnar den. Den bestämde sig kanske för att somna om… eller njuta av tystnaden den också, precis som jag.

Luften är mättad av varmt sommarregn, frisk och klar, efter dagar av hetta. Såna dagar söker jag upp vatten, helst vid havet med utsikt långt ut där horisonten fylls av segel. Men nu ligger jag här i sängen, och känner bara rofylldhet.. ingen stress över ett vakenpass i vargtimmen. Jag ska inte upp och jobba. Jag kan bara ligga kvar och njuta över lyxen att kunna ligga och lyssna på tystnaden. Skogsduvan hoar lite mjukt i skogskanten intill.. Ett betydligt mjukare ljud än skatans hesa, lite retfulla läte. Skogsduvans läte är rofyllt, det ger mig en känsla av trygghet. Att skogen står där djupt rotad intill.. vi finns kvar, säger träden. Var lugn! Du kan sova lite till om du vill. Vi håller ställningarna!

Detta är en tid på dygnet då jag kan unna mig att göra upp planer, som t ex semesterplaner!! Ligga och kolla in vädret i en app. Var lyser solen idag? Hur varmt blir det i Åkers Styckebruk? Ok, det kommer regna.. men om jag åker till Åkersberga då, och besöker Wira bruk? Aha, regn där också!! Ok, kanske blir en hemmadag då. Fixa och pyssla.. kanske måla lite.. det var ett tag sen. Och så börjar min kreativa hjärna ge mig idéer om motiv. Roliga härliga färgsprakande motiv som när jag sen somnar om brukar glömma bort.

Ibland kan jag vakna med en låt i huvudet.. och huvudet känns fullt av musik. Då kan jag plocka fram mobilen och roa mig med att hitta låtar på Spotify, och skapa nya spellistor. Spellistor med olika teman, som jag och mina dansvänner kan dansa till i vår danslokal vi har förmånen att ha tillgång till i närområdet. En av deltagarna i min dansgrupp är lika hängiven dansare som jag. Vi brukar roa oss med att skapa spellistor med ett tema som vi tillsammans ska lägga in olika låtar på. ”Din tur” kan jag få ett meddelande på messenger. Jag kollar nyfiket och ivrigt.. vad valde hon för låt? Och vilken låt ska jag välja som passar efter den, och till temat? Väldigt roligt och kreativt!!

Vi spontandansade igårkväll. Det hade gått några veckor sen vi tog sommaruppehåll för dansgruppen, som vi brukar. Men min dansvännina och jag kan aldrig ta uppehåll.. Så vi smyger oss till lokalen när ingen är där och så ger vi oss hän dansen. Vi testar vår spellista, som igår var ”Livslust”. Vi får abstinens om vi inte får dansa! Och värmen som hängt i några dar nu har gjort att man inte orkat dansa.. bara sitta i skuggan.. helst vid vatten.. ta ett svalkande dopp.. Men igår var luften lite svalare och mer syrerik efter nattens regn.. och kroppen behövde en genomkörare av dansmoves. Först mjuka upp den, stuffa runt.. landa i fötter och resten av kroppen. Min axel var inte riktigt med på noterna, öm efter överansträngning av tungt bagage efter en tältutflykt. Men jag lockade den.. visst känns det skönt att gunga med lite på musikvågorna.. lockade och pockade.. med förföriska rytmer. Den kunde såklart inte stå emot. Hela kroppen kapitulerade fullständigt till alla de sköna låtarna vi hade valt! ”Somewhere over the rainbow” eller ”I can see clearly now”.. Snart stampade fötter, rumpan svängde och svetten lackade!!

Nu är klockan 05.05.. jag har inte löst några världsproblem men vitsen med att ligga vaken i Arla morgon är inte att lösa något eller göra något.. det är att njuta av att inte behöva gå upp.. att bara få ligga kvar och göra just ingenting.. låta tankar tänka färdigt och flyga omkring som de vill.. till kanske sömnen pockar på igen..

Nu tystnade visst skogsduvan också.. då kanske jag ska ta och blunda lite.. och låta drömtiden föra mig bortom… Zzzzzz

Valborgsmeny: Blåöga och revbensbrott

Allt kommer av att jag har för bråttom.. Om jag kunde anpassa min energi med min ålder och förmåga.. Om jag kunde minska min impulsivitet och spontanitet.. Men vad blir då kvar av mig.. mitt ursprungliga jag?

Visst har jag en stor skadehistorik, jag har krossat tummen, den högra som är så viktig då jag är högerhänt.. minns hur jag fick försöka skriva med den vänstra ett tag. Jag var nio år. Jag har skadat mina fingrar och händer på knivar och yxor och fått sy men jag har ännu alla fingrar i behåll och fungerande.

Jag har brutit åtskilliga tår.. frakturer på stortår och andra tår.. farit fram.. slagit i.. en gång tappade jag pappas tunga städ på min fot i hans verktygsrum i källaren mot stengolvet.. (väldigt spännande rum med alla verktyg som han hade superkoll på, allt hängde på sin plats och alla knivar slipade) Vi fick tidigt en kniv i handen och fick lära oss tälja. Knivar ska vara vassa, sa far, att skära sig med en slö kniv är värre, var hans ord.

Jag cyklade ..fort fort.. på grusvägar förstås, utan hjälm, och har plockat och tvättat bort grus åtskilliga gånger från mina blodiga sönderskrapade knän. Som kvinna skulle man eftertrakta vackra ben, fick jag höra som ung flicka.. Det var kört från början, då jag föddes så hjulbent att jag slet ut ytterkanterna på skorna. Så småningom rätade dock mina ben till sig men mina knän.. fulla med vita stora ärr. Du har fotbollsknän, sa mina bröder. Men pojkflickan i mig tog det mer som en komplimang än kritik.

Vet inte hur många berg jag hasat ner för, blöta berg, innan jag lärde mig läsa av dem.. klippor och berg med lava på efter regn =stor halkrisk!! En gång föll jag så illa att jag trasade sönder ett muskelfäste under vänster skinka, som jag fortfarande har sviter efter. Måhända var det samma skinka som landade på en svarvad stolknopp när jag hoppade ner från en våningssäng mitt i natten för ett besök på dass. Det kändes minsann, långt långt efter… men ändå..vilken förmåga kroppen har att återhämta och reparera..

Och var gång jag tillfogats en skada (självklart självförvållat) får jag en tankeställare.. Det kunde gått värre!! Men det är som om jag oftast ligger ett steg efter.. inte före. Att jag inte kan förutse skaderiskerna. Och självklart är jag tacksam att det inte gick värre, att jag fortfarande kan dansa på båda mina brutna fötter (vid olika tillfällen) och vicka på mina höfter, trots att ena lårbenet kapades och ersattes med en höftprotes i titan. Utsliten höftkula var domen.. höger sida! Oftast högersida som skadats.. även höger knä efter en korpfotbollsmatch som var mixad och jag sprang fram och tog bollen från en storvuxen kille. (Vi hade inte värmt upp.. pang på bara) Något brast under knät och jag haltade fram en tid tills det sakta läkte, men läkaren sa att om det förvärrades skulle vi operera. Överörliga leder..instabila.. men tänker att eftersom jag alltid sprang, cyklade, gungade, hoppade, simmade, rodde, klättrade, byggde kojor.. så tränades musklerna att hålla dessa överörliga leder på plats. Det tänkte jag inte då..men nu! Och jag måste förstås fortsätta träna och röra mig för att hålla allt på plats, nu när artros och utslitna leder kommer med stigande ålder.

Det som kommit med åldern som jag haft svårast med att hantera är smärtor i fötter.. de är ju synnerligen viktiga att fungera då de tar mig framåt och belastas hela dagarna. Den smärtan brukar glömmas när jag dansar.. ja, alla krämpor glöms och mildras av dans som är så helande på många sätt. Sjukgymnasten har försökt tejpa min onda fot och ge råd men det har inte blivit bättre.. jag stretchar och masserar senan hårt under foten.. ont ska med ont förgås..ibland fungerar det men dagar med ont i foten är långt fler än dagar utan.

Den här helgen, Valborghelgen, hyrde en vän och jag en stuga på en hästgård nära Tullgarn slott. Vi bokade dessutom bastun nere vid sjön som värdparet värmde upp med ved. Klockan 18 travade vi iväg ner mot bastun iklädda tofflor och morgonrock. Det var en vacker kväll med sol över sjön och vi passerade hästhagar på vägen ned mot bastun. Jag ville dokumentera den vackra vyn så jag filmade med mobilen i höger hand och en kall öl i den vänstra. Medan jag filmar och dokumenterar vår promenad med små kommentarer så kommer vi till en passage med en liten bro och därefter behöver vi passera ett häststängsel. Jag väljer att fortsätta filma och kliva över undre lågliggande stängslet, medan jag fortsätter att prata och filma. I nästa stund hör jag mig själv högt skrika då jag faller raklång med bakre foten ihakad staketet, framåt med ansiktet ned i stenplattorna.

Tänk om jag hade kunnat stanna upp och avsluta att filma innan jag skulle passera där och sen haka av stängslet med de krokar som fanns… men inte Karin.. hon ska fortsätta filma och ta sig fram i alla utmaningar. I mina drömmar brukar jag köra bil och det blir svårare och svårare terräng att ta sig fram eller på gator som smalnar och verkar omöjligt att ta sig fram.. men jag vill inte stanna upp..inte sakta farten utan kör bara på!

Man hör på videon från mobilen att jag mumlar med ansiktet mot stenplattorna ”det här gick illa”.. smällen mot ögonbrynet och pannbenet var bedövande och kroppen och jag i mindre chock. Jag spräckte nånting, säger jag och sätter mig upp, och påpekar för min vän att mobilen fortfarande är på. Som om det vore det viktiga att ha fokus på nu.. mina fokus och val i livet bör nog ses över .. mina prioriteringarna på i vilken ordning saker ska göras..om de nu måste göras alls!! Min vän säger åt mig att ta det lugnt och jag svarar ”jag är lugn”.. och det var jag.. men blodig över ögat och omskakad av smällen.. lättare hjärnskakning troligen. Jag tar en av de petflaskor med kallt vatten vi har med till bastun och håller mot mitt öga för att kyla ned smärtan. Den kalla ölen ligger kraschad i bitar och min vän plockar upp dem. Jag vill fortfarande gå till bastun trots min väns skepsis men jag har åter gjort min prioritering. Bastun ligger så lockande vid sjön och det ryker inbjudande ur skorstenen. Bryggan intill undrar om vi kommer att våga oss ut för ett dopp.

Väl inne i förmaket till bastun lägger jag mig ned på en bänk och sköljer över ögat med kallt vatten och torkar försiktigt med min handduk. Jag förstår att något gått sönder vid ögonbrynet. Min vän går tillbaks till vår stuga för att hämta något att kyla med.

Jag fotar mitt öga och tycker det ser hyfsat okey ut. Jag är ju en fighter, så jag ställer in mig på bastubad. Men börjar nu ana att smärtan under armhålan in mot bröstkorgen beror på en fraktur i revbenen..

Min vän kommer med kalla omslag och papper och två kalla cider på burk som kyler skönt. Jag lägger mig på laven i bastun hållande den kalla aluminiumburken mot ögonbrynet och kyler ned svullnad och blodet börjar stanna av och sluta rinna.

Smärtan runt revbenen tilltar, det är väl chocken, som uppstår i kroppen vid såna här trauman, som lägger sig så kroppen kan börja signalera smärta. Min vän häller vatten på stenarna så det ångar varmt och skönt. Efter en stund när vi druckit upp varsin cider har vi samlat mod för ett dopp., det blir dock bara min vän som fullföljer. Jag vänder upp igen efter två trappsteg och får bli badfegis.. jag får väl skylla på mina skador men njuter av att se min vän modigt plaska i den kalla sjön sista april.

Vi fullföljde bastubad trots incident på vägen dit och går tillbaks till vår stuga där hunden Nova väntar. Nu får jag se hur jag ser ut i badrumsspegeln och tvättar och torkar bort inlagrat blod. Jag tejpar ihop svullnaden kring sprickan som löper längs ögonbrynet ca 2-3 cm med avklippta bitar från ett plåster. Har alltid med plåster..utifall att.. och det har varit användbart många gånger.

Så Karin, snart 62 år, är det så här du vill fortsätta din ålderdom? Är det värt det? Ja, det är nog den väg jag kommer fortsätta vandra. Förhoppningsvis slår jag ner lite på takten och tar lärdom. Jag har alltid hävdat att jag är en ”learning by doing”. Jag gör mina misstag och försöker lära mig av dem. Nu fick jag åter min paus i livet. Hade sänt flera signaler till Universum om en önskan att trappa ned. Arbetet som boendestödjare äter på min energidepå, även om mina lediga onsdagar ska ge möjlighet att hålla balans. Men jag fortsätter svara på Mail och sms och samtal även när jag är ledig.. Den ansvarsfulla Karin släpper inget och vill göra klart. Men jag har bestämt mig att plocka en dag till. Gå ner 25 % och börja ta ut pension så som jag har rätt till nu när jag fyller 62.

Jag längtar till att bli pensionär på heltid. När hunden Nova och jag får planera våra dagar och ta oss iväg på små äventyr, kanske med kameran och en fikakorg…kanske ta med en vän. Det är livet ju. Vi har nu klivit in i sköna Maj.. denna vackra grönskande månad då man borde vara ledig var dag och upptäcka alla små mirakel i naturen. Följa naturens rytm och känna dofter..ligga och lyssna på fågelsång kl 5.00 på morgonen och njuta av dess kakafoni av toner.

Jag tackar min kropp att jag åter fick en läxa och möjlighet att sakta ned och pausa den arbetskarusell som jag snurrat med i nu ett tag. Universum vet alltid vad jag behöver..och vad det inte jag som sände ut signaler om att pausa.. Så här ligger jag nu med Nova intill mig och lyssnar på känslofyllda texter av Melissa Horn. Mitt blåöga läker för var dag och revbenen börjar nå sin kulmen av smärta.. ca en vecka efter fraktur kommer den inre blödningen pressa på revbenen så de ömmar än mer, sen klingar det av. Var det värt det..Jaaa,det är klart det var!! Jag har synen i behåll och snart dansar jag igen.. lite försiktigt 😉

Knirr och knorr

Kära sextiettåriga kropp, jag skriver till dig då du ju försöker kommunicera med mig… genom att knorra och knirra.. magen knorrar; jag tolkar att den försöker säga att jag ska lyssna mer till den.. vad vill min mage äta om jag tog mig tid att välja.. den vill ha bättre mat.. äta lugnare.. njuta och tugga den väl. Kära kloka kropp.. du vet när du ska säga stopp.. och skicka varningssignaler.. men lyssnar jag?

Leder knirrar.. även de försöker säga mig något.. ”ta mer tid till dig själv” rör dig mjukt och medvetet .. leder är till för att böjas och röras.. ”men mjukt så vi hinner med i svängarna”.. tycks de säga!! Och kosten Karin, tänk på vad du äter och matar dina leder med. Undvik socker och vitt mjöl.. De gör dina leder lätt inflammerade och stela.. men Karin slarvar ibland.. på jobbet.. där godis finns.. Karin är lite trött och lite hungrig och stoppar i sig några bitar då och då.. kan väl inte skada nån gång ibland.. men Karin har kommit över sextiostrecket och sockret bäddar in små mjuka valkar runt mage och lår.. vissa jeans stannar redan strax över knäna.. beviset för att omfånget ökat..

Jag vet ju att allt är en växelverkan mellan kropp och själ.. och just nu ropar båda på uppmärksamhet.. på behovet av att lyssna mer inåt.. och mata mig med positiv energi.. växter som är giftfria och växt i solljus.. och dricka rent vatten.. i den mån det går att få tag i.. ”Rena med kristaller”..säger kroppen till mig. Om du mår bättre i kroppen blir själen glad och tvärtom..

Det känns som om jag befinner mig i en tvistefråga om var jag ska bo och hur jag ska leva.. även om jag bor till synes bra, med ett bra jobb.. så är jag inte helt nöjd.. Stigarna omkring mig lockar inte längre.. och doften från den rykande soptippen irriterar mig mycket.. stackars kära Moder Jord som får utstå så mycket våld på din kropp.. orsakade av oss, dina inneboende.. vi som bara ser till våra intressen och inte begriper att det vi gör mot dig, gör vi mot oss själva! Jag kan bara be och hoppas att vi vaknar upp.. fler och fler!! Börjar lyssna.. på vår kropp och på den stora kropp som föder oss; Moder Jord!!

Sommaren har hur som varit helt fantastisk och fyllt mig med vackra minnen som jag tar med mig inför den annalkande hösten och vintern!! Att lyssna mer inåt och vårda min kropp bättre får bli min läxa.. endast då kan jag visa vägen för mina medmänniskor.. Att leva som jag lär!!!

Minnesbanken

För många år sen.. efter jag hade gett ut tre böcker.. så fick jag till mig att jag skulle skriva en fjärde; den skulle heta Minnesbanken, 103 uttag!!

Den blev aldrig skriven, och jag vet inte var jag fick just siffran 103 ifrån, men jag tyckte det lät bra! Siffror har olika klanger, i min hjärna i alla fall, och 103 klingade bra! Min hjärna fungerar även så att minnen ploppar ut lite när som, vid olika tillfällen på dygnet.. ibland kommer de snabbt..från just ingenstans.. ibland kommer de mer logiskt som följd av en annan händelse.. och hjärnan kopplar vidare ungefär som ”det påminner mig om den gången”… Ibland kommer minnena när jag hör en låt på radion eller det kan vara en doft, en smak eller en känsla… ja, olika sinnesförnimmelser som triggas.. det kan även vara en sekvens ur en film.. Hjärnan är ju bra fantastisk med sin hårddisk, eller snarare mjukvara skulle jag säga, med sin förmåga att minnas och tänk att alla dessa minnen ligger inbäddade i hjärnans veckiga formation..

En gång när jag var på Tom Tits i Södertälje, som är en experimentverkstad för barn (och för vuxna..åtminstone vuxna med barnasinnet kvar) så hade de en avdelning som hette Kroppen. Jag var där med mina barnbarn, och det var verkligen en sinnlig och kunskapsutvecklande utställning. Jag minns att de hade en mjuk brun skinnpåse upphängd. Den vägde lika mycket som vikten av en hjärna och när man klämde på den så skulle det ungefär vara som att känna på en hjärnas konsistens.

Däremot är inte alla minnen mjuka, det finns hårda minnen.. som man skulle önska man kunde slipa bort hårdheten på och mjuka upp.. hm, det borde jag testa. Att visuellt fila bort de hårda kantstötta minnena, smörja in dem med mjukgörande salva av solvarm ringblomssalva blandat med bivax. Redan när du läser orden jag just skrev i den förra meningen så ställer hjärnan in sig på ord som ”mjukgörande” och ”solvarm” och bildar känslan av mjuk och varm.. och ord som ringblommor och bivax.. då kommer minnet av hur ringblommor ser ut i olika gula o orange toner.. och doften av bivax.. och känslan när man tar på bivax.. allt det registrerar hjärnan.. förutsatt att du har erfarenhet av detta från tidigare tillfällen.. Då börjar vi visualisera.. det sägs att det du kan visualisera.. kan du uppleva och attrahera.. Och skapa.. med andra ord kan du omskapa dina minnen.. eller åtminstone fila lite på dem.

Vi minns saker olika också. Jämför du dina minnen med tex dina syskon eller vänner som var med den gången när ni pratar om ”kommer du ihåg..” så minns du på ett sätt och din bror kanske minns det på ett annat trots att det var vid samma tillfälle.. Ibland kan man hjälpa varann att minnas.. som ett pussel.. Du minns kanske ekan ni fick låna och ro ut i vid torpet ni hyrde, medan din bror minns att det låg en huggorm intill båten som han nästan trampade på.

Det finns minnen att skratta åt och det finns minnen att gråta åt.. eller åtminstone minnas att man grät..just då. Personligen tror jag att det är lättare att plocka fram roliga minnen som man kan skratta åt både en eller flera gånger.. än minnen som orsakat mycket tårar.. man minns tårarna men de är uttömda och färdiggråtna.

Nu minns jag plötsligt en boktitel av Kerstin Thorvall (vars son jag brukade stöta på när vi var på Hultsfredsfestival för många år sen).. Boken hette ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig”. Det var en väldigt lång boktitel, men ganska häftig tyckte jag. Jag läste aldrig boken men jag vet att författaren med åren drabbades av demens men innan dess hann skriva ett otal böcker och denna var en av dem där hon delade sina minnen av olika älskare.. hm, kanske jag läste den för min hjärna signalerar lite små minnen av rader.. Kanske jag öppnade den på ett bibliotek och gjorde en snabbscanning och bedömde att jag inte ville läsa hela. Men jag hoppas det var härliga minnen för författarinnan och väldigt modigt att skriva om medan hon hade minnet i behåll.. och hon visste nog inte då hur hennes hjärna skulle bli sjuk och ta ifrån henne sina minnen. Jag minns att hennes son inte var lika glad i mammans böcker, men hon var en uppskattad författare. Och jag minns att hennes barnbarn var god vän med min dotter.. och fortfarande är. Jag minns att sonen var snygg.. jag minns också några av mina älskare.. Mmm.. men jag tänker inte dela de minnena.. med någon annan än mig själv.. och hoppas att min hjärna tillåter mig minnas när jag ”sitter på hemmet”. För något roligt ska man ju ha. Och det som är så bra med minnen är att man kan samla dem hela livet., och se till att man skapar många roliga minnen. Så att du får en rik minnesbank, med mindre och större uttag. Du behöver inte snåla alls.. du kan ta ut dem.. minnas dem och frottera dig i dina minnen och sen sätta in dem igen. Du kan dela upp dem i olika bankfack med etiketter som sommarminnen eller semesterminnen.. skolminnen eller festminnen.. Minnen av olika husdjur du haft eller kanske bilar.. eller kanske pojkvänner ..

Jag minns häromdagen hur jag och min bästis brukade räkna upp tragiska öden som hänt några killar vi haft någon fling med.. Så här efteråt som vuxen var det ju inte alls något muntert men som tonåringar kanske det var ett sätt att gömma de rätta känslorna.. Vi sa ganska okänsligt ”En hängde sig” (det var en kille som min väninna hade vänslats med en sommar i ett tält på Öland)..som inte mådde så bra i själen. En gasade ihjäl sig (ytterligare en sommarflirt min väninna hade).. vi fick sen höra att killen hade det tufft hemma.. den tredje i vår ramsa var ”och en gick ända hem.. med betoning på GICK. Det var en kille som inte fick sova över hos mig och blev sur och gick hela natten ända hem till Virserum. Det var ca 3 mil och han slet ut ett par skor.. men han överlevde i alla fall. Jag blev faktiskt imponerad, minns jag.

Nu kom några rader till mig från en låt av Anna-Lena Löfgren, som heter Lyckliga gatan! Jag tror den börjar; ”Minnena kommer så ofta till mig.. nu är allt borta, jag fattar det ej.. Borta är huset där Murgrönan klängde.. Borta är grinden, där vi stod och hängde.. Ja, saker och ting kan försvinna..rivas eller förmultna.. men minnen kan aldrig förstöras.. eller glömmas.. bara tillfälligt.. de kan ligga i ett väl doldt bankfack.. du kan ha låst och kastat nyckeln.. men så plötsligt kommer nyckeln fram.. du vrider om och där ploppar minnet från den där fotbollsmatchen upp.. när jag fick följa med Kvillsfors damlag och spela bortamatch. Vi åkte ända till Berga. Jag var bara 12-13 år.. Plötsligt var jag framför målvakten.. med bollen.. jag hade värsta målchansen.. men snubblar på bollen.. jag glömmer det aldrig.. Det är såna minnen man ville låsa in och aldrig öppna igen.. men nu knappt femtio år senare, kan jag ta den unga Karin i handen och le åt den där pinsamma situationen.. Jag var ju ung.. hade inte mycket fotbollserfarenhet.. men springa kunde jag.. men bollfan gjorde ju inte alltid som man ville. Jag var kanske lite kär i den snygge tränaren.. och ville väl mest sjunka genom jorden.. tror jag hamnade rätt snabbt på avbytarbänken efter det.. Inte mycket att göra åt det minnet.. annat än att le. Väldigt ofta är de där minnena när du upplevde höjden av pinsamhet, inget som någon annan minns..

Vi har alldeles för lätt att minnas eller förstora saker så minnena får ta alldeles för stora bankfack. Nä, byt plats med något annat minne, där du faktiskt gjorde fantastiska saker.. som när du räddade den lilla blåmesen som flugit mot rutan och var chockad. Eller när tröstade din vän som cyklat omkull och skrapat upp knäna på grusvägen. Låt de fina minnena ligga i de mer lättåtkomliga bankfacken.. och låt gärna nyckeln sitta i.. en guldglimrande nyckel av mässing.. Och vårda dina minnen.. de är ju du!!

Livsflödet

Första blogginlägget 2021!! Jag har ”fattat pennan” flera gånger sedan årsstarten men inte kunnat bestämma något tema eller inriktning på vad jag vill fokusera på och förmedla. Det känns som om jag har hållit på med rannsakan, gått igenom händelser och minnen och milstolpar som passerat under mina levnadsår. Jag har ställt mig frågan ”hur kom jag hit” och ”vad hände på vägen”?

Ett medium sa till mig en gång (ja, jag har träffat flera medium under resans gång, och de har alla varit träffsäkra) att jag behöver fokusera mer framåt och inte fastna i bakåt. Vi skapar ju själva våra liv och om jag hela tiden går igenom vad som hänt blir det mindre fokus på vad jag vill ska hända. En nystart på året är en bra tid att sätta intentioner för vad jag vill attrahera i mitt liv. Dessutom var det en kraftfull nymåne nu och planeterna visade att vi nu verkligen gått in i Vattumannens tidsålder, så desto viktigare att tydliggöra sin mission och önskan! Jag gjorde en ”mindmap”.. ritade upp vad jag behöver fokusera på i mitt liv, fyllde den med färg och symboler och tydliga mål. Den ligger på mitt altare med laddade kristaller (nej, inte insmorda i isbjörnsfett, som Ola Salo skämtar om när han tröstar Amanda i ”så mycket bättre”) men jag tror på kristallers kraft och fått lära mig att vi kan rena och programmera dem.

De ligger där och ”gör jobbet åt mig”, förstärker mina ord och symboler, medan jag är fullt sysselsatt med att vardagssysslor som ibland är som ett ekorrhjul, vakna, gå ut med hunden..frukost.. göra sig i ordning för att gå och arbeta.. Men så började jag rensa i lådor och hittar en hög med foton som tagits under livets gång; svartvita från min barndom, några från ungdomsåren och sen från tiden jag blev mor.. och jag blev ju mamma när jag själv var ett barn. Jag tyckte förstås att jag var vuxen, men med facit i hand så var jag inte uppgiften mogen även om jag tog min mission på fullt allvar och hade både utbildning (tvåårig barn och ungdomsvård) och hunnit arbeta två år på förskola. Så när jag ser dessa foton på den unga Karin så här 40 år senare, jag blev mor vid 20 års ålder, så fylls jag av blandade känslor men också förståelse över hur livsvägen blev. Jag kan känna ömhet för den unga mamman jag ser på bilderna, den vuxna kvinnan i mig ler lite och viskar till den unga ”du gjorde så gott du kunde”.. dina val var inte alltid de bästa, men det var de val du gjorde…för att du förstod inte bättre, och hade inga andra verktyg i din verktygslåda då. Du hade inte väckts upp ur den programmering som samhället och dina föräldrar inplanterat i dig. Men du gjorde en del uppror ändå, mot dåtidens dogmer och moral, uttalad som outtalad, och det ska du ha cred för. Du talade om för dina föräldrar när du kom med ditt nyfödda barn på besök att ni får röka utomhus hädanefter. (Själv växte du upp med en piprökande far i tv-rummet, och en mor som rökte i bilen, med kronisk luftrörskatarr som följd) Du födde dina barn utan smärtstillande för du visste att det går och förlossningen blir bättre för mor och barn, trots att din mor rådde dig ta lustgas.. men hon berättade också att hon hade haft lätta förlossningar, solm skapt att föda.. Du ammade dina barn (födda -81 och -82) utan uppehåll i över två år, trots att din mor sa att dina bröst var, liksom hennes, för små och hon hade ammat som längst 3 mån. Du visste sedan din utbildning att det hade inget med storleken på brösten att göra.. efterfrågan och tillgång.. intensivamma och vila. Du gjorde politisk revolt mot dina föräldrars inställningar och när din mor uttalade sig om husockupanter i Sthlm i ordalag som ”hippies och kommunister) så visste du att det var en sån du var, och så ville du leva!

En liten rebell med andra ord, det hörde ju 60 och 70-talet till.. 80-talet var svårare.. du letade efter din identitet samtidigt som du skiljde dig från mannen du blev kär i vid 16 års ålder och mor 4 år senare.. Du ville något mer och du sökte.. Du bodde i en småstad, en håla, enligt många, där man visste allt om alla och dömde och delade in i olika fack. Men du började göra en del viktiga upptäckter om dig själv, frigöra dig ur klyschorna, samtidigt som svåra minnen som du lagt lock på, kom ifatt.. och samtidigt vara mor till växande tonåringar som själva hade det tufft i skolan. Du gick i terapi för att bearbeta och du började parallellt hitta mer av ditt andliga sökande jag.. Du upptäckte mer av dina kreativa gåvor och började måla och dansa frigörande dans. En annan typ av människor kom in i din väg och breddade ditt perspektiv. Människor med andligt synsätt, s k New age, och du visste att det var en del av dig du längtat efter.

Ja, här skulle jag kunna fortsätta skriva om 90-talet och Millenieskiftet och mina val men tillbaks till nuet… det som jag alltid får påminna mig att vara i. Karin idag. Karin Nu!! Och jag vill ändå uttrycka min tacksamhet för alla de möten och livshändelser som format den Karin som Är idag. Idag hade jag gjort annorlunda i mina livsval och prioriteringar och agerat annorlunda, men Acceptans är en annan viktig grundplåt i livet, annars blir man en ältare.. och i värsta fall, en bitter ältare. Nu är jag trots allt, eller tack vare, en visare Karin som behållt barnasinnet och inte tappat bort den lilla flickan i mig som hade kontakt med väsen i skogen. Min syster frågade mig en gång om jag inte var rädd när jag gick ensam i skogen, och frågan tycktes mig besynnerlig, då skogen var mitt hem. Det är det än idag. Jag är aldrig så lycklig som när jag vandrar i skog och mark, naturen är mitt tempel, min återhämtningsplats. Man har sagt mig att jag är en jordälva, min mission på jorden är att hjälpa människor att hitta tillbaks och knyta an till naturen. Jag gör det dels genom mina naturfoton och via min konst.

På nittiotalet målade jag mycket kvinnor, gudinnor, ofta nakna.. de var så klart alla jag. Jag sökte min kvinnliga essens, min urkraft, som jag hade tappat kontakten med. På en utställning i Gamla stan, kom en besökare in och efter att ha tittat på mina tavlor sa; ”Du är dansare va?” Rytmen och rörelserna lyste igenom alla tavlor och som dansare får man god kroppsmedvetenhet och kan återge dem i målningarna. Jag har lätt för att måla kroppar, men gick ju också två år på folkhögskola och gick på varenda krokilektion jag kunde. Jag älskade det, även om det blev en hel del svett och slängda teckningar.. och en barsk ungrare som var krokilärare som många hade respekt för, men han lät mig vara i min process.. han såg att jag sökte och gav mig inte förrän jag hade funnit svaren. Då gav han mig cred ”nu flödar det!”

En annan gång hade jag hängt upp mina målningar på klädnypor på en tvättlina långs en husvägg på en utomhusmarknad. En besökare studerade mina målningar och tittade sen på mig och sa ”de är alla du”. Och så är det nog, vi lämnar såklart egna avtryck i det vi skapar, det vore konstigt annars. Trots några år som antikristkommunist i unga år, påverkad av min dåvarande fästman (jag har aldrig varit förlovad) så har jag alltid haft en tro på något högre, något som håller ihop världsalltet. Den där dömande Guden i kyrkan, köpte jag aldrig trots att far sjöng i kyrkokören och vi följde ibland med. Min mor brukade stanna hemma och säga ”Min Gud möter jag i skogen, inte i kyrkan”. Med åren har jag förstått att vi är Guds avbild, hens förlängda arm, skapade för att skapa. Och för att hela oss själva eller varandra. För det är ännu en av mina gåvor på livsvägen, att vara en healer, som ger healing., och med tiden har förstått att min förmåga att hela mig själv är stor. Att vi alla har den förmågan, men vi har tappat tron och kunskapen på den. Kyrkan och vetenskapen har gjort sitt till och som min bror brukar säga ”Karin, hade du levt på 1600-talet hade du blivit bränd som häxa! Det blev jag också.. bakbunden mot en björk tände en man på mig som en fackla.. jag hade räddat hans hustru mot att förblöda, och han ville inte ha henne.. så det var tacken!!! Det var ett av många liv jag haft.. detta var i Dalarna.. som jag återvände till några hundra år senare och bodde i Falun med en dalmas, vars mor var naturlig healer och hade en otrolig kraft i sina händer. Hon arbetade som frisör så hon helade folk hela dagarna. Hon visade mig en gång hur man letar upp vattenådror ur marken med en trädklyka.. jag försökte men kände inget där jag gick och sökte med klykan i mina händer. Då kom IngeGerd och ställde sig bakom och lade sina händer på mina armbågar.. och rätt som kände jag kraften stråla genom mina armar och klykan böjdes ner pekandes mot marken.. där under fanns en vattenådra. Den kvinnan hade lärt upp mig i samma gamla tidigare liv i Dalarna.. och nu möttes våra vägar igen.

Det är så livsflödet fungerar, vi får hålla oss öppna för möjligheter att möta det som vi behöver, och även om vi inte är öppna, så brukar Universum hjälpa oss på traven, på olika sätt. Som jordälva på jorden (känner mig ibland som en besökare då Plejaderna är mitt ursprungliga hem) som jag återvänt till gång på gång, försöker jag väcka folks minnen om vem de är och varför de kommit hit. Jag gör det försiktigt, dels för mina minnen av bestraffningar när man träder fram med sin gåva, håller mig tillbaka och dels för att människor själva inte ska bli rädda utan vakna i sin egen takt. Att hitta sitt livsflöde kan väckas på olika sätt, genom t ex musik eller dans.. då kroppen bär på många cellminnen och de kan väckas genom att vi sätter dem i rörelse och låter de intuitiva rörelserna komma fram.. Släpp den logiska vänstra hjärnhalvan som vill förstå och vara med och kontrollera och låt den kreativa högra hjärnhalvan leka.. eller ännu bättre, dansa från hjärtat, från magen, eller baschakrat.. nedre delen av ryggraden. Vår kropp är en oändlig källa av energi som ligger slumrande.

”Sätt människor i rörelse så helar de sig själva” sa Gabrielle Roth, vår kända dansikon inom frigörande dans. Hon kallades för korpen, som hon nu återförenats med. Som jag också kommer att återförenas med en dag. Få djur berör mig så mycket som korpen, som ofta gör flygpiruetter över mig när jag är ute i skogen, och deras melodiösa läten. Både att sjunga och dansa är otroligt frigörande och sätter fart på livsflödet. I min dansgrupp jag håller varje söndag uppmuntrar jag till att vidga sitt rörelsemönster och våga låta lite då och då.. ”tjoa och jojka” eller vad som behöver komma ut ur strupen. Vi håller tillbaks alldeles för mycket i vårt halschakra, vårt kreativa centrum.

Nu avslutar jag årets första blogg om livsflödet! Vi bär alla vår egen resa med oändligt många hållplatser på vägen av minnen och bagage men den viktigaste hållplatsen är den du befinner dig på NU!!

Önskar dig en god och upplevelserik resa! Låt dina livsandar leka och fyllas med kärlek och kraft!! Aho!!

Lekstugan, jag med min giraff i knät, 6 år

Syskonskaran och mor och far, jag minstingen!

Torpet Ekelund i Skirö, sent 60-tal, jag räfsar. Undebar tid med minnen av skog o vatten,,

Jag i lila dress, nykär tonåring i mannen som blev far till mina två barn.

Nybliven mor till Emma, fick ta taxi själv 2 mil i snöstorm och föda fredagen den 13e, fick en fin lätt förlossning och lyckligast på jorden.

Andra barnet, Albin, tog lite mer tid på sig att födas, men även den en fin naturlig förlossning utan hjälpmedel.

Semester i Dalarna, med Emma i bärsele 6 mån och en varghundsvalp med i bilen upp.. hela tjocka släkten i en stuga!

Typisk 80-talsbild.. jul i Kvillsfors i Småland, där jag växte upp och mina föräldrar bodde kvar till 2000-talet

På sjön Flen, i Småland, åker flottbåt!

Tillbaks på 70-talet., flätor o taxar, mor o Anders, i Kvillsfors!

Tillbaks till lekstugan, Anna o jag, vi klädde ut oss..

Min bror Peter kör upp till Stockholm, julen -80 för att hämta hem mig som är höggravid och ska flytta tillbaks till Småland och barnens far, vi har hyrt stort hus i Simnatorp, utanför Vetlanda.

Mina barn och jag, julen i Fröderyd, Småland, där min syster bodde fram till sin bortgång -2009

Och många år senare, jul i Umeå, där dotter och son bor.. mormor håller om sina älskade barnbarn Alvi och VideLi!

Livets flöde, livets trappa., utflykt till vackra Gnesta, sommaren 2020!

Den nya tiden…

När börjar den nya tiden?

Vad är den nya tiden?

Mitt ämne för månadens blogg; Att starta det nya.. att kliva in i det nya .. Nytt blad.. nytt år.. ny tid.. Jag tog mig en funderare så här i eran av vad som sägs vara ett skifte från Fiskarnas tidsålder till Vattumannens tidsålder..som pågått ca 2000 år.. Planeterna visar att nu är det dags.. ”Aquarius”.. sjöngs det om redan på 60-talet, då New Age-trenden växte sig stark.. sen kom filmen Hair på sjuttiotalet med samma låt.. ”When the moon is in the seventh house, and Jupiter aligns with Mars”..

Eller börjar det nya med nymånen, eller med nyårsafton ”Gott Nytt År”.. ?? När vet man när det nya börjar.. Är det inbokat i en kalender eller står det skrivet i stjärnorna? Jag bestämde mig för att mitt svar på det är att det nya börjar när du själv är redo för det. Du är redo att avsluta något som inte längre gagnar dig. När du kört i samma hjulspår eller trampat samma stig så länge att du inte längre lägger märke till vägen.. du utvecklas inte.. eller något håller dig tillbaka.. eller i ”Status Quo”läge.. du har stagnerat. Och något inom dig längtar efter förändring, en inre röst som är som en inre kompass som visar att det är dags att ta ut en ny kurs.

För det är så livet fungerar; vi ömsar skinn.. växer ur våra kläder, våra celler byts ut hela tiden, förnyas.. som ett naturligt kretslopp av förändring.. som Naturen självt som släpper taget om växtlighet på hösten, går in i viloläge för att samla energi till pånyttfödelse när våren på nytt kommer i takt med jordens bana runt solen. en s k Solvända..

Och kanske ditt undermedvetna eller ditt högre jag börjar skicka signaler, via drömmar som är budskap till oss själva. Nattens dröm som du kanske minns vagt när du vaknar har i fragment sått frön i dig, som pusselbitar till helhetsbilden av ditt nya jag som ska ta form.. en process som får ta tid.. som bör ta tid.. som inte kan skifta från en dag till en annan.. Det kan i och för sig vara individuellt, vissa får ett plötsligt uppvaknande, i form av en fysisk förändring, som t ex en plötslig sjukdom eller kanske en bilolycka eller vad som behövs ibland, för att vi ska lyssna på den inre kompassen som stått på en helt annan kurs medan vi går runt i ekorrhjulet..

Många trivs i sina banor, av trygghet, av lathet.. vad vet jag.. eller arvet vi föddes in i säger att så här ska vi leva våra liv.. för så har har vi alltid gjort.. Men vissa människor är banbrytare, de visar vägen.. Plötsligt säljer någon allt den äger och ger sig ut på en resa.. som leder till att något helt nytt kommer in i dess liv..

Eller man kanske skriver dagbok och inser att man skriver liknande händelser dag från dag.. vilket får mig att tänka på barnbok som hette ”ur en kos dagbok”.. Kon skrev liknande dag för dag där den stod i sitt bås; ”såg en fluga”.. ”åt ett halmstrå”.. Och kanske är jag också likt en ko i ett tryggt bås, som dag från dag ”åker buss till jobbet”, åt en paj till lunch” och får min lön var månad..

Har kommit på mig själv att längta efter pensionen och hörde en kollega som är jämngammal säga att hon har 2 och 1/2 år till pension.. Och det gladde mig.. jag tänkte att jag får ”stå ut” 2 och 1/2 år till.. Sen ska jag…………., Ja, vad är det jag ska göra Dåå.. som jag inte kan göra Nuu… ???

Varför inte börja förändringen redan nu, våga drömma och förtydliga drömmen som om jag lever så redan NU!! Fler och fler visionärer och coacher inom sport och företag m m påtalar vikten av att se för sitt inre vilket mål man vill uppnå och göra det så tydligt för sig som möjligt, som om man redan är där.. Känna det tillståndet som förändringen skulle innebära.. Så för min del skulle att gå i pension innebära Tid; tid att måla massa tavlor, tid att vandra i skog och mark, tid att dansa när helst jag får lust, tid att träffa nära och kära, umgås med vänner, tid att resa.. tid att träffa nya vänner som berikar och utvecklar.. Tid att ta hand om min kropp och hälsa.. tid att äta sunt och må bra i kropp och själ.. Tid att se barnbarnen utvecklas och ge dem än mer kärlek.. Och se min son och dotter leva det liv de mår bra av. Tid att åldras med välbehag och tid att visa att det går att leva enkelt utan att belasta jorden så den kraschar ..eller vi kraschar..

Ja, såklart.. den största drömmen vore att få dela ett uppvaknade med mina medvandrare på jorden att vi börjar leva så enkelt att vi inte belastar Moder Jord så hårt så hon inte kan återhämta sig.. och börja låta djur och natur återta sin plats och naturliga tillstånd.. leva mer i symbios.. Att våga visionera och drömma stort är fantastiskt., Det finns inga begränsningar.. Vad händer om vi börjar drömma liknande dröm.. ?? Kanske Pandemier och liknande sjukdomar vi själva skapat i osunda onaturliga förhållanden försvinner.. Vi blir alla medskapare till en vacker värld med kunskap om att hela Jorden och oss själva.

Men nu drar jag iväg med mina visioner på Global nivå, men det är tillåtet.. Men jag tror att varje medmänniska behöver börja med sig själv.. odla och nära sitt eget frö, sin önskan om förändring.. det kan du göra Nu!!

Du behöver inte vänta till pensionen, eller till planeterna är i konjunktion med varann.. eller till ett Nytt år står för dörren och avge nyårslöften.. Du kan göra det nu.. Skriv det!! Känn det!! Se det!! Sjung det!! Måla det!! Dansa det!!

Och se.. det kommer slå in!!! På ett eller annat sätt.. för det är så Universum fungerar.. det svarar på dina drömmar.. så håll drömmen levande!!! När den i ditt hjärta med stor kärlek!!! Den NYA tiden är här!! Välkommen in i mitt liv.. som börjar NU!!!

En gåva att förvalta!

Kära åldrade händer.. den här bloggen är riktad till er! Ömheten väller upp i mig när jag ser på mina händer.. märkta av så mycket minnen!

Tänk om mina händer med teckenspråk började berätta.. Teckenspråk, det där vackra rörliga språket som liksom dansar fingrarnas dans.. Jag tittar på mina 60-åriga händer..så tacksam att alla tio fingrarna sitter där..böjliga och kan greppa.. kan smeka.. kan skapa.. kan laga.. kan känna.. Det är ingen självklarhet.. jag har vid otaliga tillfällen utsatt mina fingrar för farliga situationer, ogenomtänkta, dumdristiga situationer..och de är märkta.. av hundbett, av knivar, av kläm och krossskador, av yxhugg, av saxar, av förslitning, av ålderdom och atros.. av brist på brosk.

På ovansidan, den s k handryggen, löper tydliga ovanliggande blodådror.. barnen på förskolorna brukade trycka med sina fingrar på mina ådror.. de ville känna.. En gång när jag sågade något åt barnen, råkade jag skada min vänstra tumme så det blödde. Jag gick för att plåstra om, och barnen följde efter och frågade förskräckt om det var min fula tumme som blivit skadad.. De frågade med oro för de tyckte den ”fula tummen” inte skulle bli skadad mer..det var ju fullt tillräckligt med hur den såg ut.. en gång illa klämd och benet klövs i översta tumleden. I dag en fungerande tumme, men märkt av ett långt ärr på baksidans mitt och toppen omges av två sidoärr som går ihop vid den korta kluvna nageln.. den är bred och kortare än den ”fina tummen”, men som sagt fullt fungerande. Utan tummar blir det svårt att hålla, skapa..fixa.. men jag har inget brosk kvar i mina tummar och de har inte den kraften jag en gång haft..

Jag minns hur mina händer burit tunga saker… greppat..varit stolt över mina starka händer som tyckte om att arbeta hårt.. klyva ved, gräva, skotta snö, skulptera med gamla rostiga ståltrådar och vad jag kunde hitta.. jag bände och vred.. jag bar och jag bar.. Barn.. så många barn mina händer burit..snutit, klätt på och klätt av., klappat och tröstat.. så mycket matkassar de burit hem.. Så många fyrfotingar jag borrat in fingrarna i pälsen på och kliat magar..

Ja, älskade händer..ni minns.. det sitter i cellminnena.. och det går nästan läsa av mina händer den historia de berättar.. genom att studera dem. Märken av saxar, vassa plåtar.. jag arbetade en tid på pappersbruk och en period på Metallfabrik.. Men främst har jag arbetat med barn.. och skapat med dem.. klippt och klistrat, fixat och donat.. Plocka fram och plocka undan.. hänga upp och hänga ner..

Men framförallt tänker jag på alla de tavlor och alster som fötts fram ur mina händer.. det är otaliga verk under årens lopp.. Så många olika tekniker..material.. Jag ler.. gnider mina fingertoppar mot varann.. och vips kommer en barnramsa, en sång, fram ur mina fingertoppar: ”tumme möter tumme..pek möter pek..det tyckte pek var en rolig lek”.. Så hamnade jag där igen.. i barnens värld.. Den som jag lämnade för några år sen, just för att mina tummar inte orkade längre.. det höga tempot, de stora barngrupperna.. Jag ber mina fingrar berätta om färgerna..om formerna.. och de börjar nästan som Piff o Puff på julafton, ivrigt berätta… Penslar dansar, färger skvätter.. trasor gnider och svampar trycker.. rollern som rullas över pappersarken som en rolig lek över strängar av färg.. en sträng med pariserblått blandas med en sträng av gult och några klickar med vitt.. Händerna sköljer ur rollern som glatt rullat runt som ett barn i nysnö.. och på med ännu ett lager.. kanske några duttar turkos och lite ljust lila..

Det är en lek att skapa.. det måste vara det, förklarar händerna.. men de minns också många alster som svettats fram.. Det var min konstlärare på krokilektionerna som använde uttrycket ”för mycket svett”.. när jag överarbetade.. när jag inte var i flödet.. i leken.. i lusten.. Han brukade låta mig vara i min skaparprocess, för jag grymtade om han kom för nära.. men då och då hörde jag honom viska ”för mycket.. eller ”nu flyter det”.. Med åren har jag försökt komma ifatt min energi och lärt mig lite bättre när det ”blir för mycket” och att sluta måla på en tavla i tid.. Jag förlitar mig på min fingertoppskänsla och mina händer visar vägen.. Lita på oss säger de.. Kom, ska vi ha kul..leka med färgerna..